Emmen - FC Utrecht
2 - 0

Matchrapport Milan – Barcelona 0-0: Hoppet lever

Milan tog emot världens bästa lag med en backlinje där de två viktigaste pjäserna saknades, där Nesta gjorde comeback efter två månaders frånvaro och där lotten att neutralisera Messi och co. föll på Antonini och Bonera. Vilka farhågor vi än hade före matchen är det bara att konstatera att den uppställningen lyckades nolla tidernas kanske bästa lag. Igår hette planens gigant inte Messi. Han hette (jag håller med dig Faxå) Luca Antonini!

Före matchen nämnde Allegri tre centrala nyckelord som skulle bli viktiga i jakten på ett fördelaktigt resultat mot katalanerna. Mod, kyla och koncentration. Efter slutsignal är det bara att sätta en grön bock bakom vart och ett av dem.

Vad gäller modet, omsattes det direkt efter avspark. Milan går omedelbart upp i hög och intensiv press och lyckas störa överskattade mittbacksparet Pique och Mascherano i deras uppspel. Det är också nära att Milans chockpress de första fem minuterna ger resultat. Robinho får ett jätteläge centralt i Valdes straffområde men bränner volleyn högt över. Brassen gjorde comeback i ny frisyr men presterade enligt gamla rutiner. Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på det explosiva glädjevrål, den extas och det lyckorus som alla milanfans berövades genom den missen. Det svider t.o.m. dagen efter att skriva om det.

Milan fortsätter störa Barcas backlinje som har svårt att hitta fram med passningarna till spelgenierna längre upp i banan. Och Milan får flera lägen att ta ledningen under första kvarten, men lyckas inte förvalta något av dem.

Barcelona får successivt mer bollinnehav och tar snart hand om taktpinnen. Milan är emellertid förberedda på ett pressande bortalag och har taktiken klar. När den höga pressen blivit överspelad sjunker mittfältet för att krympa ytorna i den kritiska zonen centralt framför eget straffområde. Milan tar risken och släpper kanterna. Alves får stora ytor att operera på, men Antonini (oftast understödd av Seedorf) agerar glädjedödare för brassen matchen igenom. På andra kanten lyckas Bonera hålla Iniesta någorlunda i schack. Tendensen är ändå oroande. Även om Nesta och Mexes inger ett koncentretat och förtröstansfullt intryck som mittlås och Ambrosini, Nocerino, Boateng löper som djur för att minimera ytorna utanför det egna straffområdet, är Xavi, Iniesta, Messi och Sanchez så skickliga i det korta passningsspelet, att de ändå hittar igenom. Det sker inte oavbrutet, men tillräckligt ofta för att jag börjar sukta efter halvtidsvilan. Abbiati tvingas göra flera kvalificerade räddningar och domare Eriksson missar (???) att döma straff när Sanchez fälls (???) i straffområdet.

Milan är ändå allt annat än ofarliga och halvlekens bästa målchans, i konkurrens med Robinhos strumprullar-volley, får Ibrahimovic. Ambrosini vinner bollen högt och finner Clyde som med en seedorfianskt kuslig passning lurar barcaförvaret och friställer Ibra med Valdes. Svensken får inte önskvärd träff och Valdes avvärjer utan större problem.

Några minuter senare är det Xavis tur att få ett friläge när han, behjälpt av Messi, sågar sig igenom Milanförsvaret. Den utomordentlige Abbiati fortsätter visa sina fantastiska reflexer och räddar.

Eriksson blåser av en underhållande, händelserik, ohälsosamt spännande och helt fantastisk första halvlek på San Siro.

Andra halvlek får en helt annan karaktär än den första. Det höga tempot, utbytet av chanser och de långa spelsekvenserna ersätts av ett betydligt mer söndertrasat spel med många avblåsningar och avsevärt lägre tempo. På ett sätt känns det bra. Även om Milan skapade de bästa målchanserna under första halvlek kändes tendensen med ett allt kraftigare katalanskt spelövertag oroande. Minuterna tickar på och Barca lyckas inte återupprätta pressen och trycket från första halvlek.

Robinho utgår redan i 52:a minuten med skadekänningar och ersätts av El Shaarawy. Den unge talangen löper mer i djupled än brassen och skänker lite spets åt Milans kontringsspel. Milan fortsätter, klokt nog, att satsa på de långa uppspelen. Tyvärr varierar kvalitén på passningarna. Vid ett par tillfällen når de i alla fall den väldige Ibra som är omutlig i närkamperna.

Farligt blir det när svensken tar emot bollen och hittar nyinsatte Emanuelson med en volley i djupet. Holländaren lyckas inte förvalta passningen. En bättre första touch hade gjort honom fri med Valdes, men Urby tappar fart och rytm. Det som först ser ut att bli ett friläge sjabblas bort.

Med kvarten kvar tvingas, den för kvällen utomordentlige, Sandro Nesta utgå p.g.a. skadekänningar. Mesbah ersätter och tar Boneras position ute till höger. Bonera ersätter Nesta i mitten. Det gör att Milan får avsluta matchen med en fyrbackslinje bestående av Mesbah, Bonera, Mexes och Antonini. Det låter onekligen som en Coppa Italia-uppställning en onsdagskväll i januari på en tom arena någonstans i Puglia. Det oroar och Mesbahs första ingripanden i matchen gör mig knappast lugnare.

Faktum är ändå att Milan fortsätter hålla Barcelona och Messi i schack. Världens bäste har inte alls presterat under andra halvlek. Ändå är det såklart han som ger San Siro kvällens sista och obehagligaste rysning när han kommer till avslut inne i straffområdet några minuter före full tid. Det låga skottet räddas av Abbiati. Returen når nyinsatte Tello ute till vänster. Under några sekunder ser katastrofen oundviklig ut. Tello ska bara placera in bollen i öppet mål. Men den unge talangen kommer fel till bollen, förlorar lite tid vilket gör att kvällens Catcher in the rye, Luca Antonini, lyckas hinna dit och blockera skottet. Luca knyter näven. Milan har bestämt sig. Ikväll är dörren stängd. De tre övertidsminuterna förflyter utan större dramatik. Mästarmötet på San Siro slutar mållöst.

-- -----------

0-0 kan låta som ett mindre lyckat resultat att ta med sig från hemmaplan. Faktum är dock att nollan Milan höll intakt är ett fantastiskt ess i rockärmen att ta med sig till returen. Barca kommer att hemsökas av vetskapen av hur tungt ett bortamål väger. Förhoppningsvis kommer det också påverka deras spel. Barcelona är fortfarande favoriter. Det måste vi vara ärliga och inse. Det har kanske aldrig funnits en svårare uppgift inom fotbollen än den som väntar på Milan på Nou Camp på tisdag (och dessutom på en hårt bevattnad plan!!!). Samtidigt ska vi inte bortse från de möjligheter gårdagens resultat ger oss. Den hållna nollan på San Siro är vår trumf . Dörren står på glänt...

Forza Milan!