Mötet som inte blev av
Diamanti mot Siligardi, det gamla geniet mot det nya, var mötet alla i Livorno såg fram emot inför eftermiddagens Coppa Italia-match mot Bologna.
Man vill ju gärna jämföra. Dra paralleller, se likheter och skillnader. Eftermiddagens Coppa Italia-match mot Bologna verkade ge oss möjligheten till den oundvikliga jämförelsen för alla som följt Livorno på senare år. Livornos gamla vänsterfotade anfallsess Diamanti mot dess nya Siligardi. Nu har Bolognas tränare, Stefano Pioli, genom sin laguttagning omintetgjort jämförelsen på planen. Vi får istället nöja oss med någonting som kanske liknar en jämförelse, i text.
Årets upplaga av Livorno har på många sätt inneburit ett abrupt brott mot senare säsongers trend. Borta är tröttheten och håglösheten som präglat klubben. I dess ställe ser vi hjärta, vilja och inspiration. Senast Livorno utstrålade den typen av energier får nog sägas ha varit säsongen 2008/2009 då laget slutade på en tredje plats i Serie B (vilket dock visade sig vara ett undantag i en redan då påbörjad nedåtgående spiral). Då som nu lutade sig Livorno på en offensiv trio som på egen hand var kapabla att vinna matcher. Då som nu skapades de stora rubrikerna av en vänsterfotad kreatör, som med utgångspunkt till höger i anfallet imponerade med sitt skytte och sin teknik. Då hette han Alessandro Diamanti, nu alltså Luca Siligardi.
Några om ord om Diamanti
Diamanti hade kommit till Livorno redan säsongen innan, alltså 2007, när klubben ännu låg i Serie A. Diamanti, som kom från Prato i Serie C2, var kanske inte redo för högsta serien, men potentialen, viljan och karisman gjorde honom omedelbart till publikfavorit på Armando Picchi. Säsongen som följde bjöd Alino på stor show. Han svarade för tretton mål plus ytterligare tre i playoffspelet och var katalysatorn för hela Livornos offensiv. Han gav i någon mening en hel stad hoppet tillbaka, samtidigt som förälskelsen från säsongen innan utvecklades till en ömsesidig kärleksrelation. Men underbart är kort. Diamantis fantastiska Serie B-säsong blev hans svanesång i klubben, han lämnade för först West Ham, sedan Brescia och nu Bologna. Diamanti missade dock aldrig en chans att återvända till Armando Picchi och när han i somras avgjorde EM-kvartsfinalen dedikerade han sitt straffmål till Livorno. (Det kanske bör tilläggas att Diamanti, som numera är lagkapten i Bologna, verkar alltmer förtjust i den klubben, där han säger sig vilja avsluta karriären.)
Några ord om Siligardi
Att finna en ersättare till en spelare som Diamanti var förstås omöjligt. Det dröjde fram till augusti 2011 innan han hittades och det dröjde ytterligare flera månader, på sätt och vis kanske ett helt år, innan vi insåg vad vi faktiskt hade hittat. Luca Siligardi anlände till Livorno på delägarskap från Inter, men hade säsongen innan varit utlånad till just Bologna. Han anslöt småskadad sent till klubben och missade hela försäsongen. Det var många nya spelare som skulle spelas in och Siligardi hade svårt att få tränarnas förtroende. Samtidigt kastade sig Livorno huvudstupa in i vad som rimligtvis är 2000-talets sämsta säsong. Först i våras fick Siligardi regelbunden speltid och började också visa upp sin talang. Under hösten har Silgardi varit given i det livornesiska anfallet så ofta han varit frisk. Han har, precis som vi hoppades, varit kreatören med förmågan att dyrka upp motsåndarförsvar och servera lagkamrater. Men han har dessutom varit vår bästa målskytt med åtta mål på elva matcher, plus ytterligare två på två i Coppa Italia.
Att de båda spelarna skulle jämföras med varandra är förstås oundvikligt. Så fort Siligardi gjort sitt första mål för Livorno, en dragning och ett fantastiskt distansskott, var snacket igång: den nye Diamanti? Och likheterna är förstås uppenbara: tekniken, fantasin och det underbara vänsterskottet. Men även skillnaderna är egentligen uppenbara: Den ene kom från de lägre serierna och trodde egentligen att hans chanser hade gått när han värvades till Amaranto, den andre anlände från Inter och vet att han är i början av karriären; den ene oslipad, den andre skolad; den ene älskar stränderna och klubbarna, den andre gillar att fiska...
Och några om matchen
Chansen att få jämföra de båda på planen gick alltså om intet för den här gången när Piola ställde Diamanti utanför truppen (hade inte Siligardi precis kommit tillbaka från skada hade förmodligen Nicola gjort samma sak). Båda lagen har uppenbarligen helt andra prioriteringar än Coppa Italia: Livorno är, vad man än säger, numera på allvar indragna i kampen om Serie A-platser; på andra sidan serieavgrunden är Bologna faktiskt detsamma. Det blir istället en chans för tränarna att ge speltid till de som blivit utan tidigare. För Livorno, som lämnat både Dionisi och Paulinho hemma, verkar det bli en extremt reservbetonad elva, där egentligen bara Bernardini, Schiattarella och Siligardi kan räknas som helt ordinarie spelare.
Potentiell elva (4-3-3): Mazzoni; Salviato, Bernardini, Ceccherini, Meola; Schiattarella, Molinelli, Remedi; Siligardi, Dell'Agnello, Piccolo.
Truppen i helhet: Fiorillo, Mazzoni, Ceccherini, Bernardini, Salviato, Meola, Emerson, Gemiti, Belingheri, Colombi, Schiattarella, Bigazzi, Prutsch, Molinelli, Gentsoglou, Remedi, Luci, Gioè, Piccolo, Dell'Agnello, Siligardi.
Plats: Renato Dall'Ara, Bologna
Avspark: 17:00 (OBS!)
Notera: Ytterligare en spelare från 2008/2009 återfinns i Bologna, Nico Pulzetti. Till skillnad från Diamanti är han med i truppen.
Notera 2: Bologna har vunnit femton av de totalt 31 möten mellan lagen. Livorno har vunnit sju.
