1,5 år med "frälsaren"
Efter ett och ett halvt år i Parma har Cristiano inte lämnat någon gialloblu oberörd. När som helst väntas Cristiano återvända till sitt Livorno.
Livorno. Finns det någon klubb som rör upp lika mycket känslor om man räknar bort storklubbarna? Möjligtvis Lazio, som väl får falla under samma kategori av extremistlag som Livorno.
Cristiano Lucarelli. Finns det någon spelare som rör upp lika mycket känslor om man räknar bort storspelarna? Möjligtvis Paolo Di Canio som väl får falla under samma kategori av extremister som Lucarelli.
Januari 2008. Livornos stora son kommer tillbaka till Italien efter en utflykt i Ukraina. Frälsare, skriker rubriker och supportrar i Parma, nu kommer vi få stanna i A. Själv instämde jag i hyllningskören, då jag gillade Lucarelli både fotbollsmässigt, men även fann hans och Livornos kommunistiska läggning charmig, då jag själv står åt vänster politiskt, om än inte lika mycket som Cristiano.
Frågan jag ställer till mig själv såhär efter 1,5 år, när Cristianos sejour i gulblått verkar ta slut vilken dag som helst är, hur ställer jag mig till Cristiano idag?
Tiden med ”Luca” blev precis som väntat känslosam. Hans spel blev en flopp, Kapten blev han redan under sin första säsong i klubben, men hela tiden fick man intrycket av att han suktade söderut mot sitt hjärtas Livorno. Situationen som fick de som inte redan bytt åsikt om Cristiano att göra det inträffade i januari, ganska exakt ett år efter att ”messias” anlände.
Cristiano Lucarelli rusade in på en presskonferens där Zenoni satt och svarade på frågor. Utan att ursäkta sig slet Lucarelli till sig mikrofonen och halvskrek att hans tid som kapten i Parma var över. Som anledning angav Luca att han blivit motarbetad sedan dag ett, något som självfallet var en lögn, som ni kan se i början av denna text. Reaktionerna lät inte vänta på sig, och Luca blev utesluten ur trupper, lämnade träningar, samtidigt som han blev utbuad av de egna fansen i Curva Nord.
För att återknyta till frågan tidigare, hur ställer jag mig till Cristiano, och även Livorno för den delen, idag? Svaret är långt ifrån enkelt, men en sak är säker. Glorian har hamnat på sned, och det rejält. Men när allt kommer till kritan ska ändå Lucarelli ha beröm för en sak (men kritik för en massa andra), han är en spelare som det finns för få av idag. En äkta lagspelare, som sätter klubben i sitt hjärta framför, om inte allt, så väldigt väldigt mycket. Lucarelli må vara ett svin, men han är Livornos svin.
Lucarelli, hur mycket man än må hata honom, och kanske just därför, behövs i dagens moderna fotboll. I en fotboll där spelare säljs för en miljard svenska kronor behövs lokalpatriotiska kommunister, för att sätta färg på den gråa vägg världsfotbollen varit utan dem.
Cristiano Lucarelli, fuck you and take care!
