Välkommen till Serie B
En raljerande text om allt möjligt men främst Serie B.
Den italienska tränarkulturen
Italien har rent historiskt haft en fenomenal tränarkultur och denna kulturen har fortsatt att frodas även i modern tid. Italien får fortfarande fram världsklasstränare som Antonio Conte och Massimilliano Allegri. Och där i vassen lurar intressanta nytänkare som Gasperini och Sarri. Och en ny generation med Simone Inzaghi, De Zerbi, Dionisi och Italiano växer fram där bakom. Nyckeln bakom den lyckade tränarskolningen ligger i seriemekanismen som fungerar som ett organiskt verktyg. Gör man bra ifrån sig i de lägre serierna får man chansen på den främsta scenen och man får också möjligheten att misslyckas och växa. I till exempel England är det svårt för unga tränare att klättra uppför pyramiderna. Man måste i princip göra som Eddie Howe och ta en klubb från de nedre serierna rakt upp i högsta serien men om man sedan råkar misslyckas trots tidigare framgång som Howe gjorde under sin sista säsong med Bournemouth så är man nästintill bränd. Detta är resultatet av de väldiga pengarna som forslats in i den engelska fotbollen. Den tar död på inspirationen och kreativiteten och de väldigt nödvändiga chansningarna. Klubbarna letar efter garantier och stirrar sig blinda på utländska CV:en. Varför ge en ung engelsman chansen när man har råd att anställa en portugis med europeiska cupsegrar i bagaget? I Italien så är det vanligt att klubbar i Serie A plockar sina tränare från Serie B. Sassuolo var inte rädda att ge Roberto De Zerbi och nu Alessio Dionisi chansen efter lyckade säsonger i Serie B. Men det har inte bara att göra med kapitalistiska krafter(bristen på) och historia att italienarna blickar väldigt mycket inåt.
Made in Serie B.
En global fotbollsvärld
I stort sätt alla de högsta serierna har blivit påverkade av globaliseringen av Europa i överlag. Du ser inte på engelsk fotboll när du kollar på Premier League utan du ser blandad europeisk fotboll, en hybrid, en mashup av all fotboll i Europa. Italien som resultat av dess knackiga ekonomi i jämförelse med Premier League är inte lika extrem åt det hållet men de yttre influenserna(och framförallt utländska ägare) har haft stor påverkan även på den italienska fotbollen. Serie A är en mycket mer ytligt underhållande liga än den tidigare var om man bryr sig om ytlig underhållning. Det är mer öppna matcher och ofta mera mål nuförtiden. Förut kunde det ofta kännas som en strategisk batalj när klubbar möttes. Som att många omgångar var en återspelning av slaget vid Cannae. Nu är det inte riktigt lika taktiskt på det konventionella italienska viset där man försöker utmanövrera motståndarna och utnyttja deras svagheter. Nu är det mer en ideologisk kamp som man är van att bevittna i spansk fotboll. Paradoxalt när man tittar på spansk fotboll just nu så känns den ofta mer italiensk än den italienska fotbollen. Finns det mer italienska fotbollslag än Real Sociedad och Diego Simeones Atletico de Madrid? Fokuset på defensiven och att göra det svårt för motståndaren och sedan utnyttja motståndarens tillkortakommanden? Ingen är imponerad av Real Sociedad i Spanien sett till hur de spelar, ingen har knappt skrivit en rad om dem men likväl toppar de serien. Sedan har du de hårdföra pragmatikerna Marcelino och Bordalas som bara bryr sig om resultat och struntar blankt i det estetiska. Du har även Rafael Benitez som fortsätter vara ett spansk flaggskepp i England. Ett flaggskepp som står för organiserad defensiv fotboll. Maurizio Sarri sade ju tidigare att Benitez var mer en italiensk tränare än vad han var. Nu kom jag av mig lite grann, det kan bli så när man skriver på impuls och utan manus. Åter till Real Sociedads fotboll så är den väldigt imponerande men vi har under de senaste decenniet hamnat i en situation där du måste spela en viss typ utav fotboll. Det handlar mindre om resultat och mer om ytlig estetik.Förmodligen har fotboll blivit för stor, för populär. De drivande krafterna försöker tillfredställa en alldeles för bred massa och som resultat håller hela sporten på att förlora sin identitet, sin själ och sitt syfte.
Den italienska tjurfäktaren från Madrid.
Men om man blickar ned i seriesystemet hittar man den förlorade själen. Man finner klassisk italiensk fotboll i Serie C och Serie B. Du hittar klassisk brittisk fotboll i League One och League Two. En av mina favoritsäsonger senaste åren som fotbollsobservatör(som vi alla är) var när jag beslöt mig för att följa "Big Tony" Mowbrays galna Blackburn Rovers i League One just. Fotbollen var äkta och det var lite som att resa tillbaks i tiden när man var knatte och såg engelsk fotboll på tv:n. Kicken man fick av de galna bataljerna där har aldrig varit något Premier League har mäktat med att erbjuda de senaste 5-6 åren. Men Premier League är världens bästa liga svarar många då, men kom då ihåg att på 1990-talet var Serie A den överlägset bästa ligan sett till kvalité och spelarna som härjade där. Ändå föredrog väldigt många människor engelsk fotboll framför italiensk fotboll. Så kvalité är uppenbarligen inte det allra viktigaste? Eller hur? Det finns någon annan nyckelingrediens, något som är svårt att sätta ord på som har gått toppfotbollen förlorad.
Världens mest taktiska serie
Och nu äntligen är det dags att skriva om vad denna texten egentligen skulle handla om men det gick käpprätt åt helvete med den inställda kursen när jag började skriva. Kompassen exploderade och skutan vände håll med en fyllekapten vid rodret. Det som gör Serie B och även Serie C till en specifikt bra lärogrund för nya tränare är hur extremt taktiska de är. Unga tränare tvingas lösa svåra situationer och utmaningar för att nå framgång. Motståndaren ser igenom svagheterna i ens idéer om man blottar dem för mycket. Beppe Marotta ansåg att Antonio Conte var redo att coacha Juventus trots extremt begränsad erfarenhet i Serie A men två lyckade sejourer i Serie B ansågs vara tillräckligt, då var man bevisad och Marotta hade extremt rätt i detta. Serie B är definition på den hårda skolan, tar man sig igenom detta så besitter man någonting av värde. Och Serie B har förblivit Serie B, det har starten på den här säsongen bevisat.
Lekt Football Manager i verkligheten
Det skrevs väldigt mycket om Parma i somras. Tunga nyförvärv som Gianluigi Buffon och Franco Vazquez. Enligt Transfermarkt är Parma trupp värd 30 miljoner euro mer än tvåan på listan i Monza och dubbelt så mycket som trean Brescia. Varenda startelva Parma har ställt upp med har varit värderad till dubbla det värdet av motståndarens elvor. Parma var blytunga favoriter inför tack vare skillnaden i budget som Parma rör sig med i jämförelse med motståndarna. Parma har utöver investeringar i truppen där 13 spelare har tillkommit och cirka 18 spelare har lämnat även stuvat om rejält i klubbledningen där alla pjäser som nu sitter där kommit med tunga CV:en, men har de verkligen de rätta meriterna? Javier Ribalta är klubbdirektören som senast var sportchef i Zenit St Petersburg och tidigare chefscout i Juventus. Mauro Pederzoli är sportchefen som varit runt i halva Italien plus nästintill varenda kontinent, Massimilliano Notari är chefscouten som satt som chefscout i över ett decennium i Monaco. Som sagt meriterna är imponerande men frågan är hur relevanta de är för den utmaningen som är Serie B?
En legendar och vinnare som dessvärre är 43 år gammal vilket man återkommande blivit påmind om i inledningen.
Den nya Pep Guardiola
Enzo Maresca kom med hajpen i ryggen. Han hade promenerat hem Premier League 2 med Manchester Citys U-23 lag. Han hade fått tummen upp från Pep Guardiola och Manchester Citys ledning ville att han skulle ta över deras glorifierade farmarklubb Girona i Spanien. Han fick jobbet tack vare sina intressanta idéer sades det. En nyskapare som ville spela en vinnande fotboll som också kunde underhålla massorna. En ideolog vars syfte var att revolutionera. Det surrades om att den gode Enzo hade sagt att Parma skulle springa hem seriesegern innan säsongen hade startat. Fylld med självförtroende inför den nya uppgiften. Vad skulle kunna gå fel?
Serie B är Serie B
Hur har det gått för Parma i inledningen av säsongen? Det har gått 8 omgångar så man börjar få en viss känsla av vartåt det barkar. Det har gått väldigt mediokert måste man säga. Det är ganska uppenbart att Enzo trots sitt självsäkra snack inför säsongstarten inte var fullt medveten och förberedd på vilken speciell utmaning Serie B är. Motståndaren tränar inte bara på sitt egna grundspel och att försöka spela den bästa fotboll de kan som fallet är i Premier League 2 utan motståndaren anländer och är extremt pålästa om motståndet och vilka potentiella akilleshälar som finns. I flera av matcherna i inledningen har Maresca blivit taktiskt utmanövrerad då hans fokus alltid har legat på sitt lags egna spel. Men samtidigt vill jag inte kritisera Maresca för mycket för han var ärlig med vad han ville när han blev anställd, vad han hade tänkt göra. Det är mer bekymmersamt isåfall att Parma som har som avsikt att gå upp på en gång ur Serie B har en klubbledning som inte såg denna potentiella problematik framför sig. Sedan får man också ifrågasätta Parmas "hyllade" mercato från i somras. Den enda spelaren som verkligen har imponerat varenda gång han spelat är 34-årige Pasquale Schiattarella som för övrigt värvades som en panik nödlösning när Juraj Kucka abrupt lämnade för Watford. Det är också intressant hur snabbt Pasquale har erövrat Parmasupportrarnas hjärtan. De är alltså inte de tekniska finlirarna som främst faller supportrarna i smaken utan det är tuffa Serie B veteraner som Schiattarella. I intervjuer i inledningen har han enbart pratat om att man inte vinner Serie B utan att kavla upp ärmarna, utan att vara ful i kanterna. Man måste skita ned sig i den här serien för att segra. Och detta går ju tvärtemot det som Maresca och Ribalta har sagt. Ribalta skröt om att han kände till Serie B väldigt bra efter sina många år i Novara som chefscout. Och han nämnde flera tränare som uppnått framgång genom att spela en fotboll som präglades av skönhet snarare än list och pragmatik. Man kan fråga sig hur smart det är att basera sin framgång på unika undantag? Och här någonstans finner vi problematiken som är i Parma för stunden.
Schiattarella har tre uppflyttningar från Serie B på CV:et med SPAL och Benevento.
Kyle Krauses bekräftelsebehov
Kyle Krause är en rik amerikan och det räcker att beskriva honom så. De fördomar man har om den gruppen människor är så pass i linje med verkligheten. Han är ute efter bekräftelse för sin gudomlighet. Han är den typen utav människor som garanterat gör en Kennet Andersson fingerblast till sin egna spegelbild innan han lämnar herrgården på morgonen. Han vill att Parma ska bli det beundrade hipsterlaget, allas favorit andralag som journalister vurmar för. Som motståndarsupportrar till toppgängen hyllar efter att deras lag har besegrat en med 4-2. Krause vill att Parma ska bli en ny version av Percassis Atalanta. Problemet är att han för stunden saknar förståelse kring vad som faktiskt gjort Atalanta framgångsrika. Till hans försvar här så är han knappast ensam om detta. Både journalister och andra klubbar tror att deras fotboll står i centrum. Men Gasperinis fotboll är irrelevant och var inte anledningen till att han anställdes. Percassis enda mål med Atalanta är att göra dem så framgångsrika som möjligt, that's it. Han har ingen alternativ vision att bli tokälskad i fotbollsvärlden som president för en underhållningsmaskin som revolutionerar sporten. Percassi och Sartori anställde Gasperini främst för att vägen till framgång låg genom spelarförsäljningar där pengarna från dessa försäljningar återinvesterades i klubben. Det var den kortsiktiga vägen mot framgång för Bergamoklubben. Det var sättet de ansåg var mest effektivt för att växa som klubb. Gasperini var den mest kvalificerade tränaren för denna utmaning på grund av alla hans år i Genoa under Preziosi där huvudutmaningen för Gian Piero hela tiden var att han behövde nå resultat trots att han tappade nyckelspelare varje säsong. Den andra anledningen var såklart att Gasperini är duktig på att utveckla spelare och är närmast galet förtjust i att kasta in unga spelare i hetluften och Atalanta har stoltserar med en väldigt fin ungdomsakademi. Det finns ju en rolig anekdot inbäddat i Atalantas moderna historia, Gasperini hade avslöjat sin startelva inför en viktig match dagen innan för President Percassi. Percassi hade då legat sömnlös på grund av nervositet och sedan mitt under natten ringt upp Gasperini och frågat huruvida det faktiskt var en klok idé att spela så pass många ungdomar. Gasperini hade givetvis svarat i självsäker ton att glina kommer ju givetvis att fixa detta vilket de också gjorde.
Gasperini är inte imponerad över dessa svaga imitatörer.
Vilken typ av fotboll man praktiserar spelar ingen större roll. Den kan förändras hela tiden beroende på vilka spelare du har, vilken tränare du har och framförallt vilka trender som just nu existerar inom fotbollen. Varje slags fotboll har sin tid och sina specifika omständigheter för att det ska bli lyckat. Här kan man återvända till vad jag skrev högre upp. Att de existerar så pass många tränare inom spansk fotboll som inte är stereotypiskt spanska är givetvis ett resultat av Johan Cruyff och dennes Barcelona förmodligen. Organiserad cynism är lite grann den naturliga motkraften till holländaren och hans filosofi.
Sann visdom blir aldrig föråldrat
Tror det var Guidolin eller Zeman som sade att man vinner Serie B med Serie B spelare. Och det finns en sanning i detta som slår väldigt rätt. Känslan de flesta har nu i Parmakretsar är att man borde prioriterat detta mer i somras. Schiattarella var en bra värvning men fler spelare av hans specifika historik och egenskaper skulle ha värvats. Spelare som förstår Serie B precis som Zeman eller Guidolin var inne på. I synnerhet när man har en sådan pass grön tränare som Maresca är. Det har redan börjat blåsa kring Enzo men jag är inte villig att argumentera för bödeln och yxan där en. Parmas senaste matcher har inte gett de önskvärda resultaten men insatserna som helhet har varit bättre än tidigare så Maresca ger något form av intryck av att försöka växa med uppgiften och addressera problemen. Dessutom har de tränarna som kopplats samman med Parma inte direkt varit den typen man önskar som supporter. Serie B är en väldigt jämn serie också och de övriga toppkandidaterna har inte startat så väldans övertygande heller. Monza ligger till exempel efter Parma i tabellen och Benevento och Pippo Inzaghis Brescia ligger endast 3-4 pinnar framför en.
Men det är för all del logiskt att överväga tränarskifte, Parma har trots allt spelat fem matcher på raken nu utan seger, det finns uppenbara problem med Marescas fotboll där lösningen inte direkt är tålamod är känslan utan snarare att Maresca behöver tänka i andra banor. Parma har inte lyxen heller att ge Maresca för lång tid att växa med uppgiften. Man måste gå upp i Serie A i år. Tidigare publicerades det i någon av de större italienska mediakanalerna en genomgång kring de klubbarna som ökat sina långsiktiga skulder mest av alla det senaste året. Det fanns givna klubbar som de två spanska giganterna och Juventus men sedan på 5:e plats hittade man otippat nog Kyle Krauses Parma. Det kan bli en enorm problematik för Parma om man missar uppflyttning den här säsongen och som Parmasupporter börjar kampen mot ekonomiska problem att kännas jävligt gammalt.
Parmas problem ute på planen för stunden mynnar ut i att Maresca har värderat sitt system över allting annat. Systemet är inte format efter spelarnas förmågor utan spelarna förväntas acklimatisera sig till systemet. Detta kan fungera långsiktigt när spelarnas utvecklar de nödvändiga egenskaperna men inte kortsiktigt. Sedan kommer vi till Parmas prioritering på transfermarknaden. Det har varit fullt fokus på spelare med de mer actionbaserade egenskaperna. Stanko Juric blir invärvad för att han kan slå tjusiga krossar(i teorin) och det finns videor på långskott och kaftfulla tacklingar på youtube med honom. Problemet är att han i likhet med många andra spelare i Parma är usla i spelet utan boll som är bland det viktigaste i Serie B. Detta får mig att tänka på Giorgio Chiellinis tidigare raljering om att italienska fotbollen har blivit sämre därför att man inte längre värderar och tränar på de konventionella färdigheterna som gjort den italienska fotbollen till vad den är och har varit. Och detta blir mer och mer sant för var dag som går.
