Säsongskrönika, Del 2
Så var denna säsong slut. Denna säsong då Parma guidade oss genom det mesta. Ekonomiska problem, underhållande spel och en massa nervösa stunder framför tv och dataskärm.
En bit in på vårkanten hade vi fortfarande känning på fjärdeplatsen. Även om Inter verkade få upp ångan mer och mer levde alltså vår dröm vidare. Drömmen levde faktiskt vidare ändä till slutsignalen ljöd i matchen mellan Empoli-Inter. Ni vet ju hur förutsättningarna var. Vi behövde vinna mot Udinese samtidigt som Inter tappade poäng på bortaplan mot ett Empoli som febrilt kämpade för att undvika nedflyttning. Vi gjorde också vad vi kunde i den sista omgången, vi vann mot Udinese efter att Gilardino gjort fyra (!) mål. Inter kom undan med blotta förskräckelsen mot Empoli efter att Adriano frälst Inter med två mål.
När det var slut var man besviken. Besviken på att vi inte lyckades ta poäng mot Inter i den näst sista omgången, och därmed haft avgörandet i våra egna händer. Men kanske krävde man lite för mycket av detta Parma, som har en lönebudget som kanske är en femtedel av Inters.
Nu när man fått lite distans till det hela inser jag hur bra vi har spelat. Vi har jämt och ständigt blivit rosade i olika medier för vårt underhållande spel, våra snabba omställningar och vår förmåga att alltid fostra nya talanger.
Vilka spelare är, så här en vecka efter att säsongen är slut, värda att ge beröm. Den redan nämnde Gilardino har vi som sagt varit mest beroende av när nu Adriano lämnade oss. Årets genombrott nummer 1 fick ta ett enormt ansvar i anfallet, och växte också med uppgiften.
Förutom Gilardino var Frey, Ferrari och Barone bra säsongen igenom. Jag vill dock passa på att berömma en "outsider" som under vårsäsongen klivit fram.
Den första är Benito Carbone. Jag, och säkerligen många Parmasupportrar, häpnade när vi i somras värvade Carbone på fri transfer. Han hade under förra säsongen spelat i Como, och inte rosat marknaden. Dessutom var han en bra bit över 30 år och alla trodde nog att han hade sett sina bästa dagar. Men Carbone har i vissa stunder visat att gammal är äldst. När Morfeo drogs med skador under väldigt långa perioder fick Carbone ersätta honom som trequartista bakom Gilardino. Han visade sig vara en fullgod ersättare och är en väldigt bra lagspelare i sina bästa stunder. Även fast jag hoppas att Carbone inte platsar i vår startelva nästa säsong så vill jag tacka honom för ett bra arbete, han är mycket användbar.
Under kategorin årets flopp har vi i vår trupp inte så många. Seric är dock en av få. Under de första matcherna på säsongen visade han en bländande form och visade att han har en bra högstanivå. Lägstanivån går dock att diskutera. Han har kvitterat väldigt dåliga betyg i match efter match, till hans försvar kan det dock sägas att han varit småskadad långa stunder och inte kunnat visa sin fulla förmåga. Nu har dock inte vänsterbacksplatsen varit ett stort problem. Lånet från Inter, Alessandro Potenza, har fått spela vänsterback och skött det bra. Så bra så att han fått debutera i det italienska U-21 landslaget. Bonera har också han inte haft en kanonsäsong och jag skulle definitivt inte vara den som sörjde mest ifall han skulle lämna oss i sommar. Men nog om detta. Som sagt så har detta varit en kanonsäsong från vår sida och hittar vi bara en ägare kan vi bygga vidare på detta. Förhoppningsvis löser sig också Prandellis situation snart så att vi kan räta ut alla frågetecken. I dagarna verkar det ju som om Deschamps blir klar för Juve, så vi får hålla tummarna för att Prandelli stannar, då är redan mycket vunnet!
Man ser redan fram mot nästa säsong, men innan dess ska man få njuta av ett skönt sommarlov.
FORZA PARMA!
