Dagen efter: Det riktiga Parma
Så här dagen efter den viktiga poängen på San Siro är tankarna många...
På presskonferensen efter matchen var Mimmo Di Carlo väldigt nöjd. Och det är ju förståeligt då hans lag chockat Milan på deras hemmaplan och tagit med sig en poäng hem. Han talade om att i andra halvlek så fick man se det riktiga Parma. Och jag är beredd att hålla med. Ja åtminstone offensivt sett. För på den punkten så spelade vi helt korrekt, efter våra resurser.
Parma har varit kända för att ha ett fint kontringsspel genom åren. De senaste åren har vi inte sett mycket av den varan men igår kände man igen Parma. Det riktiga Parma! Bernardo Corradi var makalöst bra. Finns säkert många som inte förstår hans betydelse eller hans storhet men som han spelade igår var han magisk. Det är ingen spelare som tar bollen och gör sin kille. Istället finns så mycket mer. Sådant som, i mina ögon betyder mer. Han jobbar hårt däruppe på topp och i princip ensam stångas han mot motståndarförsvaret. Men han lyckas med sitt arbete, han lyckas vinna i stort sett alla höjddueller han är inblandad i. En spelare visar inte sin storhet om han försöker göra något han normalt inte behärskar, utan det är när han gör det han är bäst på. Och igår kväll gjorde Corradi det han var bäst på.
Riktigt härligt också att se lagets inställning i andra halvlek. Vilken kämparglöd, vilken grinta man visar. Vad var det egentligen Di Carlo sa till spelarna i pausen? För man stod upp mycket bättre än vad man gjorde första 45. Mycket av detta tror jag beror på Cigarinis inträde på planen. Jesper Hussfeldt kommenterade Cigas roll i Parma mycket väl; "som spindeln i nätet". Och det är i den rollen som han är allra bäst. Många liknar hans spelstil vid Andrea Pirlos och gårdagens möte dem emellan slutar väl precis som matchen oavgjord.
Mycket var väldigt bra; kontringarna, inställningen och det faktum att vi hämtade upp underläge. Men det fanns mycket som var dåligt också. Eller rentav uselt. Jag tänker främst på försvarsspelet och i synnerhet Falcones insats. Han var, milt sagt, värdelös. Var inte mycket han gjorde rätt. Att Massimo Ambrosini lyckas dribbla bort honom säger mycket om hans insats! Efter gårdagens bottennapp och i förra helgen mot Cagliari så är det dags att Di Carlo inser att Falcone inte behövs på planen. Jag har alltid propagerat för att ge Marco Rossi chansen och det är knappast så att jag ändrat mig efter Falcones spel. Med Couto och Rossi centralt blir det bättre...eller ja, det kan ju inte bli sämre än vad det har varit, eller?
Hur skön poängen var så får man komma ner från molnen och inse att det var mycket Milans förtjänst att vi fick med oss en poäng. De stod inte att känna igen och det märks att Serie A inte känns direkt lockande när man spelar stormatcher i Champions League. Ett Milan med lite mindre nonchalans, mer vilja och lite mer tur och jag tror att de hade vunnit ganska komfortabelt.
Men det tar inte ifrån oss glädjen, för det är bara att skylla sig själva om man går ut med den nonchalanta inställningen. Låt oss njuta ett tag till, men snart är det dags för match igen. På onsdag närmare bestämt; då Torino gästar staden. De får se upp, för det riktiga Parma har vaknat!
FORZA PARMA!
