Den positiva delen av 2004 summeras
2004 är slut och det nya året är här. Men hur var egentligen den turbulenta våren 2004 för oss Parmafans...?
Januari: Parmalat-skandalen avslöjades sedan en tillgång på 4,6 miljarder euro på ett Bank of America-konto på Caymanöarna visat sig vara fejkad. Chefer i Parmalat hade använt sax och lim för att foga samman de falska dokumenten.
Men spelet på planen påverkas inte något nämnvärt, det visar resultatet i dom fyra matcherna denna månad. En meriterande vinst mot Inter, där kämpen Fillipini avgjorde med ett riktigt vilje-mål. Men månadens höjdpunkt skulle vara ''The Beasts'' comeback i serie a sammanhang, mot Udinese. När tio minuter återstod av matchen nickar Adriano in 2-2 och så slutar matchen.
Februari: Nu började det märkas på spelarna vad som försegick i dom olika styrelserummen. Lagets framtid var ytterst osäker och till råga på allt hade Adriano sålts tillbaka till ormboet Inter. Februari kunde man sammanfatta som den förvirrade månaden, det påståendet stärktes bara av genomklappningen mot Lazio, 0-3 förlust på Tardini och spelet såg inte alls bra ut. Men två svåra bortamatcher stundade mot Siena och mycket svårspelade Sampdoria. Båda matcherna slutade något överraskande med 6 oerhört viktiga poäng. Och nu började fansen känna doften av en Champions League-plats...
Mars: Parma-Roma 1-4, resultatet talar sitt tydliga språk, och Uefa cup äventyret hade fått ett abrupt slut. Våra banemän var det turkiska överraskinings-laget Gencerbirligi.
Nu var det dags för derby på Stadio Alberto Braglia, Modena-Parma möttes i en mycket underhållande match som slutade 2-2 efter en sen kvittering av Ferrari. Därefter skulle Parma ta sig ann Brescia hemma på Tardini. Matchen slutade återigen 2-2 men det som fortfarande sitter fast etsade i huvudet på folk är när Roberto Baggio gör 2-2 på ett elegant sätt och sammtidigt gör sitt 200:e mål i serie a. Det belönas med en stående ovation av Parma publiken, En fin gest till en legend.
Nu stod Milan för motståndet på Giuseppe Meazza och ingen räknade med någon poäng till Parmas favör, och så blev det heller inte. ''Den vita scorpionen'' sänkte Parma med två mål och en assist. Den till vardags arrogante och själviske Tommason ''sjänkte'' bort sitt gyllene läge att göra ett hatrick, istället spelade han bollen till Shevchenko som kunde sätta 3-0 förbi en överspelad Frey. Gilardino reducerade i slutminuterna, men det hade ingen betydelse förutom att Gilardino närmade sig Shevchenko i skytteliga-toppen.
Men månaden avslutades med en klang och jubel föreställning på Tardini. Empoli krossades med 4-0 efter en stor show signerat Alberto Gilardino.
April: Seger mot Chievo i en tuff bortamatch, seger siffrorna kunde skrivas till 2-0 efter mål av den nya målspottaren Gilardino och den finurlige teknikern Marchionni. Match mot Lecce, seger 3-1 efter stundtals fint spel, nu började fansen verkligen känna doften av Champions League. Och drömmen skulle fortfarande leva efter denna månad. Men först skulle Juventus tämjas på Tardini. Parma spelade strålande kontrings fotboll mot en stackars Legrottaglie i Juventus mittförsvar som hade det ytterst svårt i omställningarna. 1-0 skulle den på nytt föde Benny Carbone sätta efter vackert klapp klapp spel. Resultatet skulle stå sig ända till den 78.e minuten, då skulle svikaren Di Vaio sätta 1-1, Di Vaio visade Tardini publiken respekt genom att inte jubla vid kvitteringen.
Och som en blixt från klar himmel satte Gilardino 2-1 från en passnings av en inhoppande Morfeo. Gilardino firade målet med den nu berömda fiol målgesten, detta var en hyllning till Giuseppe Verdi. Vid målfirandet fullkomligt kollapsade Gilardino av kramp och han byttes några minuter senare ut. Parma backade nu för långt hem och 2-2 var oundvikligt.
Reggina-Parma på Stadio Granillo, många lag hade gått på minor i Reggina och det skulle Parma också. Matchen slutade 1-1 och kampen om den så åtråvärda 4.e platsen kändes förlorad om inte Inter sjablade till det borta mot Lecce. Matchen slutade 2-2 och Parma var fortfarande med i racet.
Maj: Inter-Parma stundade matchen sågs som en ren final från båda sidor, Parma för vidare överlevnad och jakten på en ny ägare. Och Inter som hade Champions League som en liten tröst på en annars misserabel säsong. Matchen var inget för fotbolls fantaster. Vieri och Kallon som startade i anfallet för Inter var aldrig något riktigt hot mot Parma försvaret. Men den sympatiske Zacceroni hade en gubben i lådan på bänken, Adriano. Det första han gjorde var att bli dragen i tröjan av Blasi och det var tack och adjö för hans del. Och så frisparken som han tryckte in från 25 meter. Petning och skott, Morfeo som skulle täcka bollen ''undvek'' skottet och den kunde precis smita förbi muren och in i mål. Förlust och där släcktes hoppet för en Champions League-plats. Eller?
Inter hade en tendens att vika ner sig vid viktiga tillfällen och den tendes trodde jag och många andra fortfarande satt i. Parma gjorde det man skulle och besegrade Udinese i en mycket målrik match med 4-3, segerorganisatör var som vanligt nu Alberto Gilardino, han gjorde Fyra! mål och missade segern i skytteligan med ett enda futtigt mål.
Men ett krigande Empoli kunde inte stå emot Inter, trots ledningen med 1-0 i matchen kunde Inter vända och vinna matchen...
Efter matchen var stämningen inte så dämpad som man kunde tro. Spelarna hyllade Il capitano-Bennarivo som gjorde sin sista match i Parmatröjan, fansen hyllades även av spelarna med t-shirts som den 12:e spelaren.
Nu var säsongen över och detta lag uträttade en riktig bragd. Där andra lag/spelare hade vikit ner sig stod Laget Parma upp. Spelarna som ska ha mest kredit är självklart Gilardino i anfallet, Ferrari och Frey i dom bakreregionerna. Vill även framhäva Benny Carbone som var nästan bespottad innan säsongen. Han hade en riktigt viktig roll i slutet av säsongen i det unga Parma.
Grazie Benny
Hösten 2004 har jag valt att avstå från att redovisa, ville framhäva det positiva ur 2004. Och hösten kan man inte direkt kalla positiv.
