Ingen bryr sig?
Det finns inte mycket kvar av det Parma som vi en gång föll för. Det snabba anfallsspelet, dom stolta spelarna och dom starka fansen är alla borta med vinden. Det enda som finns kvar är den alltid lika vackra tröjan som numera bärs av ointresserade medelmåttor...
Det finns inte mycket kvar av det Parma som vi gång i tiden föll för. Det snabba anfallsspelet, dom stolta spelarna, spelarna som älskade sin klubb och dom starka fansen som alltid stöttade sina spelare. Allt har sakta men säkert blivit svagare för att snart helt försvinna. Vilket är värst? Vilket svider mest i våra hjärtan?
En klubb utan en trogen skara fans är som en Zidane utan teknik. Grått och tråkigt, och det är precis där Parma har hamnat idag. Fansen bryr sig inte längre. Klubben är ju ändå dömd till att misslyckas och varken Rosinas eller Dessenas kan förändra den saken. Så tänker säkert många. Skador, avstängningar och olojala spelare på en och samma gång. Vissa klubbar klarar inte av en sak av dom oavnämnda tre ting. Parma har fått brottas med alla tre i många år nu. Man har lagt ned dyra pengar på att köpa unga och lovande spelare som ska se Parma som ett steg på vägen till dom större pengarna och dom större klubbarna. Men vad händer när spelaren faktiskt inte tar dom sista stegen fram? Är det klubbens fel eller spelarens? I vissa fall så kan det faktiskt vara klubbens, men för det mesta är det alltid spelarens. Daniele Bonera spelar inte fotboll för att det är roligt. De är skillnaden mellan honom och Cafu. Där Cafu snurrar upp backar på läktaren och omgång efter omgång presterar bra oroar sig istället Bonera för varför han tappade markeringen på den där anfallaren, eller varför han stod i helt fel position när hans gubbe nickade in den där bollen. Till slut blir det en fråga om psykologi. Spelaren kanske funderar på varför det inte funkar och spelet låser sig totalt. Många spelare har genom åren sagt hur viktigt det är att spela avslappnat och utan press. Många menar att det släpper helt när man fått göra 1-0 och sedan har spelet helt släppt och man vågar spela mer. Men det kan också bli en omvänd reaktion, man kan bli rädd för att förlora och rädd för att misslyckas. Här kommer Parma och i synnerhet Beretta in i bilden.
Ingen ska begära att Beretta ska utföra mirakel. Vi alla är nog överens om att han inte har Mourinhos taktiska känsla eller Capellos ursinniga ledarstil. Två typer av tränare som har sina sätt coacha ett lag. Dock har dom en sak gemensamt. Dom är båda ärliga och drar sig inte för att kritisera spelare när det gått dåligt. This is the fucking Serie A skulle Stuart Baxter säga om han var i omklädningsrummet efter 1-1 mot Treviso. Ett Treviso som med nöd och näppe var ett topplag i Serie B, och ett Treviso vars största stjärna säkerligen har ett civilt jobb på sidan om fotbollen. Det finns tränare som kan göra mirakel med små medel. Tränare som kan få en medelmåtta att höja sig minst två snäpp och få ett förtroende som är lika högt som Mount Everest. Beretta har tyvärr inte visat sig vara en sådan, utan har hitills visat sig vara en tränare som viker sig ned för Treviso. Att satsa på 3 offensivt belagda spelare i en match mot Treviso är självmord, och Berettas liv hänger just nu på en lina. Snart är han nog borta, men vad är det som säger att situationen då kommer färbättras?
Vem bryr sig egentligen? Bryr spelarna sig? Eller fansen? I filmen "I Skuggan av Bronx" menar Calogero att i slutändan så bryr sig ingen. Alla har sina egna personliga intressen och sina liv utanför fotbollen. Ac Parma är bara någon som betalar ut deras löner och betalar den där sportbilen som han drömde om som liten. Men vi fans då? Vi som brinner för laget i med och motgång? Bryr inte vi oss? Kanske inte...Många vänder klubben ryggen och gör det vi hatar vissa spelare för. Dom som vi anser är olojala. På läktarna vänder dom Bresciano ryggen. På läktarna busvisslar dom åt Cardone och på läktarna hånar dom Corradi. Vi fans har nog också en hel del att förbättra. Folket i Parma, som har i mina ögon blivit utmålade som fega medgångsfans, måste sluta upp bakom laget. Att 8 000 kommer till en ligamatch är under all kritik. T om Juventus lyckas få in mer på sina hemmamatcher och då är det illa. Vi måste lära oss att älska dom som förtjänar att älskas minst. Sådana som Bonera. Även dom behöver support och stöd. Och det är vår uppgift att det ge dom det. Kanske är det vad som får laget på rätt köl igen. För just nu verkar ingen taktik i världen hjälpa. Allt som behövs nu är hårt arbete och lojalitet. Att springa på varje boll och att aldrig vika ned sig i en närkamp, oavsett om spelaren i fråga heter Colucci eller Nedved.
Klubben är splittrad men ljuset sipprar in just nu i slutet på tunneln i form av en spanjor. Han är just nu vårt största och enda hopp. Han kan aldrig köpa in lagkänsla eller lojalitet men han kan köpa in kvalité. Något som är en bristvara i Parma för dagen. Men tills han kan göra det måste vi förlita oss på dom vi har nu. Fler måste börja tänka som den lille krigaren Bolano. Dom måste se Parma som sitt hem och som sin käraste ögodel. På frågan varför Bolano inte gjort som Barone och andra och fallit för frestelsen att spela för ett bättre lag svarade han kort och enkelt: Parma är mitt hem och jag kan inte tänka mig spela någon annanstans om jag får välja.
Och mycket riktigt är det colombianen som match efter match springer mest. Han är den som gjuter mod i killarna när Cardone inte är där och den som alltid säkerligen är mest arg efter förlusterna. Fler måste bry sig. Då ska ni nog se att det vänder...
Bolano bryr sig
