Milan - Genoa 1 - 0: Inte så vackert, men oj vad skönt de tre poängen sitter!
Ligans äldsta klubb Genoa, gästade fotbollens La Scala i Milano under lördagkvällen. På bänken satt två tränare med kniven mot strupen, och på planen ställdes två lag mot varandra, i desperat behov av poäng.
Det finns en uppfattning om att sådana förutsättningar ofta innebär låsta och chansfattiga tillställningar. Ibland, som under gårdagskvällen, bekräftas myten som sanning. Det sprakade knappast om matchen på San Siro.
Milan inleder tyvärr som laget gjort den senaste tiden, med lågt bolltempo och dålig rörelse. Genoa verkar inte överdrivet intresserade av att ta över taktpinnen, trots att ett håglöst Milan bjuder dem initiativet. Det dröjer till matchminut 14 innan den första målchansen kommer. Då är det Genoas supervärvning (?), brasseyttern Rafinha som avlossar ett skott tätt utanför Abbiatis vänstra stolpe.
Milan ställer upp med en nykomponerad trio på topp. Succén uteblir. De tre topparna agerar initiativlöst. Andrea Pirlo söker alternativ men tvingas ofta börja om, eller skicka iväg mer eller mindre chansartade passningar. Robinho gör sin första match från start och är inledningsvis kanske väl benägen och ivrig att få visa upp sig. Han söker boll långt ner i planen, vilket lämnar Ibrahimovic isolerad och ensamt kämpande mot starka mittbacksduon Dario Dainelli och Andrea Ranocchia.
Under den första halvtimmen delar lagen halvchanser med varandra. Matchen står och väger. Milan fortsätter att agera initiativlöst. Undantagen heter Luca Antonini och Gennaro Gattuso. I synnerhet den senare får agera katalysator på mittfältet och rycker in som både bolldistributör och djupledslöpare. Det är därför fullt logiskt att det är Gattuso, för dagen kapten, som är närmast att ge hemmalaget ledningen i 27:e minuten. Han fullföljer en löpning från mittplan in i straffområdet och får en perfekt passning från Dinho. Han blir till slut fri med Eduardo, men avslutet lämnar en del i övrigt att önska och den portugisiske landslagsmålvakten räddar.
Sista kvarten av första halvlek är det istället Genoa som etablerar ett visst tryck. Alessandro Nesta har fullt upp med en spelsugen Luca Toni i straffområdet. Ofta överskattade Rodrigo Palacio oroar på högerkanten. På stopptid, efter en hörna, vänder Toni med bollen i straffområdet, och slår ett inlägg som når vänsterbacken Chico vid bortre stolpen. Målet verkar givet, men Abbiati åstadkommer en monsterräddning och visar återigen att han är värd förtroendet som förste målvakt.
Milan startar andra halvlek något piggare. Ändå känns det knappast logiskt när ledningsmålet kommer i den 49:e minuten. Det sker på ett sätt som förhoppningsvis kan bli en rödsvart klassiker under året. Pirlo skickar iväg en kirurgiskt exakt passning mot en Ibrahimovic som startar en löpning i djupled. Han är omsvärmad av Genoaförsvarare, men lyckas ändå på numera klassiskt Zlatanmanér hinna före sina uppvaktare och få en tå på bollen. Edoardo har tajmat utrusningen fel och tvingas bevittna hur Zlatans lobb går över honom och in i det tomma målet.
Milans reaktion efter målet är uppenbar. Laget backar och är noga med att inte åka på kontringar eller hamna i några numerära underlägen. De två bytena bekräftar taktiken. Flamini ersätter en tröttkörd Gattuso i 67.e minuten. Fyra minuter senare går en osynlig Ronaldinho ut och ersätts av Seedorf. Därefter spelar Milan ett kompakt 4-4-2. Taktiken går hem. Genoa har underbart svårt att skapa några farliga målchanser. Fyrbackslinjen sköter sig ypperligt och det är ett kontrollerat Milan som via upprepade kontringar skapar de bästa chanserna under sista halvtimmen. Det är bara Flaminis uppenbara brister i avslutningslägena som hindrar Milan att stänga matchen med ett 2-0 mål.
Det slutar alltså med seger 1-0.
Segern är varken den mest övertygande eller estetiskt mest tilltalande man sett Milan åstadkomma, men den gav möjligen en fingervisning om Allegris styrka som tränare. Under åren i Cagliari utvecklades Allegri till en mästare i den ädla konsten att bärga poäng, utan att spelmässigt imponera. Dagens seger var inte heller den vackraste, men den gav en eftersmak av förtröstansfull beslutsamhet. Milans taktiska agerande under andra halvlek var en kompromisslös uppgörelse med alla - uttalade eller outtalade - krav på en flärdfull offensiv propagandafotboll. Det var tydligt att det enda som räknades var tre poäng.
I Milan förtjänar framförallt Gattuso beröm. Terriern på mittfältet var tillbaka i gammalt gott slag. Han bar kaptensbilden med den äran och härförde laget i de dryga sextio minuter han spelade. Han visade upp ett spel med outtröttliga löpningar i djupled och ett stenhårt närkampsspel.
Sett över 90 minuter bör annars Andrea Pirlos insats lyftas. Bortsett från öppningsmatchen mot Lecce har "il Genio" haft en trög start på säsongen. Därför var det extra skönt att se den långa patentpassningen som föranledde målet, och det var härligt att se hur han växte när han tog över kaptensbindel efter Gattusos byte. Sista kvarten stod han för flera viktiga brytningar på mittplanen, styrde omställningsspelet, och ledde laget i en djärv, hög press under de sista fem minuterna.
Milan - 4-3-3: Abbiati; Abate, Nesta, Silva, Antonini; Pirlo, Gattuso (ut 67:e), Boateng; Ronaldinho (ut 71:a), Robinho, Ibrahimovic.
Byten: Flamini 67:e (ut Gattuso), Seedorf 71:a (ut Ronaldinho)
