Vancouver - Buffalo2 - 1
Det är dagar som denna...
Galloppa åt upp mittfältet, och Milan kämpade förgäves. Parma var bäst och i den 89: e minuten kom segermålet rättvist. Det är dagar som denna som gör allting värt det.
Milan var på besök på Tardinis gröna matta idag, en match som på förhand är tuff, en snabb kik i tabellen gav oss insikten om att Milan låg tvåa, och Parma långt därefter. Efter en kik i historiken såg det ännu mörkare ut, 2003 var senast vi betvingade de rödsvarta.
Men ikväll var det annorlunda på något sätt. Direkt på avspark sprakade det till, 8 sekunder in i matchen hade Crespo redan varit framme på en skarvnick från Biabiany och skjutit bollen i ribban. Men ribbträffen var inte en engångsföreteelse. Den första halvleken var ren njutning från Il Crociati.
Parma fortsatte mala, och man stod upp för sina färger. På andra försöket efter en hörna fick Lucarelli en nickmöjlighet framför mål, och bollen var ytterst nära överliggaren. Det var lite representativt för Parmas spel. Även om det första inlägget gick illa kämpade man fram ett nytt försök, men bollen gick inte i mål. Crespo rörde sig fint, som i gamla dagar, Morrone kämpade som en oxe, Jimenez försökte leta fram med sina passningar, jag kan fortsätta länge.
Men störst ikväll var trots allt Daniele Galloppa. Insatsen från hans sida var enorm, och han förtjänar ett skyhögt betyg. Han dominerade mitten, vann varenda närkamp, och avväpnade Milanesarna som om de vore Reggiani. Fullkomligt klockren och nyckeln till matchen, precis som jag skrev inför drabbningen.
Men bolluslingen ville inte in. Den första halvleken var Parmas, och känslan var positiv inför akt två, men någonstans fanns ändå en oro.
I halvtid måste Leonardo ha sagt ett par väl valda ord till sina spelare. För laget i rödsvart reste sig något, samtidigt som Parma sjönk några steg, och den höga press man satt upp på Milanförsvaret ebbade ut. Il Rossoneri började sikta in sig med lite distansskytte, men Mirante testades inte fullt ut.
Matchen föll i tempo, och den andra halvleken blev till ett sömnpiller. Passningssäkerheten sjönk, och därmed kvalitén på spelet. Milan byter in Pippo, kungen av skitmål, för att försöka få in en segerboll, och man får lite vittring. Parma byter ut Crespo, fortfarande utan mål, och sätter in bulgaren Bojinov som är tillbaka från skada.
Matchen, som går på sparlåga, tänder till något när Morrone tar lagen i egna händer efter att ingen Milanspelare spelat ut bollen trots Valianis skada. Ett stort gruff uppstod, men domaren höll de röda korten nere, och delade enbart ut ett lite ljusare till kapten Morrone.
Milans bästa chans i den andra halvleken kom när Inzaghi sprang sig fri från en misstänkt offsideposition, och kom helt ensam med Mirante. Inlägget till Pippo var perfekt, men på någon vänster fick den gamle måltjuven inte till nicken, och den blev ett enkelt byte för Mirante. Pippo borde nog i ärlighetens namn ha sänkt Parma där. Milan flyttade fram positionerna ytterligare och försökte få ett segermål, men istället…
…Så var det Parma som avgjorde. Abbiati blev satt under press, och visade sin svaghet med fötterna. Rensningen gick rakt på Morrone som frispelade Biabiany ute till höger. Il Turbo sköt hårt, men Abbiati klarade, men på returen dök inhopparen Bojinov upp och punkterade matchen i öppet mål. 1-0 i den 89: e minuten, och extasen på Tardini visste inga gränser. Sett till matchens helhet ett klart rättvist resultat, men ack så fruktansvärt skönt. Det finns stunder man tvivlar som tifosi, men det är dagar som denna som gör mödan värd.
Och det är bara fyra poäng till Juventus på sjätteplatsen…
