Milan 4-4 Udinese: En saga utan vackert slut
Udinese höll på att skriva en fantastisk saga på San Siro, i vad som sågs som en omöjlig uppgift så tog sig den lilla hjälten in i ondskans borg och skulle precis dräpa draken...men alla sagor har inte vackra slut, så ej denna.
Nu är inte Milan ondskan för att man är Milan, utan att för man representerar en storklubb, en jätte eller en drake om ni så vill. När jag läser laguppställningarna så ser man skillnaden, Milan liksom storlag måste göra för att vinna allt och alltid köper mestadels färdiga produkter, medan en liten klubb som Udinese inte har en möjlighet att göra så. Nej, våra spelare har man scoutat nere i Ghana, i Slovenien, i frankrikes andradivision och borta i Chile. Matcherna mot Inter, Milan och Juventus är mer än bara fotbollsmatcher, det handlar om gott och ont, om pengar och om drömmar.
För Milan var det vilken match som helst, det handlade om att vinna i kampen om Scudetton, en dag på jobbet. För Udinese var det som Guidolin sa, det närmaste vi kommer en Champions League final. Hur bemöter man en så monumental uppgift då? Antingen gör man det genom att spela enkelt, spela fegt och fult, irritera och tråka ut Milan eller så gör man det precis på samma sätt som när man möter Lecce hemma, man spelar sitt eget spel och det var precis det Udinese gick ut och gjorde idag.
Inledningen satte färg på matchen direkt, det var Udinese som förde matchen, det var vi som ville framåt, skriva nya kapitel, som vågade, första tio minutrarna var precis så bra som jag önskade mig. Respektöst var det vi som dansade, men Milan svarade förstås och nästa tio minuter var det Milan som höll i taktpinnen, som skapade och som ägde bolllen. Den inledande dryga kvarten skulle visa sig typisk för matchen, som böljade fram och tillbaka, för efter Milans sekvens tog vi över mer och mer. Isla kom gång på gång på kanten, likt en Cafu i sina bästa stunder och Inler fick några fina skottlägen. Det blev flera hörnor som mynnade ut i halvchanser och bra lägen men inte förrän en halvtimme in i matchen så hände det något dramatiskt. Inler får bollen i ett bra läge, tidigare skott hade seglat högt över men nu höll han nere bollen som skruvade sig i stolpen och som den skyttekung han är så var Di Natale först på returen och kunde raka in ledningsmålet.
Fler chanser följde upp men Milans bästa spelare Silva räddade sina lagkamrater med flera fina ingripanden, vad skulle Milan ha gjort utan denne brasse som måste vara ligans bästa mittback? Men trots att den lilla hjälten, som representerade den vanliga lilla människan, som sliter hårt i skymundan, fick in det första slaget så reste sig draken. Sekunder innan halvtid kunde Pato näta, otroligt tungt men en lättnad för Milan som innan dess sett sega och långsamma ut. Minns ni tuvan som stjälpte Zlatan när han var fri? En annan tuva hjälpte Zlatan vid kvitteringen då Domezzi oturligt halkade och svensken tog sig förbi. 1-1 i matchen och 1-1 mellan tuvorna.
En poäng borta mot serieledarna är riktigt bra, men inte tillräckligt bra, kom ihåg att det här var vår final och finaler kan bara vinnas.
Men det var hemmalaget som kom ut starkast, man insåg att man nu måste ta fram sitt bästa spel om det ska bli en seger, Zlatan som bara glimtat till i första fick en större roll och hjärtat började nervörst banka. Men Milan spelade mest runt, Udinese täckte ytor och födelsedagsbarnet Gattuso fick slå passningarna, den skäggiga kämpen kan mycket men någon passningspelare utav klass är han inte. Trots det höll Milan på att ta över matchen, men då small det. Isla sprang som vanligt fint på kanten, fick bollen slog den snett bakåt från kortlinjen och fram kastade sig Sanchez och 2-1 var ett faktum, trots oddsen så hade den lilla hjälten rest sig och måttat ett nytt hugg mot draken.
Lika glädjande är att Sanchez har börjat hitta målet, han offrar sig, nicken var vacker, modig och precis, ett signum för en stor liten spelare som kommer bli ännu större.
Men en uddamålsledning på San Siro är ytterst bräcklig, men lika bräcklig som vår ledning var Seedorf på mittfältet när han tappade bollen till Inler som slog fram den till Di Natale, jag hann tänka "tur att det är Bonera och inte Silva han möter", en mot en drev Di Natale bollen mot mål och Bonera som såg rädd ut backade och backade, en enkel vrickning och Di Natale kom runt och kunde retfullt enkelt placera in Udineses tredje mål för dagen, lyckan var total! Tiden tycktes dock stå stilla, det var långt kvar och Milan slängde in den obehagliga Cassano, han må vara en hemsk person men han lyfte Milans spel. Nu inleddes motattacken, hjälten fick se sig belägrad, skulle han hålla ut?
Så kom det där fruktansvärda självmålet, varför drabbas vi alltid av dem? Mardrömmarna i samband med Lazios segermål (ett självmål av Zapata) fanns fortvarande kvar..Silva (vem annars) slog in bollen, Benatia gick upp men den bara touchade hans huvud och seglade in bakom en chanslös Handanovic, oerhört tungt och det var målet som gav Milan hopp, som gav Milan en gratischans att ta sig in i matchen. Det gjorde man också, nu uppträdde man som det riktiga Milan, tunga och malande pressade man ner vår backlinje längre och längre ner, Handanovic fick sträcka sig rejält på Robinhos skott men bara fyra minuter efter självmålet så satte Pato 3-3, det kändes verkligen som det var en tidsfråga innan Milan skulle göra mål, men likväl var det fruktansvärt tungt.
Men Guidolin hade ett kort kvar, ett äss skulle det visa sig, han tog ut en trött Di Natale som ändå hade velat vara kvar och kämpa och in kom Denis. Med någon minut kvar av matchen så kom chansen, en kontring, på bara några sekunder så var Milans försvarslinje bortblåst, Sanchez spelade fram Denis som vackert smekte in 4-3, var glädjen enorm vid 3-1 så var den utomjordisk nu, 4-3! 4-3! 4-3!
Men just som den lilla hjälten lyfte svärdet för att dela ut den sista avgörande stöten så reste sig draken med sina sista krafter och drämde iväg hjälten, just som jag tänkte "vi grejar det för fan, vi gör det!" så vinner Zlatan en nickduell, får tillbaka bollen och trycker in 4-4, det gör riktigt ont.
Så var en fantastisk saga all, men den slutade inte lyckligt, vår hjälte levde, men det gjorde även draken och på så sätt lever sagen vidare och vi väntar ivrigt på att nästa stycke ska skrivas.
Forza Udinese!
