Derby d'Emilia: När det begav sig
Parma hade trots sämsta möjliga förutsättningar vänt på steken och obönhörligen sänt sina antagonister till degradering. Inför ögonen på staden och folket i den. Förnedringen var total.
Det såg mörkt ut. 3-3 borta mot Lecce (i en match där det senare visade sig att domaren var betald att fixa Lecceseger), och Serie B var ett dubbelmöte bort. Det kunde varit kört, men Gilardino räddade i alla fall ett spareggio med sitt kvitteringsmål. Bologna i ett dubbelmöte på liv och död, smaka på den. Allting skulle avgöras mot rivalerna en fight över två ronder. Som en dålig rockyfilm.
14 juni kom, och det var dags för den första drabbningen. Parma hade ett lag i princip bestående av reserver samt juniorer. Landslagsuppdrag, skador avstängningar, ja allt en hollywoodregissör kunde hitta på stod i vägen för Carmignani när han skulle ta ut laget. Kön till de rostbruna barackerna som används till biljettförsäljning fast de borde lämnats på skroten för flera år sedan var lång, och Ennio Tardini blev fylld till bredden, precis som förväntat.
Men precis som i de där Hollywoodfilmerna ska ju allting gå rejält utför innan det vänder. På inlägg nådde Tares skalle högst, och Parmas orutinerade lag sänktes. Förgäves försökte Parma trycka in en kvittering men hemmafansen fick lämna Tardini utan att de fått se favoriterna göra mål en enda gång. Alla vi som följer något lag i något hörn av världen vet vilken känsla som fanns i hela staden dagarna efter matchen. Slagna på hemmaplan av rivalerna, hånade av motståndarfansen, samtidigt som man står med ena benet degraderat.
18 juni, fyra dagar hade gått sedan Bolognas triumf. Dagen D. Parmas viktigaste match kanske någonsin i klubbens historia. Pierluigi Collina, född i Bologna, blåste igång i sin sista match i karriären. Man kunde ta på spänningen.
1-0 Cardone! Parmas 31-åriga kapten såg med sitt knä till att kvittera matchserien, och det var helt jämnt igen. Daniele Dessena kom från absolut ingenstans, och tog alla gulblåa hjärtan med storm med sitt aldrig upphörande kämpande. Frey spikade igen, och tog allt som gick att rädda, och lite grand som faktiskt man inte kan ta. Men som sagt, detta var ju en magisk tid, som hämtad ur Hollywood.
Sagan skulle få en fantastisk slutkläm. Guldgossen Gilardino, med 23 mål under säsongen klev fram som Messias. 2-0 och lyckan var total. Om Bologna hånade Parma några dagar innan, fanns inte ord för vad som höll på att hända nu. Trots en frenetisk Bolognaoffensiv i den andra halvleken så räckte det inte till för dem. Sagan hade kommit till den sista sidan, och lyckan bland Parmaspelare och tifosis var total. Parma hade trots sämsta möjliga förutsättningar vänt på steken och obönhörligen sänt sina antagonister till degradering. Inför ögonen på staden och folket i den. Förnedringen var total.
Så gick det sist, en dag som aldrig kan glömmas. På söndag är det dags igen, och än en gång kan vi skicka Bologna mot B. Alla som inte hoppar är Bolognese….eller nått
