Marcus Birro: "Roma är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den.".
Una citta, una squadra - Forza Roma

Marcus Birro: "Roma är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den.".

"Rom är Roma. Roma är Rom. Att komma hem. Det är stort. Det är vad livet går ut på. Att inte behöva längta sig sorglig och vemodig".

Som att komma hem. Det är det bästa jag kan skriva för att förklara vad staden Rom och laget Roma betyder för mig. Allt faller på plats. Ett mjukt pussel där bitarna lägger sig själva helt rätt, direkt ur asken. 
Jag är uppkopplad på samma våglängd som de jag möter, även om det är helt kort i en bar, på ett torg, eller vid de små borden inne på La Danesina på magiska Via Governo Vecchio.

Jag behöver inte förklara eller försvara mig hela tiden. Jag är lätt i anden. Jag är lätt i steget. Jag är lycklig helt enkelt. Jag blir den jag verkligen kan, vill och bör vara när jag är i Rom. Jag är en bättre man för min fru, en bättre pappa för mina barn och en bättre skribent för mina läsare. Jag läser i tidningarna om sådant jag själv tänker på. När jag hör människor tala om fotboll i Rom (och alla talar om fotboll hela tiden där) så känner jag igen tankesätt och uttryck som jag själv alltd använder.Här handlar fotboll om stolthet, tillhörighet, identitet. Jag älskar kulturen, maten, människorna, värmen, de små torgen, allting som är av vikt känns så mycket enklare i Rom.

När jag är i Rom, och bara när jag är i Rom, längtar jag inte någon annanstans. Jag blir lugn. Jag är på den kvadratmeter i hela världen som jag vill vara på. Det finns ingenting som slår den känslan.

En natt i Rom är som en tecknad film. Alla känslor förstärks. Alla sinnen går på högvarv. Staden är evig och för några timmar luras du att tro att du också är det.

Det är makalöst och helt underbart. För att verkligen förstå måste man ha varit där. Ni som varit i Rom och förälskat er vet vad jag skriver om. Det är som en klåda man inte vill ska gå över, en närhet till frälsning som man aldrig vill ska falla undan, fly bort ifrån en.

Rom är Roma. Roma är Rom. Att komma hem. Det är stort. Det är vad livet går ut på. Att inte behöva längta sig sorglig och vemodig.

Ibland måste man väga livet. Man tar det man har och sorterar det i två högar. I den ena högen hittar man tvång och missmod, svek, fiender, fiaskon, och sina egna futtiga småsintheter. I den andra lägger man sina barn, sin fru, allt man älskar i det här vansinnigt glashala livet. Sedan står man bredbent som Karl Alfred (i nytvättade kalsonger) och lyfter de båda högarna samtidigt. Jag lovar dig. Dina vinster kommer väga tyngst.

Man måste försöka förstå motståndarna, deras lag, deras historia. Man ska då upptäcka att ”de andra” ofta är rätt lika en själv. Detta gäller särskilt i fotboll.
Man måste raka av sig allt hår, byta kläder, bryta vanor, städa lägenheten, börja träna, sluta supa, förlåta sina ovänner, tända ett ljus i kyrkan och be till Gud. Ibland måste man lämna över sitt liv, lägga det i någon annans händer. Ibland får man lämna sin fria vilja hemma, stänga dörren snabbt om sig. Ibland måste man göra allt det man inte vill.

Jag har klarmat mig fast vid mörkret som en knarkare. Jag har trivts där. Jag har letat upp varje förbannad elakhet, gjort den till min. Jag har älskat med döden. Det är värdelöst. Där blir inga barn gjorda. Det är bara elakt.

Att be för sig själv är fusk. Att be för sin familj är begripligt. Att be för den här världen är lite lätt svulstigt. Att be för sina fiender är den verkliga utmaningen. Men bara om man innerst inne menar det man ber om. Läpparnas bekännelse tycks annars vara legio överallt.
Tänk dig att de ska spela VM-final i fotboll mot Frankrike och du ska be för dem, be att de vinner? Skulle du göra det?
Tveksamt. Där går gränsen...
Jag stod en morgon och vägde mitt liv i mina händer. Jag är 41 år. Mitt i livet. Jag är vuxen på tusen sätt. Men ett litet barn på minst tiotusen. Jag älskar fotbollströjor. Jag ser mig själv fortfarande som nitton år. Flera gånger i veckan tänker jag på 1992 och hur jag gick runt i Göteborg med mitt eget efternamn på skinnjackan och svettigt pannband. Jag tror fortfarande att jag är ung. Jag väntar på att livet ska kicka igång utan att inse att jag lever mitt i det.

Jag döpte vår son till Totti. Totti Birro... Mäktigt. Men inte särskilt vuxet.
Det är som Daniele De Rossi sade vid tillfälle:
- Roma var här före mig och Roma kommer vara där långt efter mig. Det enda jag kan göra är att älska klubben medan jag är här..
Där har du den ultimata friheten.

På andra sätt är jag vuxen. Jag ser äldre ut. Jag har upplevt framgång och bakslag. Jag har flera stora sorger som medaljer i prisskåpet
Supportrar till olika lag i olika länder. Vår kärlek har olika namn men det är i grunden samma kärlek. Arbetslösa och utarbetade människor. Folk med för stora portföljer som drömmer sig bort i takt med de tickande trafikljusen vid övergångstället. Du och jag som partisaner mot mörkret, meningslösheten och den stundande ålderdomen.

Roma är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den. Roma är en pulserande känsla av att allting är möjligt, av att livet har mer att ge än ett plötsligt ösregn i slutet av juni 2013 och plötslig stormvarning över Västerbron.

Jag minns en gång när jag strosade runt i Trastevere. Det var en söndag och jag mötte flera familjer som klätt sig söndagsfina. Särskilt en familj fångade mitt intresse särskilt. Pappan såg extremt nervös, lite pressad ut. När vi kom närmare varandra såg jag han subtila, eleganta Roma pin som han fäst i kavajuppslaget. Som en liten blomma av eld nära hjärtat. Vi såg på varandras. Jag visade min Roma tröja under rocken och han log kort, och hans son pekade på tröjan och gjorde segertecknet. Det var ett tyst men värdigt möte. Ingenstans är kopplingen mellan hjärta och fotboll så nära som här nere i Rom. Man kommer helt enkelt inte närmare mänsklighetens vaggam själva fundamentet i vår historia, varifrån vi kommer. Romarna hade varmvattenbadhus när vi kröp omkring och slog varandra med benrester uppe i norr.

Kärleken till Roma blommar som en vacker muskel, som ett hjärta. Hjärtat är alltid rött. Och starkt som vin.
Vad blir det? Ett vinrött hjärta givetvis, fyllt till bredden av kärleken till den här staden, till kyrkorna, gränderna, gatorna, torgen, människorna, drömmarna som stiger som andedräkt mot hustaken och terrasserna överallt och ikväll hoppas jag, i alla fall i fantasin och i anden få sitta på en sådan terrass och dricka ett kallt glas subtilt kolsyrat mineralvatten efter att ha sett den stora, starka och vackra vargen käka örnungen.

Forza Roma.

Marcus Birro, Romanista och författare.

Nemrud Kurt2013-06-21 15:25:35
Author

Fler artiklar om Roma