Dan Corneliusson - Il Biondo Svedese
Möt Dan Corneliusson i en intervju som nästan uteslutande handlar om hans tid i Como.
Från 1984 till 1989 spelade Calcio Como fem raka säsonger i Serie A. Det är klubbens i särklass mest framgångsrika period någonsin och under samtliga de åren hade vi en anfallare från Hönö som gjorde sig ett namn inom den italienska fotbollen. Det är också den enda svensken som har representerat den vitblåa klubben från norra Italien.
Vi tar det från början, du gick från IFK Göteborg till Stuttgart. Där gjorde du 12 mål och var en viktig pusselbit när ni vann deras första ligatitel sedan 1952. Hur var dina tankar när Como dök upp som en möjlighet? Vad visste du om klubben, staden och ligan?
– Jag ville verkligen komma till Serie A för att jag gillar Italien som land, och då var också fotbollen nummer ett. Eftersom vi vann ligan det första året kände jag att det knappast kunde bli bättre, va. Det kunde egentligen bara bli sämre. Jag hade ett treårskontrakt som vi bröt, men självklart hade jag kunnat fullfölja och kanske vinna något mer. Men det var framför allt Serie A som lockade, för det var den bästa ligan då, och där ville man ju spela.
Utan att ha varit i Stuttgart kan jag tänka mig att det är marginellt härligare att bo i Como...
– Jag trivdes fantastiskt bra i Italien, inte bara med fotbollen utan framför allt med hur man lever livet. Jag tycker faktiskt att det är ett strå vassare än i Sverige också. Spelarna sa till mig: “Vi har bergen, vi har maten och sedan alla stränder och havet.” Det är världsklass, helt enkelt.
På den tiden kunde man bara ha två utländska spelare i varje lag. Kände du någon extra press att leverera?
– Ja, du var tvungen att leverera som utlänning. Det gick inte att gömma sig eller vara en i mängden. Så tänkte jag då i varje fall.
Fanns det några andra bud med tanke på att det gick så bra i Tyskland?
– I det läget var Como det enda konkreta alternativet från Italien, och jag ville verkligen dit, va. Jag såg det som en språngbräda till större klubbar. Sedan blev det som det blev med skador och så.
Hans tid i Como var inte bara guld och gröna skogar. Två av hans fem säsonger blev i princip helt förstörda på grund av skador. Det var framför allt en som sved lite extra.
Vi kommer strax till den men du fick ju verkligen en rivstart. Det var Juventus hemma i premiären, följt av Roma, Napoli och Inter som de tre första bortamatcherna... Du gjorde ju faktiskt mål direkt i bortapremiären mot Roma.
– Ja, jag gjorde alltid mål mot Roma. Det var väl därför de ville köpa mig, haha.
Ja, så var det faktiskt. Efter hans andra säsong fanns det en viss Sven-Göran Eriksson i Rom som ville ha ner honom till Stadio Olimpico. Det gick så pass långt att allting var klart. Sedan kom den där skadan.
Säsongen 85/86 var en succé för både dig och laget. Semi-final i Coppa Italia, en niondeplats i ligan och du gjorde sju mål. Många påstår att det är Comos mest framgångsrika säsong någonsin. Är det fel att påstå att du var på toppen av din karriär vid den här tidpunkten?
– Ja, det var då det gick som bäst. Jag kände att jag fortsatte att utvecklas, men när man är borta i ett halvår på grund av en skada så stoppar det upp en. Lite otur hade jag ändå.
Fotbollen, precis som livet, är fyllt av kontraster. När ligan var avslutad skulle ni spela semifinal i Coppa Italia mot Sampdoria. Bortamötet slutar 1-1 och en vecka senare skulle returen spelas hemma på Giuseppe Sinigaglia. Det ska tilläggas att du var nästan helt klar för Roma vid det här tillfället. Berätta hur du upplevde den här matchen.
– Det jag minns och det som ätsat fast sig är ju varför jag spelade den matchen. Jag var i princip klar för Roma och jag ville ju verkligen gå vidare och ta det där steget. Det är den skadan som är så svår att släppa för mig. Jag minns inte ens den matchen om jag ska vara ärlig. Jag kommer inte ihåg någonting, det är nästan som ett trauma för mig.
Du minns alltså inte den returen?
– Nej, inte alls.
Det var ju ändå en väldigt speciell match, Como ledde ju med 1-0 i åttiofemte minuten och när Sampdoria sedan kvitterar börjar supportrar från Curvan kasta in saker mot domaren. Matchen avbröts och Sampdoria tilldömdes segern. Den matchen är också ett stort trauma för Como som klubb.
– Ja, du ser. Ett trauma var det verkligen för mig också.
Du var 24-25, det var Roma och Svennis som väntade, hur stor besvikelse är det att den flytten inte blev av?
– Ja, det var ju stort att vinna i Tyskland och det var stort att vinna Uefa-cupen givetvis. Det hade ju varit en jättestor grej, så det grämer mig något oerhört såklart. Min karriär hade kunnat bli helt annorlunda. Å andra sidan fick jag tre år till i Como där jag trivdes jättebra, så allt ont kommer väl med något gott.
Det här ska ju handla om Como, men jag vill också fråga om VM 1986. Hela åttiotalet var ju ett enda stort mörker mästerskapsmässigt för landslaget, det blev ju inte ett enda. Med tanke på vilken säsong du hade och på det sättet ni också missade VM, hur stor sorg är det att du inte fick uppleva det mästerskapet?
– Det gick ju så bra för mig i landskamperna också, jag gjorde ju mål i varannan match...
Jag kan faktiskt tala om för dig att du har gjort 12 mål på 22 landskamper, ett facit som faktiskt går att jämföra med Zlatans.
– Ja, det är lite mer än femtio procent till och med. Men det gick alltid bra i landslaget, i varje fall. Och du vet på den tiden som ensam forward, man fick ju slita enormt och domarna hjälpte inte till. De tillät ju väldigt mycket mer än vad man gör idag. Du får ju gult kort om du sparkar ner någon idag, så det är ju väldigt positivt med anfallsfotbollen idag att domarna inte låter backar få bete sig hursomhelst.
Men jag tänker också på just det här världsmästerskapet och hur ikoniskt och stort det anses vara, såklart mycket på grund av Diego Maradona. Tänker du fortfarande på hur det hade varit att få uppleva det? Även med tanke på vilken framgångsrik säsong du hade?
– Ja, jag var ju som bäst då, precis som du sa. Bara att få uppleva ett VM hade varit stort. Jag vet ju att det hade gått väldigt bra om man hade gått dit...
Du känner dig helt säker på att du hade gjort ett jättebra VM?
– Ja, absolut. 100%. Då var jag i en sådan form så att det vet jag att jag hade gjort. Det är det som grämer mig mest med min fotbollskarriär att det inte blev något mästerskap. Framför allt då, åttiosex. VM 1990 var jag också skadad men då gick det ingen vidare det var ju 1-2 rakt igenom, men det gick ju i Italien och det hade ju också varit en häftig grej. Sedermera tackade jag nej till landslaget, så det var därför det bara blev drygt tjugo landskamper.
Nej, du och Olle Nordin kom inte jättebra överens?
– Nej, jag tackade ju nej när han tillträdde där. Så att så blev det.
Du mötte ju Diego Maradona väldigt många gånger under dina år i Italien. Hur var det att möta honom?
– Fascinerande, det var ju en jättecirkus var han än kom. Det är väl han och Messi som är de bästa spelarna genom tiderna. Men som artist, som fotbollspelare som allting så var det något otroligt speciellt. Megastort. Det var ju den bästa spelaren jag mötte i varje fall.
Det var min motfråga, är det den bästa spelaren du har mött?
– Ja, för mig får man kanske räkna försvarare, men bara att se han från andra sidan planen var något utöver det vanliga. På uppvärmningen körde han ju alltid den när han slog upp bollen femtio meter upp i luften och sedan sög han ner den på nacken. Alltså, det ska ju inte gå att göra haha. Men han gjorde det varje gång. Han hade boll i sig, pojken.
Sedan har vi då slutet på Comos mest framgångsrika period någonsin. Säsongen 88/89, din sista säsong, där ni alltså åker ut. Du hade det kämpigt med skador igen. Berätta om det?
– Nej, jag kände mig inte hundra, fysiskt. Så jag skrev på ett treårskontrakt med en schweizisk klubb i syfte att trappa ner helt enkelt. Jag valde det medvetet kan man säga. Men jag trivdes aldrig i Schweiz, det var nästan inget folk på läktaren och ibland hade vi matcher och träningar där gräset inte var klippt och så. Allt var så oproffsigt och jag tappade lusten. Det var en sådan oerhört stor kontrast med Como och Italien.
Du såg alltså på din karriär som slut i princip?
– Ja, men sedan gick jag ju via Malmö FF också eftersom jag inte trivdes i Schweiz. Men du frågade om anbud, Svennis ville ha mig till Benfica då efter vi hade åkt ut, innan jag skrev på i Schweiz. På den tiden fanns ju inte Bosman, så då satte prislappen stopp för mig. Jag hade ju själv valt Benfica efter Como.
Under de här fem åren så var klubbledningen intakt, samma president och sportchef. Men ni hade nya tränare hela tiden. Du hade totalt sju tränare under de fem åren. Hur påverkade det dig och gruppen?
– Vi var en fantastisk grupp. Jag kom bra överens med alla spelare och jag kan inte minnas en enda kille som hade dålig attityd eller så, utan hela gruppen kom jättebra överens. Det var jättefina killar, allihopa. Det var nog ett måste också med tanke på hur mycket det byttes på tränarposten.
Trivdes du lika bra med alla tränare?
– Ja, den första tränaren tyckte jag väldigt mycket om, Bianchi. Sedan tyckte jag om Marchesi och sedan gjorde kanske min bästa säsong under Agroppi. Det var inget fel på tränarna men det blir ju ingen kontinuitet när man byter så mycket.
Corneliusson var inte ensam på topp. Tillsammans med ikonen Stefano Borgonovo bildade de ett av Serie As absolut bästa anfallspar och båda är några av Comos bästa och mest älskade spelare genom tiderna.
En väldigt speciell spelare i Comos historia är ju Stefano Borgonovo. Ni var ju ett extraordinärt anfallspar och har ju skrivit italiensk fotbollshistoria tillsammans. Ni beskrevs ju ofta som "gemelli", tvillingar på svenska. Beskriv ert samarbete.
– Det finaste Sven-Göran sade om mig var ju att vi var “più bella coppia in Italia”. Han tyckte ju att vi var det bästa anfallsparet i Serie A då och han var ju ute efter både mig och Borgonovo och till slut kom han ju till Fiorentina. Jag tror kanske till och med att han vann skytteligan under Sven-Göran i Fiorentina.
Var ni goda vänner utanför plan?
– Ja, verkligen. Han var alltid positiv och hade alltid ett leende på läpparna. Man såg aldrig honom vara grinig utan han var alltid en solstråle. Som spelare vet vi ju alla vad han gick för, han var fantastiskt bra.
2008 fick vi reda på att han hade diagnostiserats med ALS. Han dog fem år senare. Hur fick du reda på det och hur tog du emot beskedet?
– Vi åkte ner med ett tv-team från Sverige och då åkte vi ner till en hans bostad i Monza. Och jag försökte verkligen förbereda mig, jag visste ju hur illa det var, men när jag ser detta... du vet jag kan inte prata. Bara nu när jag tänker på det tappar jag nästan rösten. För jag ser honom ligga där och skriva på en skärm bara för att kunna kommunicera med oss. Han skrev om fina minnen, exempelvis när vi var i Sverige och spelade några matcher och hade jätteroligt. Så han var helt klar i huvudet, vilket ju är det hemska med den här sjukdomen, att musklerna bara tinar bort.
Den kontrasten måste ha varit jobbig för dig, tänker jag. Från att ha varit en så pass stark människa både på och utanför plan till att ligga i en sjuksäng helt utan krafter.
– Ja, det var fruktansvärt. Det är utan tvekan något av det tråkigaste jag har upplevt, att en sådan fin kille gick bort så tidigt. I det läget tänker man inte på fotbollsspelaren direkt.
Sedan 2013 delas "Coppa Borgonovo" ut. Den tilldelas en spelare eller ledare som lever upp till de värderingar som Borgonovo och Como som klubb stod för. Under säsongen 2024 tilldelades Patrick Cutrone denna utmärkelse.
Hur följer du laget idag?
– Jag har sett ett par matcher i år och jag har också nästan daglig kontakt med en kille som heter Filippo som ger mig hur mycket information som helst. Så jag följer det ganska noga.
Vad tror du om projektet? Dels laget och tränaren idag men hela projektet? Det utländska ägandet?
– Idag handlar det så mycket om pengar så jag tror det är jätteviktigt att ha en stark ägare. Och nu när man ska bygga en ny arena och allt annat, det kommer att göra Como till en mycket mer intressant klubb. Då krävs det att folk i klubben har det kapitalet för att komma dit, och så känns det just nu. Det kommer säkert att ta ett tag innan man kommer dit men det ser ju jättebra hittills i år. Fortsätter det så här bra tror jag till och med att Como kan etablera sig i Serie A.
Ja, enligt president Mirwan Suwarso är ju målet Champions League.
– Det finns alla möjligheter. Han verkar vara jätteengagerad i staden också, han är väl där nästan varje match, tror jag. Jag tror även att det är viktigt att man inte åker ut och får börja om, och nu är det ju så få matcher kvar så det ser ju bra ut för den här säsongen. Sedan gäller det att bygga vidare på det. Vi kommer få se nästa år om Como etablerar sig eller inte, vilka steg man tar från i år till nästa år. Det blir spännande tror jag.
Vad tror du om Cesc Fabregas, då? Jag upplever att det har blivit allt vanligare att gamla spelare får ta över väldigt stora klubbar väldigt tidigt i deras tränarkarriärer. Det här är ju trots allt Fabregas första tränarjobb.
– Jag tror inte det är fel att ha en utbildning. Att få ihop en grupp är väldigt svårt och det är inte givet att man har sådana egenskaper som spelare, även om jag tror att de flesta har det.
Hur ser du på honom som tränare?
– Han lever ju verkligen in i det och det tror jag är en viktig bit. Han kanske till och med är för hetsig ibland, haha. Men sansar han sig lite grann så tror jag att han blir jättebra. Men hans engagemang slår ju det, han brinner verkligen för detta och det är jättekul att se.
Du hyllades på plats, inne i arenan 2008. Hur kändes det att komma tillbaka dit efter så många år?
– Det var rörande. Mitt hjärta kommer alltid att vara kvar därnere, det har jag med mig genom hela livet. Jag har fortfarande kontakt med klubben, gamla spelare och Filippo då.
Hur ofta har du kommit ner sedan dess?
– Senast jag var där var när jag fyllde sextio, så det måste ha varit tre år sedan. I oktober var det i varje fall för tre år sedan. Jag fyller sextiofyra nu, vet du.
Det syns inte.
– Haha, nu var du snäll.
Har du en dröm att eventuellt pensionera dig här?
– Jag har absolut funderat på det, det har jag gjort. Men längre än så har jag inte kommit, haha. Men eftersom att jag trivdes så bra så är det klart att jag funderar på det.
Jag såg att du publicerade en video i inledningen på pandemin där du vädjade till människor att inte ge upp. Hur var det att se de bilderna från Lombardiet under den svåra tiden? Jag minns ju själv hur svårt det var att bara ta sig genom en dag. Det kändes som att man befann sig i en apokalyps.
– Det var väl framför allt där Strömberg kommer ifrån, Bergamo. Det var jättetufft att se, det var väl därför jag lade ut den videon. “Non mollare mai” som jag sade. Man kan inte ge upp, man måste fortsätta kämpa helt enkelt hur tufft det än är. Man måste försöka.
Och på tal om italienska, hur är din italienska idag?
– Jag skriver ju mycket och då kollar jag alltid med translate om allt blev rätt, det blir det ju inte alltid. Jag känner att jag har väldigt mycket ord i skallen men sedan kommer det inte alltid ut rätt. Det jag skulle ha behövt var ju att sätta mig ner med italiensk grammatik, då tror jag det hade gått ganska fort. Så fort jag slutar jobba ska jag göra det, sätta mig ner och studera italienska, framför allt grammatiken. Det hade ju kommit om man hade bott kvar där ett tag till, helst ska man kanske bo och leva med någon från Italien.
Det var faktiskt inte förrän jag träffade en tjej härnere som det började flyta på med italienskan, trots att jag bott här i flera år.
– Det är det jag menar! Jag tror det blir på ett helt annat sätt när man lever med det så.
Om du måste välja en match, ett mål eller till och med ett minne eller en stund från dina fem år i Como, är det något speciellt du tänker på då?
– Det är svårt med bara en, men en rolig grej hände när vi mötte Verona, jag tror det var under min andra säsong. Jag gjorde ett väldigt snyggt mål i slutet på första halvlek och då ser jag Preben Elkjær vända sig mot mig och applådera. Det är ett starkt minne! Verona var ju regerande mästare och Preben såg jag upp till väldigt mycket, både som spelare och människa. Vi var också ganska lika som spelare, väldigt raka båda två.
Hur var det att gå på stan under de åren?
– I Sverige kunde jag höra hur folk viskade "där går han", men ingen gick fram. I Italien var det annorlunda. Jag tror det är en stor skillnad på norra och södra Italien. Spelar du i södra Italien tror jag inte att du får vara ifred någonsin.
Trivdes du med den uppmärksamheten?
– Alla var trevliga och vänliga, så det är egentligen bara positiva minnen.
Som Malmö och Como-supporter har jag en väldigt viktig fråga: Om Como möter Blåvitt, vilka hejar du på?
– Haha, det bli svårt. Jag var ju tjugoett när jag lämnade Sverige. Man kan säga att det var två olika faser för mig. Man är barn och spelar i juniorlandslag och utvecklas hela tiden men det kändes mer som en skola. Jag vann ju i och för sig i Stuttgart men det är åren i Como jag minns från min proffskarriär. Var man än åkte var det fullsatt, det var ett helt annat drag kring den italienska fotbollen. Blåvitt var min skola och sedan kom jag ner och blev vuxen och jag känner faktiskt precis lika starkt för båda.
Men om du måste sätta på dig en halsduk? Det är ju inte helt otänkbart att de möts i ett Europa-kval till exempel.
– Nu är det ju så tur att det är samma färger haha. Så jag kan heja på båda samtidigt!
Ja, där fick du till det!
– Eller hur!
Du har pratat mycket om hur mycket du trivdes i Italien och hur mycket du gillar italiensk fotboll och Serie A. Jag är nyfiken på om du hade någon favoritarena att spela på eller ett favoritlag att möta? Hade du en bortamatch du såg extra mycket fram emot?
– Olympiastadion var ju mäktig, men för mig var San Siro fotboll. Den är ju stor, den tog väl 80 000 ungefär, det är väl ännu mer nu. Den var också så kompakt, nej det var en enorm känsla att spela där. I och för sig var det mäktigt att åka ner till Napoli och möta Maradona. Det var ju fullsatt och så men det är ju ingen vidare fotbollsarena med löparbanor, precis som vi hade i Ullevi. Det blir inte samma känsla då. San Siro är en riktig fotbollsarena!
Ja, hur ser du på att både Milan och Inter eventuellt ska flytta ifrån San Siro?
– Ja, vad är det senaste där? Jag har inte pratat om det med mina italienska vänner.
Det är väl inte helt klart men tanken är att Inter och Milan ska bygga varsin ny arena. Det verkar dock som att San Siro inte ska rivas i varje fall, det var ju tal om det innan det blev klart att OS skulle anordnas i Milano och Cortina.
– Ja, den är nummer ett i Europa för mig så jag hoppas verkligen inte de river den.
Både hemma på Stadio Giuseppe Sinigaglia och på olika bortasektioner runtom på de italienska fotbollsarenorna är det inte ovanligt att man hör Dan Corneliussons namn cirkulera. Det hände senast för ett par veckor sedan.
Jag var i Bologna på Renato Dall'Ara. Vi skapade nästan ingenting under hela matchen och förlorade sedermera också med 2-0. Jag hörde en konversation från ett par rader ovanför mig. De pratade om den gamla goda tiden när du och Borgonovo öste in mål. Såhär, trettiosex år efter att du lämnade klubben, för det är en sak att du är en del av klubbens fotbollshistoria, det kommer du alltid att vara. Men vad känner du när du får höra hur mycket du har påverkat dessa människor som lever för det här laget?
– Jag blir först och främst förvånad att det också finns yngre människor som har koll på mig. Här hemma så är det ju framför allt folk i min ålder eller de som är ännu äldre som kommer fram och hälsar. Men frågar du någon som är tjugo eller till och med trettio-fyrtio så har de ingen aning om vem jag är. Historian är väldigt viktig för att en klubb ska bli stor och där är man mycket bättre i Italien på att hålla hårt i den. Utan en historia är en klubb ingenting. Den grejen är man väldigt mån om i Italien, och det är väl därför man är ett fotbollsland också. Man har ju haft ett par tuffa år nu där Serie A inte är så bra som den ska vara men snart kommer man vara där igen. Det går i cirklar, det kommer inte alltid att vara Premier League som är bäst.
Det du säger om Italien och deras förmåga att minnas gamla legender stämmer verkligen. Jag var i Cagliari i somras när vi skulle möta dem och det var samma dag som Svennis gick bort. Precis innan avspark så nämnde ju speakern det och jag såg på alla runtomkring mig att det tog tag i människor. Jag tror till och med det var någon yngre kvinna som fällde en tår. Den tysta minuten var nog den tystaste jag har varit med om.
– Ja, han var ju stor i hela världen men framför allt i Italien. Jag tror nästan han är ännu större där än vad han är i Sverige, han är ju i princip helgonförklarad i Rom. I Sverige får man ju inte vara bäst. Jantelagen, den har du hört talas om?
Ja, men det har jag. Tycker du att den är lika utbredd idag som den var för?
– Nja, kanske inte riktigt men den finns där. Söderöver ska man ju vara bäst och stå på sig. Så ser det inte riktigt ut här hemma.
Men för att gå tillbaka till supportrarna i Como, hur känns det att du fortfarande är så älskad som du är trettiosex år efter att du lämnade klubben?
– Det värmer enormt mycket i hjärtat. Det är svårt att förstå det faktiskt, just eftersom att det har gått så lång tid. I Sverige är det ju Blåvitt och Uefa-Cupen som är det stora med tanke på att det inte blev något VM 1986. Så att det är otroligt stort för mig.
Du, Como saknar dig. Du får se till att komma ner snart.
– Ner kommer jag definitivt, det är bara en fråga om när. Du får vi se till att träffas men först ska jag operera höften, en ganska stor operation, jag kommer att få en protes. Så först ska jag sjukskriva mig i tre månader och göra rehaben helt enkelt. Men det ska vi fixa
Det tror jag också att han fixar. Han kallas ju trots allt Mr 100%.
