Säsongskrönika
Så var denna säsong slut. Denna säsong då Parma guidade oss genom det mesta. Ekonomiska problem, underhållande spel och en massa nervösa stunder framför tv och dataskärm.
Ännu en säsong till ändä. En mycket händelserik på planen som vanligt. Men det var utanför planen det mesta kring Parma skulle handla om. Problemet stavas/stavades ekonomin.
Det går inte att undkomma att skriva om ekonomin när man ska skriva en säsongskrönika om Parma denna säsong. Jag ska dock skära ner så mycket som möjligt om ekonomin och istället inrikta mig på det sportsliga, där vi skötte oss utmärkt, efter förutsättningarna.
Innan säsongen visste man dock inte riktigt hur det skulle gå. Vi hade sålt Mutu och inte förmått hitta en ersättare. Dessutom hade vi inte en alltför bred trupp och i alla fall jag var rädd att vi skulle bli slitna i mars-april. Dessutom hade vi inte haft en bra försäsong med ett frågetecken kring vilken formation vi skulle använda oss av. Formationen blev tillslut 4-2-3-1, med tre offensiva mittfältare som skulle hjälpa Adriano där framme.
Efter att jag sett matchen Bologna-Parma i den första Serie-A omgången skulle man dock få vissa förhoppningar. Laget visade upp ett bländande passningsspel vissa stunder. Dessutom hade vi en viss Adriano, som hade höjt sig flera snäpp och skulle få bära Parma på sina axlar.
Han hade en sådan styrka och effektivitet att man häpnade. Även nyförvärven imponerade på mig. Morfeo med sin kreativitet och precisa passningar, och Blasi med sin kämpaglöd och sina svepande crossbollar. Man började även snacka om att Seric var årets värvning så som han tog sig fram gång på gång på vänsterkanten. Även fast vi bara fick med oss 2-2 mot Bologna så lämnade detta resultat en viss optimism bland oss supportrar.
Adrianos, ja hela Parmas form, höll i sig och kulmen nåddes när vi bortabesegrade Lazio på Olimpico med 3-2. Stor segerorganisatör var Bresciano med sina två mål. Han som fick den otacksamma uppgiften att ersätta Mutu visade verkligen vad han gick för.
Utöver Bresciano och Adriano var det många andra som hade mognat. Barone var en av de som imponerade mest på mig. Han hade förbättrat sin teknik och sitt passningsspel avsevärt. Utöver det hade han en offervilja och ett lagarbete som var beundransvärt.
Andra spelare som vuxit var Ferrari, som nu var en ännu större stöttepelare därbak, och Frey, som numera aldrig gjorde en dålig match.
Självklart ska man under en säsong drabbas av motgångar, men motgångar av det slaget som Parma drabbades av är inte vanliga. De flesta motgångar skedde nämligen utanför planen.
Den första motgången av detta slag kom efter tre spelade Serie-A omgångar.
Blasi åkte fast för dopning och blev avstängd. Han som var en av nyckelspelarna i Prandellis trupp var nu otillgänglig i en tid framöver. Parma, som redan hade en tunn trupp, fick nu förlita sig på att en helt oprövad Donadel skulle gå in bredvid Barone på mittfältet.
Man togs ner på jorden efter att svävat på molnen ett tag. Sin vana trogen lyckades dock Parm att hålla upp formen ganska bra.
Om Blasis dopingavstängning var en hård motgång så var beskedet om att Adriano var lårskadad ännu hårdare. Det som inte fick hända hände. Adriano, som gjort 8 mål på 9 matcher, blev alltså skadad och skulle saknas i 2-3 månader.
Nu, med facit i hand, var inte den förlusten så kännbar. I alla fall på lång sikt. Det tog nämligen ett tag innan Gilardino växte in i rollen som ensam forward, men när han väl gjort det, ja då gick det som det gick! Det blev sammanlagt ett målfacit på 23 fullträffar i Serie A. Gila gjorde hela 45 sammanlagt under säsongen, med alla träningsmatcher inräknade. Inte dåligt för en spelare som fick agera avbytare i de första 8 ligamatcherna.
Andra spelare fick nu ta mer ansvar. En spelare som definitivt gjorde det var Marco Marchionni. Han hade egentligen allt som en modern "winger" skulle ha: snabbhet, förmåga att utmana, kvickhet och en känslig högerfot. Som bevis för sina bra insatser fick Marchionni chansen att debutera i "Gli Azzurri", något som även "rivjärnet" Barone fick.
När halva säsongen var avklarad låg vi bra till i tabellen. Vi hade skrapat ihop hela 31 poäng och var definitivt med i striden om den 4:e, och sista, Championsleague-platsen.
Januari skulle dock bli "Skräckmånaden". Det var en motgång utöver det vanliga, och återigen var det utanför planen den skulle komma. Det visade sig att Parmalat, Parmas huvudsponsor, och även Parma för den delen hade ett underskott på miljoner och åter miljoner. Detta hade till följd att vi, i alla fall enligt Parma-ledningen, var tvungna att sälja ett antal spelare i truppen. Detta chockbesked kom inte så pass lägligt eftersom transferfönstret var öppet. Vi sålde Filippini, lånade ut Junior, Nakata, Bolano och Sicignano. Det tråkigaste var dock att vi sålde Adriano, som precis kommit tillbaka från skada, och nu trodde man att Parma skulle få kämpa i mittenregionen av tabellen, mycket pga de "förstärkningar/ersättare" vi hade införskaffat under januari.
Vi hade i Adriano-affären fått låna en ung och helt oprövad rumän vid namn Zicu. Dessutom hade vi lånat in Alessandro Potenza, som inte ens tog en plats i jumbon Anconas startelva. Utöver det hade vi införskaffat en viss Cammarata från Serie-B klubben Cagliari och Degano från Ancona, som vi redan ägde till 50 %. Vi gjorde dock ett långsiktigt nyförvärv under januari, vi införskaffade Marco Amelia, målvakten i U-21 landslaget, och han är nog tänkt som en framtida ersättare till Frey när han med 99 % säkerhet lämnar i sommar. Tycker det var ett smarrt drag av Nebiolo och co att göra klart med Amelia redan i januari. Då får han känna på miljön så att han inte har några anpassningsproblem när han väl blir förstemålvakt. Men som sagt, nyheterna om Parma under denna tidpunkt handlade var bara negativa.
Det talades om att Parma var tvungna att tvångsnedflyttas till Serie-C2, och att vi under sommaren skulle sälja alla våra talanger. Man var rädd att alla spekulationer skulle göra vår unga trupp nervösa och ofokuserade.
På planen verkade det dock som om Prandelli och spelarna gav "fullständigt fan" i detta faktum. Sin vana trogen, mot alla odds, lyckades Prandelli återigen få detta lag på rätt köl. En bit in på vårkanten hade Gilardino fått igång maskineriet och verkligen växt in i kostymen som Adrianos ersättare. Det går aldrig för Gilardino att ersätta Adriano på samma sätt, eftersom de inte är samma spelare. Men Gilardino ersatte Adriano så gott som det gick, och han ersatte honom på sitt sätt. Han har under säsongen varit Parmas bäste spelare, rakt igenom. Trots att han inte spelade de första 8 matcherna från start. Han är inte bättre än Adriano utanför straffomådet, men innanför straffområdet är han en "killer". Han har när han är i form en ruskig förmåga att alltid stå på rätt plats vid rätt tillfälle.
Gilardino förtjänar fler rader i denna krönika efter sin enastående vårsäsong, men det är fler än bara Gilardino som ska få beröm. En av dem är Cesare Prandelli. Han gjorde en bragd när han lyckades med konststycket att få ihop ett slagkraftigt lag av denna tunna trupp. Särskilt efter januari, då vi verkligen var känsliga för skador och avstängningar.
Läs även del 2 här...
