Michael Norberg Tot om sitt supporterskap till Lazio
Vi låter skribenter och supportrar komma till tals där de får berätta om hur deras relation till favoritlaget ser ut och historien bakom den uppstådda kärleken.
Det sägs att alla vägar bär till Rom. För Michael Norberg Tot tog hans supporterskap honom till den eviga staden och närmare bestämt Lazio. I följande intervju delar han med sig av sina åsikter, minnen och mycket mer gällande den italienska huvudstadsklubben.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta Lazio?
- Jag var elva år när jag började följa Lazio. Året var 1999 och jag minns hur jag tilltalades av den italienska fotbollens estetik både på och utanför planen. Spelarnas långa hår, eleganta spel och för mig, på den tiden, exotiska namn öppnade dörrarna till en ny värld. Att Sven-Göran Eriksson tränade klubben skapade också en närhet till den värld som också kändes så långt borta från den förort jag växte upp i, två mil utanför Göteborg
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt?
- Ett mål som ofta beskrivs som en klassiker är Paolo Di Canios volley mot Roma. Det kommer tyvärr alltid att överskuggas av hans efterföljande målfirande och politiska tillhörighet, som gör att han aldrig varit eller kommer att bli en hjälte för mig. Faktum är att min tid som supporter började i slutet av en storhetstid och jag håller ett par senare händelser väldigt högt. Ett mål jag kollat på oräkneliga gånger är Milinkovic-Savics mot Juventus. Serie A är den enda ligan i världen ett sådant mål kan göras på och anledningen är den långa traditionen av registas, som dikterar spelet långt ner på planen. Det snyggaste med målet är givetvis Luis Albertos framspelning, som påminner om Andrea Pirlo i sina finaste stunder. Den gänglige spanjoren som värvades till Lazio som en uträknad, framtidslös, talang, visade hela världen att en känslig själ behöver en trygg grogrund för att frodas - och att man med rätt hjälp kan nå hur långt som helst. Gåshud.
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Alla som vet något om italiensk fotboll känner till att Lazio är en av de mest kontroversiella, om inte mest hatade, klubbarna i Italien. Anledningen är de, enligt mig, fullständigt förkastliga rötterna i högerextrem tradition. Jag stöttar enbart fredlig läktarkultur som tar ett tydligt avstånd från antidemokratiska och auktoritära linjer.
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Jag har alltid varit svag för två spelartyper: arkitekten och spelaren som sliter utan att någonsin erkännas. Därför är mitt svar Luis Alberto på grund av hans unika spelstil och Marco Parolo som aldrig gjort en dålig match, men trots det inte klagar när tiden på bänken börjar bli mer frekvent än på planen. Skulle jag tvingas välja mellan att bära en av tröjorna blir det Marco Parolo.
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Den spelare jag avgudade som barn var Sinisa Mihajlovic, enligt mig bäste frisparksskytten genom tiderna. Han var mer hjälte för mig än Batman och Stålmannen tillsammans. Med risk för att skapa kontrovers var annars Andrea Pirlo en stor favorit och önskar därför att Luis Alberto stannar i klubben karriären ut på grund av hans likartade spelsätt.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Under uppväxten gick jag mycket på fotboll, visserligen i allsvenskan, men kom för över tio år sedan att känna mig väldigt främmande för en viss typ av läktarkultur som är väldigt långt från allt jag själv står för. Närheten till fotbollen är däremot starkare än någonsin. Jag ser matcher på CMore och om jag går på match sitter jag på långsidan.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Jag har bara varit på plats i Rom en gång, påskhelgen 2007, när Lazio mötte Messina. Jag såg Igli Tare göra mål helt ovetande om att han potentiellt skulle kunna bli en av klubbens viktigaste personligheter i modern tid.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Jag följer fotbollsnyheter varje dag. Fotboll är min hittills längsta populärkulturella relation, år före jag hittade musikens värld. Den italienska fotbollen är och kommer förbli ständigt närvarande för resten av mitt liv.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Med tanke på hur ung jag var när fotbollen gjorde sig närvarande i mitt liv finns det bara ett svar på frågan. Supporterskapet är visserligen fortfarande delvis barnsligt till sin natur. Det är en värld där (upplevt) ont slåss mot gott och där det narrativ jag själv tilltalas av är berättelsen om David mot Goliat. Samtidigt tilltalas jag av en större berättelse, om historien och kulturen. Mitt supporterskap i dag är betydligt mer tredimensionellt jämfört med vad det en gång var. Jag ogillar i dag till exempel varken lag eller spelare om det inte finns en väldigt tydlig orsak.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Roma och AIK. Jag kan aldrig välja något av lagen även om det handlar om en match på FIFA. En sak som kanske är förbjuden att säga är att jag på senare år börjat känna sympati för italienska lag när de spelar i europeiska turneringar, så länge inte Lazio är på motståndarsidan. Spelar Juventus Champions League-final mot Real Madrid känner jag starkare sympati med Juventus. Jag är i grund och botten en ruinromantiker som väntar på italiensk fotbolls återupprättelse.
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Jag arbetar som PR-konsult och hade därför inte tackat nej om Lazio lyfte luren och erbjöd mig rollen som presschef. Ska sägas att detta är fruktansvärt osannolikt. En mer realistisk dröm är att få se Lazio plocka hem Scudetton 2020.
