Parma - klubben som alltid förlorar slagen om delägarskapen
Den 20:e juni löses oftast delägarskapen, och det är Parma som brukar gå hem som förlorare.
Tror det är första gången jag kan minnas en Parma ledning inte blir rånade på delägda spelare. 20 juni är dagen Parma blir rånade, så har det alltid varit. Spontant så kommer jag främst ihåg fem namn (Appiah, Moretti, Amauri, Rosina, och Bonazzoli) som alldeles för enkelt och för billigt lämnat klubben de senaste åren. I samtliga fall så visade spelarna prov på potential som Parma ledningen helt gick miste om. Vid fyra av dessa övergångar (konkurrensen för Bonazzoli var för stor) kunde jag inte förstå att Parma kunde släppa spelaren. Tänkte gå in lite mer på dessa spelare och affärer nu. Kommer att bli ett långt inlägg fast hoppas ni orkar läsa då det bör vara ganska intressant. Det man måste komma ihåg är att samtliga av de fem spelare jag nämner lämnar Parma under ”Progetto Parma” då Parma inledde en tre års plan där man skulle satsa på unga spelare.
År 2000 värvade vi Appiah för 700.000 euro från Udinese. Han gjorde ett par bra matcher i Parma och visade i mina ögon prov på fina kvalitéer. En viss Passarella valde att inte ge Appiah en ärlig chans och om jag minns rätt så såldes Appiah till Brescia på delägarskap dagar innan Prandelli anlända och “Progetto Parma” inleddes. Han gjorde succé direkt i Brescia (Appiah slutade bla topp tre på Gazzettans betygslista över samtliga spelare i Serie A sett över hela säsongen), samtigit som Parmas nystartade projekt rullade på ganska bra. Felet i projektet var att kanske den spelare man satsat mest pengar på och trodde mest på Brighi (delägdes med Juve) floppade. Detsamma gjorde även Milan-lånet Donati. Istället för att köpa tillbaka Brescia andra hälft av Appiah säsongen efter så valde Parma istället att satsa på Blasi och Donadel på mittfältet. Parma släppte således även Appiahs andra hälft till Brescia billigt. 1-2 veckor efter man gjort detta så värvade Juventus Appiah för hela 8 miljoner euro.
I skrivande stund blir jag faktiskt lite osäker om Moretti var delägd innan vi sålde hon till Valencia. Moretti var hur som helst en ung talangfull spelare som värvades in under “Progetto Parma” men aldrig fick chansen. Moretti spåddes som ung en lysande framtid och väntades vara given som vänsterback i Gli Azzurri i framtiden. Delägdes länge mellan Juventus och Fiorentina men hamnade sedan via Juventus i Parma. Parma lånade ut Moretti en säsong till Bologna där han var imponerade, så mycket att det var en av flera Italienska spelare som Ranieri värvade åt sig som ny tränare i Valencia. Moretti spelade aldrig en ända match i Parma tröjan. Ni som även följer La Liga vet idag vilken kvaliteé det finns i Moretti. Säsongen som varit har han varit fullkomligt lysande och visat prov på att han håller väldigt hög nivå både som väsnterback och mittback. Att han inte finns med i Donadonis landslagstrupp idag ser jag som ett skämt.
Parma scoutade Amauri i tidig ålder hemma i Brasilien och värvade honom som nybliven 20 årig år 2000. Amauri var väldigt skadedrabbad under hans första säsonger och flyttade runt i ett par klubbar (Napoli, Piacenza, Empoli, Messina), utan att göra något större väsen av sig. Trots att det blev få matcher i grannklubben Picenza så minns jag att Amauri där började visa att om allt stämmer så kommer han i framtiden bli en mycket bra spelare. Under “Progetto Parma” så såldes Amauris ena hälft till Chievo. Där tycker jag att han visade sin potential redan direkt även fast det dröjde ett tag innan det lossnade för honom. När det väl lossnade för Amauri i Chievo så sålde Parma honom helt till Chievo för en struntsamma. Vid försäljningen minns jag att jag blev väldigt förvånad och arg. Det fanns många anledningar till detta. För det första hade Parma ledningen tidigare visat sånt tålamod med Amauri tidigare. Sen så hade Parma sålt spelare som Adriano och Mutu och efter den ekonomiska situationen som var då i klubben så sökte man efter billiga alternativ som ersättare. Tredje anlednigen och det jag blev mest irreterad över var att man samma dag som man sålde Amauri för en struntsumma till Cheivo så sålde man 50% av Bonazzolis kontrakt till Reggina. Amauri skrev på för Palermo timmar innan transfermarknaden stängde förra sommaren, prislapp? 8 miljoner euro plus att anfallaren Denis Godeas gick i motsatt riktning. Jag behöver väl kanske inte presentera vad Amauri gör idag efter hans lysande säsongsinledning i Palermo förgående säsong. Så här i efterhand så var nog Amauris skada kanske den bidragande orsaken till Palermos resultat efter jul förra säsongen.
Det jobbigaste fallet när det gäller delägarskap var när Rosina lämnade. Rosina var en egen produkt som under två säsonger i Primavera laget visade prov på bländande teknik, snabbhet, och bollkontroll. Rosina debuterade i Parma mot Juventus som 19 åring. Rosina gjorde en del matcher i Parma tröjan i tidig ålder och blev snabbt fansen kelgris då han i de matcherna han som ung inte blev uttagen i matchtruppen ställde sig mitt bland “Parmaboys” (klacken) i Curva Nord. Det skulle dock visa sig att trots att Parma satsade ungt i och med “Progetto Parma” så fanns det ingen plats för Rosina som lånades ut till Hellas Verona (en klubb man hade ett nära sammarbete med). Rosina hade lite problem med skador i Verona men avslutade säsongen mycket bra där borta. Parma kallade tillbaka Rosina inför säsongen 04/05, vilket gjorde Rosina väldigt lycklig. Den sommaren var Rosina smått lysande på försäsongen och sympatin från Parma supportrarna bara växte. Man såg honom som Morfeos arvtagare på det offensiva mittfältet. Trots spelarens försäsong så trodde Beretta och Parma ledningen inte på Rosina. Den dåvarande sportchefen Cinquini förde förhandlingar med ett Torino som trots ekonomiska besvär satsade mot Serie A.
Förhandlingarna skedde i det tysta bakom Rosinas rygg. En dag under Parmas försäsong i de Italienska bergen åker Cinquini upp till träningslägret kliver in på träningsanläggning och tar en spelare åt sidan, Rosina. Ingen spelare visste då att Rosina skulle lämna, allra minst han själv. Cinquini säger som det är att Parma sålt halva rättigheten av hans kontrakt till Torino och att han genast ska packa sina väskor för spel där nästa säsong. Efter chocken lagt sig hos Rosina kunde han inte hålla tillbaka tårarna längre. Rosina lämnade träningsanläggningen gråtandes och oförstålig mot en försäljning. Innan Rosina gjorde sin första match för Torino så visste man att det var nu den lille offensiva mittfältaren skulle blomma ut. Att det sedan i stort sett stod revansch uppskriven i hans panna efter försäljningen ifrån Parma gjorde det inte svårare för Rosina. När Torino sammarfattade sin säsong så var man åter i Serie A och Rosina var lagets bästa spelare.
Rosina låg i bakom i stort sett allt i Torinos offensiv och spelade samtliga matcher och gjorde hela 12 mål. De som inte anser att Rosina var den främsta anledningen till uppflyttningen behöver bara se tillbaka på den avgörande playoff matchen mot Mantova då Rosina i stort sett ensam vinner matchen åt Torino (3-1 seger hemma efter att förlorat med 4-2 borta). Parma ryktades vilja värva tillbaka spelaren men det var försent. Bollen låg hos Torino som värvade Rosina till spelarens stora glädje, Rosina ville inte tillbaka till Parma. Rosina gick ett par gånger ut i media innan försäljningen och meddelade att han trivdes utmärkt i Turin och absolut inte vill återvända till Parma. Denna säsong har Rosina varit en bland Serie A bästa spelare offensivt, samt i och med hans spel den bidragande orsaken till att Torino spelar Serie A fotboll även nästa säsong. I pågående U21 EM turneringen får man ibland känslan att när Rosina tar bollen och verkligen bestämmer sig kan han i princip göra vad han vill med motståndet.
Bonazzoli var den första unga talangfulla spelaren jag vill minnas som anlände från Hellas Verona (eller ägdes han fortfarande av Brescia då?), en affär och sammarbete som sedan lade grunden till värvningarna av Frey, Mutu, och Gilardino sägs det i alla fall. När spelare som Mutu, Adriano, och Gilardino under samma sommar kom till Parma fanns det inte plats för Bonazzoli längre. Bonazzoli var okej i Parma och spelade samtidigt i Azzurrini. Bonazzoli visade sig dock aldrig vara den målskytt Parma hade hopppats på. Parma sålde istället halva rättigheten av kontraktet till Reggina för 2 miljoner euro. Första säsongen i nere foten i den italienska skon var mindre lyckad för Bonazzoli, målen uteblev även även där.
Säsongen efter blev det inte så många fler mål (8 totalt) men Bonazzoli hade nu tagit nåt steg till i sin karriär och blivit en bra prima punta. Säsongen efter drabbas Bonazzoli av en del skador samt i bråk med Reggina varav Bonazzoli lånas ut till Samp. Bonazzoli gör väldigt bra ifrån sig i Samp och tar återigen något steg framåt i utvecklingskurva. 17 matcher och 9 fullträffar blev det under hans sejour i Samp. För exakt ett år sedan avgjordes Bonazzoli framtid. Parma köpte Regginas hälft för 4 miljoner euro trots ihärdiga rykten om att han skulle hamna i Reggina, för att sedan köpas ut av Samp. Köpet gav blandade reaktioner bland Parma supportrarna. Givetivs var de flesta glad att Bonazzoli nu ägdes helt av Parma, men många blev orolig att i och med denna värvning så var en försäljning av Gilardino mer eller mindre bekräftad. Fast dem speckulationerna behövde man inte bolla allt för länge då timmarna efter köpet av Bonazzoli så såldes han vidare till Samp. Samp köpte i sin tur loss Milans hälft av Kutozov och skickade Vitryssen samt en liten summa pengar som inte ens är värd att nämna i utbyte av Bonazzoli.
Andra misslyckade affärer när det gäller delägda spelare är värvningen av Brighi i och med Di Vaio affären. Sen tycker jag personligen att det var synd att vi inte köpte loss ytterbacken Fabio Moro från Chievo som vi delägde för ett par säsonger sedan.
Spontan när det gäller lyckade affärer när det gäller delägarskap så kommer jag först och främst och tänka på Adriano och framförallt Gilardino. Trots att Gilardino affären sportligt måste ses som mer lyckad så kanske man måste ranka Adriano affären högre då den faktiskt räddade oss ekonomiskt när Parmalat krisen var som värst. Fast och andra sidan så räddade Gilardino med hans 23+23+1 mål kvar Parma i Serie A vilket också räddade ekonomin. Att Sacchi köpte loss Contini som då delägdes mellan Milan och Avellino för sammanlagt 400.000 euro måste också ses som en bra affär.
