Misärens motsatser
Det finns få, om ens några, glädjeämnen för alla rossoneri runtom i världen. När mörkret kommer riktigt nära kan det värma en aning att lillebror på andra sidan staden knappast har det bättre, trots vitt skilda förutsättningar.
Milan genomgår för tillfället en av de allra svåraste Golgata-vandringarna i modern rödsvart historia. De senaste säsongerna har varit jobbiga, men få kunde väl ana att verkligheten skulle bli än dystrare i år. Det må vara sant att den objektive supportern för länge sedan har insett vartåt det barkar, men att det bara skulle bli sämre och sämre kunde knappast ens den allra mest pessimistiske förutspå.
Mitt i all denna ångest och uppgivenhet finns det egentligen bara ett sätt att uppnå någon sorts glädje. Ni vet den där fula glädjen. Skadeglädjen. Vissa påstår rakryggat att de absolut inte finner glädje i andras olycka. Att det bara är sorgliga människor som besitter den sjuka genen. Alla vet vi att de människorna ljuger. Varenda en har någon gång känt den där småäckliga känslan komma smygande. Vare sig du är svensk, finsk eller uzbek. Vi vet att det är fel, men det är ändå ganska skönt.
I rödsvarta supportrars fall riktas blickarna genast mot den milanesiska överklassens älskade fotbollslag. Inter är ett lag som smyger under radarn i årets Serie A. Ingen bryr sig nämnvärt om deras framfart, förutom möjligtvis de egna supportrarna. Ingen skriker sig hes om att det skulle råda någon sorts kris i det blåsvarta lägret, trots att siffrorna svart på vitt talar om att Inter bara är en poäng bättre än säsongens stora skämt, Milan.
Vad beror det på?
När Milan har en ägare och sportslig ledning vars bäst före-datum gick ut för något decennium sedan så har Inter en helt purfärsk ägare med friska pengar och stora visioner. Allt det som majoriteten av varje rödsvart själ önskar så hett.
När Milan har en tränare som fotbollsvärlden respekterar som spelare men bespottar som ledare så har Inter nyligen anställt ett av världens största tränarnamn. Precis det som majoriteten av varje rödsvart själ skriker efter just nu.
När Milan värvar spelare vars bästa år ligger en bra bit bakåt i tiden på bosman eller på lån så har Inter öppnat stora, fina plånboken för att införskaffa finfina framtidsnamn. Någonstans erinrar jag mig att det är just det som varje milanista hoppas på varenda mercato.
När Milan vandrar ut på San Siros gräsmatta för att möta valfritt provinslag så slutar det ofta med besvikelse och ilska. Av någon outgrundlig anledning händer precis samma sak när Inter gör detsamma.
Så, kära rödsvarta bröder och systrar. När det känns som allra tyngst och du går runt där hemma och funderar på varför man inte kan få byta lag att brinna för så kan ni åtminstone än så länge glädja er åt att det inte ser ett dugg bättre ut på den finare sidan av Milano. Detta trots att de har allt det som vi önskar oss.
Ni får helt enkelt leva med att det känns lite smutsigt när den där skadeglädjen faller på. Sorgligt nog är det den enda glädjen vi har just nu.