Hur bra kan Parma bli? - Del 3 av 3
Här kommer den sista delen i min serie artiklar där jag behandlar Parmas situation och möjligheter. Nu har turen kommit till framtiden.
Vad ska Parma göra nu?
Hur ska då Parma bära sig åt för att återigen skaffa sig ett lag som håller mot de allra bästa? Har man ens förutsättningarna för att klara av det? Jag menar att Parma trots allt har alla förutsättningar som krävs.
Att Parma har vissa ofrånkomliga nackdelar jämfört med de allra största klubbarna är självklart. Den kanske allra viktigaste är att det inte anses lika fint att spela i Parma som i t ex Milan eller Real Madrid. Detta går helt enkelt inte att komma ifrån. Parma kan dock vidta åtgärder för att minska skadeverkningarna av detta. Det kanske viktigaste är att värva spelare vid en ung ålder så att man bygger upp en lojalitet till klubben hos dessa spelare. Det andra jag anser man bör göra är att benhårt hålla på de spelare man har. Att sälja en spelare kanske inte behöver betyda så mycket på papperet men i realiteten kan det förstöra ett helt lag. Se bara på vad som hände när Crespo såldes. Harmonin i laget förstördes.
I och med att Parma lyckats få ner lönerna så pass mycket innebär att man nu, för första gången på flera år, har lyxen att säga nej till de bud som kommer in. Man behöver helt enkelt inte sälja när ett bra bud kommer. Man har råd ändå. Nu kanske ni tror att spelarna kommer att protestera och vilja flytta. Jag säger att det spelar mindre roll. För det första tror jag det inte kommer att hända så länge Parma visar resultat. För det andra så har spelarna skrivit på ett kontrakt. När dom skrivit sitt namn på kontraktet har dom förbundit sig att spela för Parma under en viss tid och kan endast säljas om klubben vill det. Att en spelare som vill lämna skulle börja spela sämre är knappast troligt. Spelar dom dåligt lär ju ingen vilja köpa dom och dom som har en landslagsplats att försvara kommer säkert även att vara rädd om den.
Men som sagt. En spelare vill sällan eller aldrig lämna en framgångsrik klubb där dom spelar en viktig roll. Här skulle jag återigen vilja nämna Deportivo La Coruna från Spanien. Som de flesta av er vet så har Deportivo varit mycket framgångsrika de senaste åren. Man har bland annat blivit spanska mästare och nått semifinal i Champions League. Vad är det med det då, kanske ni undrar? Jo, Deportivo La Coruna skulle kunnat vara Parma, och tvärtom. Deportivo kommer nämligen från den lilla staden La Coruna vid den spanska atlantkusten. Denna stad har ca 200.000 invånare. Precis som Parma. På sin hemmaarena, Riazor, kan man ta emot ca 35.000 åskådare. Parmas Ennio Tardini kan ta emot ca 30.000. Man kan alltså säga att dom yttre förutsättningarna för dessa två klubbar är i det närmaste identiska. Faktum är att Parma har nånting som Deportivo inte har. En väldigt rik ägare.
Vad har då Deportivo gjort som Parma inte lyckats med? Fram till sommaren 1999 var Parma det klart bättre laget av dessa. Man hade en bättre trupp. Man var mer framgångsrika. Man hade ett mer respekterat namn. Efter detta har Parma gjort flera dåliga val, och dessutom haft mycket otur, medan Deportivo lyckats med det mesta dom företagit sig. Jag skulle dock vilja påstå att det inte alls bara är slumpen som spelat Parma ett grymt spratt. Tvärtom, jag skulle vilja skylla Parmas misslyckande de senaste åren på överambition, även om det kan låta konstigt. Man trodde sig vara den storklubb man aldrig riktigt kan bli. Man försökte använda en strategi på spelarmarknaden som bara passar dom riktigt stora klubbarna. En liten klubb som Parma kan inte köpa ihop ett lag. Man måste bygga det från grunden för att det ska hålla.
Deportivo har, liksom till viss del även Valencia, insett sin begränsning och endast värvat spelare som sett klubben som ett steg i rätt riktning. Man har även byggt ett lag kring en grupp spelare som, även om dom håller en hög klass, aldrig skulle räknas som de bästa i världen. Nu börjar iofs spelare som Makaay, Tristan och Valeron få sitt rättmätiga erkännande. Men tack vare Deportivos framgångar säger t ex Diego Tristan att han aldrig vill lämna Deportivo. Han ser helt enkelt att han kan uppnå allt han vill uppnå även i en liten stad på den spanska atlantkusten. Han vet att han har Deportivo att tacka för sin berömmelse och framgång. Det är hit Parma måste sikta. Man har tagit de första stegen och skapat en bas genom att köpa ihop ett gäng talangfulla och unga spelare. Nu gäller det att hålla ihop laget och få dom att uppnå framgång. Kanske till och med en del spelare går ihop och lovar varandra att stanna tills man vinner något stort, precis som Crespo, Buffon, Thuram och Cannavaro gjorde en gång i tiden. Att skapa lojaliteter mellan spelarna och klubben, men även mellan spelarna, är av yttersta vikt för Parma framöver.
En annan nackdel är att Parma har mindre intäkter än de allra största klubbarna. T ex får Parma ca 280 miljoner för sina TV-rättigheter medan Milan och de andra storklubbarna får närmare 600 miljoner kronor. Dessutom drar t ex Milan in ett antal miljoner extra på biljettförsäljning och sponsorsavtal. Dock inte så mycket som man kanske kan tro. Kommer man samtidigt ihåg att Parma har betydligt mindre utgifter, i vissa fall upp till 600 miljoner mindre, inser man att det finns möjligheter för Parma att stå upp också ekonomiskt. Särskilt som man har ägarfamiljen Tanzis enorma förmögenhet i ryggen. Familjen Tanzi är en av Italiens tio rikaste familjer och bara Berlusconi och familjen Agnelli, som äger Juventus, finns högre upp på denna lista. Namn som Moratti (Inter), Cragnotti (Lazio) och Sensi (Roma) figurerar över huvudtaget inte på denna, av den amerikanska tidningen Forbes publicerade, lista över Italiens 10 rikaste familjer.
Ibland jämför man Parma med andra landsortsklubbar och säger att Parma nu är en av dom. Då vill jag återigen hänvisa till de siffror som France Football publicerade och som säger att Parma faktiskt har en budget som är mer än dubbelt så stor som t ex Bolognas eller Torinos (som är dom klubbar som ligger närmast under Parma i listan), eller fem gånger så stor som Perugias. Att vi har en budget, även efter minskningen, som fortfarande är två tredjedelar av Romas. Vi är helt enkelt fortfarande en klubb som satsar stora pengar. Mycket större pengar än någon annan landsortsklubb. Detta är något som vi fans bör ta fasta på. Den dag Tanzi ger upp och låter Parma klara sig själv kommer vi att se det klart och tydligt, även på dessa siffror.
Jag upprepar gärna att Parma nu har ett gyllene läge inför framtiden. Man har ett bra lag, en bra tränare, bra folk i ledningen och en långsiktigt stabil ekonomisk grund tack vare de relativt låga lönerna. Nu behöver dock klubben framgång inom 2-3 säsonger. Annars kommer det pågående projektet att självdö. Lyckas man, ja då ser jag inte någon anledning till att Parma inte kan bli ett italienskt "Deportivo". Eller varför inte ännu bättre?
Forza Parma!!
