...Och vi fick se 11 gladiatorer
Visst, det är bara Uefa Cupen. Det är inte ens nära final. Och det är inte ens ett riktigt storlag vi möter. Men känslan från den här kvällen var väldigt saknad och välkommen.
Att försöka ge er förklaringar från den här kvällen är väldigt svårt med ord. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, och i sammanhang som denna passar denna klyscha alldeles utmärkt. Föreställ er en lerig Simplicio som är över hela planen. Ena stunden är han i straffområdet för att i nästa vara i anfallet och hjälpa Gilardino. Eller varför inte dra upp Pisanu...Eller Marchionni för den delen. Ja, ni förstår. I tider då vi knappast blivit bortskämda med bra spel och kämpaglöd från spelarna var detta både en unik och speciell kväll. Unik därför att det var så längesedan vi faktiskt blev lika glada över en match, och speciell därför att spelarna idag visade en inställning som vi sällan skådat.
Men det såg mörkt ut ett tag. Så mörkt att vi var förberedda på ännu en kväll då oturen skulle ge oss en örfil och skratta oss rakt upp i ansiktet. Det tillhör ju vardagen numera. Men lik en krigare som precis blivit sårad och slåss för att undvika döden i strid reste sig Parma efter Cannavaros utvisning. Simplicios lungor arbetade för 5 och Marchionni hade lekstuga framåt. Spelarna täckte skotten med kroppen och den gamle Bucci skrek order till sin backlinje på ett alldeles underbart sätt denna blöta kväll.
Det räckte. Parma lyckades inte bara hålla nollan mot ett av Tysklands, och Europas, bästa lag dom senaste åren. Man lyckades även göra två mål på bortaplan. Något som få lag mäktat med. I ett antal år har vi skrikit efter en ledare, men denna kväll hade vi 11 stycken. Vi hade elva gladiatorer som kämpade för varandra, och som täckte varandras ryggar. Inga klagomål, inget gnäll, utan endast arbete.
Uefa Cupen har i dessa tider då Champions League blomstrar inte mycket till status. Det är en B-cup för förlorare, och laget som vinner cupen tjänar inte ens lika mycket som ett lag som gör hyfsat bra ifrån sig i Champions League. Men för en klubb som Parma som legat i koma dom senaste åren var detta en kväll som vi sällan kommer glömma. Bragden i Stuttgart kommer länge sitta kvar i våra minnen. Simplicios hjärta, Marchionnis kreativitet och Buccis engagemang.
Mister Pietro Carmegnani ser ut att upprepa sin succé. Senast han tog över Parma låg klubben risigt till sedan Passarella lekt av sig lite. Carmegnani räddade inte bara laget kvar i ligan, han ledde även laget till seger i Italienska cupen mot klubben som man antingen älskar eller hatar. Då höjde en lika trött och lerig kapten Cannavaro bucklan i skyn och glädjen visste inga gränser. Carmegnanis segerrecept då var precis som nu. En stabil defensiv och en taktik där man arbetade för varandra. Där varje duell såg ut att vara på liv eller död. Precis som spelet vi fick bevittna idag. Kan man inte vinna som Barca ska man inte försöka spela som Barca. Kan man inte anfalla som Real Madrid ska man inte heller försöka sig på det. Det är vad Parma har försökt med under många tränare. Men alla lag kan kämpa, och alla spelare kan ge sitt yttersta, och i slutändan behöver man inga Robbens, Ronaldinhos eller Nedveds. Då räcker ett par Simplicios, Marchionnis och Gilardinos mycket väl för en klubb som Parma.
***
Att Aftonbladets Italienkrönikor Kristina Kappelin är ett skämt törs jag lova att många tycker. Ständigt förekommer denne Totti på hennes Veckans 5 hetaste av dåliga eller ska vi säga inga anledningar alls. Förra veckan var han där med motiveringen: För att han är Totti. Man får alltid ett gott skratt, och nu börjar man undra om hon är kär i killen eller något liknande. Lik en tonårsflicka med kärlek till sina idoler fortsätter hon på ett närmast löjligt sätt höja denne Totti till skyarna. Inget illa mot Totti, jag har alltid tyckt att han är underbar fotbollspelare men som Aftonbladets Italienkrönikör borde hon ta sitt ansvar och bredda sin vy på den Italienska fotbollen. Handlar det inte om Totti så handlar det om något totalt ointressant...Nu kommer väl breven från läsare som säger: Låt bli och läsa skitet. Det ska jag. Eller, det lovar jag men ibland måste alla få ett skratt.
