Oliver Bierhoff - Målsprutan från Karlsruhe
Den första maj 1968 föddes en man med ett enda kall i livet. Att göra mål. Med framgångar från italienska klubblag och det tyska landslaget har han blivit en ikon för många. Så även för Udinesefans.
Ett oräkneligt antal matcher och nästan lika många mål. Tio, femton, i vissa fall till och med tjugo säsonger i tröjan. Det är vad som brukar behövas för att en spelare ska bli evigt ihågkommen i en klubb. Andra spelare behöver bara 95 tävlingsmatcher under 3 säsonger för att uppnå ikonstatus. Att göra 62 mål på dessa matcher underlättar givetvis men det är att gå händelserna i förväg.
Låt oss börja berättelsen där den ska börja, den första maj 1968 i Karlsruhe i dåvarande Västtyskland. Då föddes nämligen Oliver Bierhoff.
Det stod tidigt klart att han hade en fotbollsmässig talang utöver det vanliga, då han öste in mål redan under sina år som knattespelare. På träningarna fick han god sparring av Jens Lehman och fick därför tidigt lära sig hur svårt det kan vara att överlista en kompetent målvakt.
Allt gick som smort och när Bundesligadebuten kom för en då 18-årig Bierhoff var det bara en tidsfråga innan han skulle få ett kontrakt med en storklubb. Hamburg gick vinnande ur dragkampen men succén uteblev. Inte heller i Mönchengladbach lyckades talangen blomma ut och färden bar istället av till den österrikiska storstadsklubben Austria Salzburg. Där behövde han bara en säsong för att visa sin klass. Ja, klassen han visade var så stor att den italienska storklubben Inter ville åt hans namnteckning. När Inter vill ha något från Österrike, då blir det så.
Men den italienska storklubben var inte helt säker på om man gjort rätt värvning. En förhållandevis oprövad tysk var ingen garanti för succé och Inter förstod att Bierhoff behövde anpassas till det italienska spelet. Följden blev att Bierhoff, som så många andra spelare, fick gå på lån till ett mindre lag. Ascoli blev nästa destination och där dröjde det ett tag innan framgången kom. Men han hade förtroende och blev snart nog helägd av Ascoli. Med 46 mål på tre säsonger i Serie B fanns det intresse från flera klubbar i den italienska högstadivisionen.
Udinese såg möjligheten till en bra affär. Den dåvarande tränaren, Alberto Zaccheroni, var övertygad om att Bierhoff var mannen som skulle ta Udinese till nästa nivå. Han slog till och Oliver Bierhoff var ännu en gång en Serie A-spelare. Väl tillbaka i finrummet gjorde Bierhoff, som nu hunnit bli 27 år, en mycket bra säsong och lyckades pricka in 17 mål. Från att ha varit Serie B-spelare utgjorde han den målfarligaste delen av en smått magisk tridente. Tillsammans med Paolo Poggi och Márcio Amoroso spred han under säsongen stor skräck i försvaren runt om i Italien. Det gick så pass bra att Bierhoff också fick chansen i det tyska landslaget, en chans som han tog till vara på så till den grad att han fick följa med till europamästerskapen senare under sommaren.
Hur det gick där är nästan överflödigt att berätta. I finalen fick Bierhoff inleda matchen på bänken men när han vid tyskt underläge fick äntra planen behövde han bara en handfull minuter på sig för att kvittera. Tyskland låg nämligen under med 1-0 mot Tjeckien men Bierhoff såg till att kvittera matchen. Som så många gånger förr var det med en nick som Bierhoff hittade rätt. Som för att bevisa vem som då var fotbollsvärldens målfarligaste person passade han sedan även på att trycka in det avgörande målet. Det första golden goal-målet i internationella sammanhang som gjorts, tillika det mål som säkrade Tysklands guld. Bierhoff var plötsligt en världsstjärna.
Inte undra på att han kom tillbaka till Udinese med ett stort självförtroende. Dessvärre gjorde skadebekymmer att han inte kunde spela så mycket som han önskade. När han väl fanns med var han dock det största hotet mot motståndarförsvaren. Med Thomas Helvegs inlägg och Bierhoffs targetspel nådde Udinese en femteplats i ligan. Bierhoff själv hade ett målsnitt på mål i mer än varannan match vilket än idag framstår som imponerande. Supportrarna kunde bara drömma om vad som kunde hänt om Bierhoff fått gå skadefri.
Det dröjde bara en sommar innan de kunde sluta drömma och börja se det med sina egna ögon. Bierhoff gjorde mål efter mål och landade till slut på 27 stycken. Han vann skytteligan i storartad stil, före namn som Ronaldo och Batistuta och för laget gick det nästan lika bra. Udinese placerade sig nämligen på en tredje plats i Serie A, en placering som på den tiden räckte till kval i UEFA-cupen. I och med skytteligasegern blev Bierhoff den förste icke-italienaren att vinna skytteligan i både Serie A och Serie B, något som ingen heller mäktat med efteråt. Med god hjälp av de två tidigare nämnda delarna i världens just då kanske hetaste tridente, samt Helvegs inlägg blev Bierhoff ett hett villebråd på transfermarknaden.
Segrande ur den striden gick Milan. Bierhoff ville följa sin läromästare Zaccheroni som i samma veva blivit klar för den rödsvarta Milanoklubben. Kanske ville han även ta revansch på Milans lokalrival Inter, som en gång ratat honom. Nämnas kan att även Thomas Helveg följde med till Milan och många påstår att det var för att Zaccheroni ville kopiera det sammarbetet som nyss tagit Udinese till en bronsplats i ligan.
Även om Milan vann ligatiteln nådde inte Bierhoff någon succé. Målen blev färre och målsnittet sämre. Istället bar det av till Monaco och sedermera även till Chievo. Åldern hann ikapp och Bierhoff började fundera över livet efter spelarkarriären. Han hade tidigare studerat nationalekonomi och passade därför på att ta ut sin examen under 2002. Därefter har Bierhoff arbetat inom fotbollen och är idag ett av de högsta hönsen kring det tyska landslaget.
Oavsett om han är nationalekonom eller tysk landslagschef kommer Udinesesupportrar att minnas honom för någonting helt annat. Trots att han bara spelade i svartvitrandigt under tre säsonger och trots att han inte ens spelade 100 matcher för klubben kommer han alltid att bli ihågkommen som målsprutan från Karlsruhe. Oliver Bierhoff är och förblir en av de allra största i Udineses historia.
