Dagen efter: Alessandro Rosina
Den förlorade sonen var tillbaka på sin gamla hemmaarena men stod inte att känna igen.
Först och främst ber jag om ursäkt för den försenade krönikan. Internetstrul gjorde det omöjligt att publicera krönikan under gårdagen. Men bättre sent än aldrig...
Då var nollan i vinstkolumnen utbytt mot en etta. Säsongens första seger är ett faktum. Det blev inget skönspel mot Torino men vi gjorde vår plikt och slog de på hemmaplan. Det är såna här insatser som visar på ett lags potential, inget riktigt skönspel men vi hade pressen och skapade målchanserna och då kom också målen och även första segern. I inför-rapporten skrev jag att jag hoppades att Reginaldo skulle göra mål, för att strö extra salt i såren på Torinos ledning då de misslyckades med att sno honom bakom vår rygg. Och visst målade han, och det känns som att vår nya brasse är på gång nu!
Torino hade inte mycket att sätta emot och försvaret spelade riktigt bra. Paci fungerade bra med Couto i mitten och enligt matchstatistiken hade inte Torino ett enda skott på mål. Hur ofta händer det? Torino förlitar sig mycket på sina offensiva mittfältare, Recoba och Rosina. Recoba visade intentioner på offensivlusta men när resten av laget agerar som de gör så kan inte Il Chino göra mycket själv. Alessandro Rosina är för mig ett stort mysterium.
Killen spelar hur bra fotboll som helst, men när det är dags att möta Parma på Tardini så är han totalt osynlig! Inte bara igår utan även i vårmötet tidigare i år. Han skapade ingenting av värde, och visst kan man skylla på att han ådrog sig en lättare skada i början av matchen, men förklaringen tror jag är en annan. Rosina är hardcore-Parmigiano, han är född och uppvuxen i staden och har fostrats i klubbens ungdomsled. Han har stått i Curva Nord med Boys och manat fram spelarna. Det är som att det tar åt för honom att spela på hemmaplan. Han klarar inte av att möta sina egna. För han är en av oss. Hjärtat är blågult och slår för Parma, och hur ska man då kunna sänka motståndet när det heter just Parma?!
Oreste Cinquini var aldrig någon favorit under sin tid i Parma, varken hos mig eller andra Parmigiani och att ge bort Alessandro Rosina i princip gratis är nog århundradets dummaste affär. Inkluderat alla våra transfers genom åren; inkommande och utgående. Vi har ofta klagat på att spelarna visar för lite hjärta och så kallad grinta. När man har en spelare som brinner för klubben så ger man bort han gratis. Jag finner det helt ologiskt!
Det svider att se Rosina i en annan klubbs tröja och veta att den där killen hade kunnat tillhöra oss, kunnat bli vår fanbärare, Parmas svar på Totti. Det gör ont i hjärtat, men så länge den unge Alessandro inte presterar mot klubben i sitt hjärta, så lindras smärtan åtminstone en liten del.
***
Säsongens värvning i Serie A måste väl ändå vara Bernardo Corradi? Helt genialisk sista minuten-värvning!
FORZA PARMA
