Nya pengar räcker inte
Vilken dag som helst får AC Milan nya ägare, efter 29 år vid makten för Silvio Berlusconi. Supportrarna drömmer om en ny gyllene epok, men riktigt så enkelt är det inte.
För ett och ett halvt år sedan, under ledning av Massimiliano Allegri, kände många rödsvarta supportrar att Milan var på botten av den era som påbörjades 1986 när Silvio Berlusconi tog över klubben. Få trodde att det gick att sjunka ännu djupare, men faktum är att Milan just idag upplever så mycket mer än en kris. Milan är ett korthus som bara är en vindpust ifrån att falla ihop totalt.
Inte nog med att resultaten på fotbollsplanen under den orutinerade Filippo Inzaghi går emot, Milan har tidigare under veckan redovisat de största minussiffrorna i klubbens historia. Det ekonomiska resultatet för 2014 hamnade på minus €91,3 miljoner. Det är alltså en förlust på lite drygt 850 miljoner kronor.
Vi har alla under en längre tid vetat om Milans prekära ekonomiska situation. Fininvest är inte vad Fininvest en gång var. Silvio Berlusconi är sannerligen inte vad Silvio Berlusconi en gång var. Kassan har sakta men säkert sinat på sitt innehåll. Det är en verklighet som italiensk fotboll och det italienska samhället i stort får leva med. Men det finns också sätt att plugga igen hålen på. Den konsten har inte Milan behärskat.
Vissa rödsvarta supportrar lever i förnekelse. De tror att Milans förfall beror på bristen av pengar. Ingenting kan vara mer fel.
Milan omsätter näst mest i italiensk fotboll (€249,7 miljoner), bara Juventus (€279,4 miljoner) har en snäppet högre omsättning. Trea i Serie A är Napoli, med en omsättning på €164,8 miljoner. Det är lite skillnad.
Milan betalar enligt Gazzetta dello Sport ut €94 miljoner i rena spelarlöner den här säsongen. Bara Roma (€98 miljoner) och Juventus (€118 miljoner) är värre. Några hyfsat framgångsrika lag som Napoli och Lazio har betydligt lägre lönebudget, på €70 miljoner respektive €55 miljoner.
För tillfället verkar det som att vi bara är dagar ifrån att nya investerare kliver in i Milan för att ta över efter il Cavaliere, Berlusconi. Vare sig det blir Mr Bee eller Mr Lee så kommer bägge två till Milano med relativt välfyllda plånböcker. Var de pengarna kommer ifrån är en annan fråga, då exempelvis Mr Bee har en verksamhet som är värderad till i sammanhanget futtiga €100 miljoner. Pengar är hur som helst på väg in, och därmed tror den mest naive Milan-supportern att de senaste årens kräftgång snart är över.
Självklart hoppas även jag att ett ägarbyte ska lösa alla problem, men det mest realistiska är att enbart ett tillskott av pengar inte räcker för att få Milan på rätt kurs igen. Milan måste förändras från grunden. Gamla stofiler i ledningen måste fasas ut, kunniga personer måste hämtas in. Endast ett nytt tankesätt, tillsammans med pengar, kan få Milan att lämna det helvete man just nu befinner sig i.
I media spekuleras det kring att Mr Bee med det omöjliga efternamnet, om han tar över Milan, ska låta Berlusconi och Galliani sitta kvar på sina poster. Det känns lite som att missa öppet mål och göra självmål på samma gång. Är det några som är ansvariga för att Milan är så usla som man just nu är så är det dessa två herrar, med all respekt för deras tidigare bedrifter. Om du väljer att investera en halv miljard euro i en krisande gammal storklubb är det ta mig fan din skyldighet att se till att först sanera bort den ohyra som försatt klubben i skiten till att börja med. Varför ens bry sig om att köpa klubben annars?
Adriano Galliani har under de senaste åren beklagat sig över att han tvingas trolla med bakbundna händer då Milan inte har de ekonomiska muskler som krävs för att locka stora spelare. Under den här tiden har mannen med den gula slipsen bland annat gjort följande spelaraffärer.
Balotelli = €24,4 miljoner
Robinho = €22 miljoner
Pazzini = €15,3 miljoner
Matri = €13,4 miljoner
Poli = €11,8 miljoner
Constant = €9,8 miljoner
Zapata = €7,3 miljoner
Sju värvningar som totalt kostat Milan €104 miljoner. Lite slarvigt skulle man lite snabbt kunna ställa de värvningarna mot sju värvningar som alla italienska klubbars förebild, Juventus, gjort under samma period.
Morata = €24,4 miljoner
Vidal = €15,3 miljoner
Tevez = €11 miljoner
Evra = €1,8 miljoner
Barzagli = €270 000
Pirlo = €0
Pogba = €0
Den gamla damens föredömliga sportchefer, Fabio Paratici och Giuseppe Marotta, har för dessa spelare betalat €52,8 miljoner.
Vad är då skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt, förutom det uppenbara att Juventus sju spelare kostat hälften så mycket som Milans? För det första så får inte Milan tillbaka pengarna på någon av spelarna, förutom Mario Balotelli. Juventus kan däremot räkna med att göra plus valenza (vinst) på i stort sett samtliga spelare. Dessutom är de sju svartvita spelarna tongivande i Juventus, medan Milan-spelarna, med undantag för en Balotelli-vår, har varit alibispelare som enbart hämtat feta lönekuvert.
Om man tittar på dessa siffror och samtidigt lyssnar till Gallianis klagostämma när han pratar om Milans tunna plånbok börjar man förstå var det verkliga problemet egentligen finns.
Det handlar inte om pengar. Det handlar om kunskap. En gång i tiden var Galliani en mästare på sitt hantverk. Den tiden har sprungit ifrån honom med hästlängder. AC Milan behöver kompetent personal på rätt plats. Det går inte att ge Galliani en större plånbok och tro att han ska lösa det.
Jag hoppas att även Milans nya ägare, vem det än blir, inser detta. Annars är det som att kasta pengar i sjön.
(Källa: Gazzetta dello Sport, transfermarkt.de)
