Natten då pojkarna blev till män
I 19 minuten sköt Cardone 1-0 till Parma, och det skulle visa sig bli målet som skulle ta oss till kvartsfinal. Den här matchen betyder så mycket mer än en kvartsfinal. Säsongen lever i högsta grad!
Sedan 1999 har Parma inte lyckats göra vidare bra ifrån sig i Uefa Cupen. Iår var året då inte många räknade med Parma. Men nu är det endast 8 lag kvar, och ett fåtal för Parma att slå innan man höjer bucklan i skyn.
Carmegnani sa innan matchen att det här minsann inte skulle bli en match där Parma skulle spela tillbakadraget. Man skulle anfalla och avgöra matchen tidigt. Nu är inte Parma något offensivt lag. Vi har faktiskt endast mäktat med ett mål under dom ordinarie matchminutrarna, och det var kvällens mål. Annars har defensiven varit vårt signum i Uefa Cupen. Contini har växt till ett berg nu när slutomgågnarna kommit, och Bonera spelar bättre än någonsin. Kaptenen Cardone leder sina mannar med precisa tacklingar och en kämpaanda a la Gatusso. Bucci är stabil i målet och ger killarna den trygghet dom så väl behöver.
Hur långt kan detta räcka då?
Många bra lag är utslagna ur cupen. Men många bra lag är kvar också. Newcastle, Sporting och gänget är alla lag som vill spela finalen i maj. Men först måste dom ta sig förbi det italienska hindret Parma, och det kan mycket väl bli tufft. Både mot Stuttgart och Sevilla har vi varit underdogs, detta beroende på dom senaste årens resultat, men för bara 5 år sen skulle dom lagen fruktat oss mer än någonsin. Kanske kan detta vara till vår fördel. Att vi får slå ifrån underläge. Det är något som Parma verkar älska att göra. Mot topplagen i Italien lyckas man ständigt med att plocka poäng, och i dom givna matcherna misslyckas man totalt. Spelarna verkar tycka om att andra lag för spelet för på det sättet kan man koncentrera sig på att kontra.
Snabba omställningar blandat med enskilda prestationer av Gilardino har varit något vi sett ofta av denna säsong.
Kvällens match var underbar att skåda. En fartfylld och bra match där båda lagen bjöd upp till ett bra spel. Det Parma hade som Sevilla saknade var rutin och mer hjärta. Jag har efterlyst mer hjärta av vissa spelare, och har fått se det i ett par matcher. Situationer där vissa spelare täcker bollarna med kroppen, och där dom går hårt in i en duell har vi fått se mycket av. Stoltheten har funnits där hela tiden, och vinnarinstinkten växer för varje match som går. Sevilla var inte på något sätt dåliga, men dom hade oturen att möta ett Parma under förvandling. Natten då dom flesta i laget blev förvandlade till män. Där dom fick ett kvitto på att dom minsann räcker till, bara tron finns där.
Oavsett hur det går är jag riktigt stolt över alla spelare i laget. Vi är i en kritisk situation i ligan, och måste först och främst koncentrera oss på den fronten. Uefa Cupen är dock matcherna där vi har tro och hopp. Vi kan vinna något, och bli en del av något. En säsong som så gott som är förstörd har helt plötsligt blivit en säsong som gett oss oerhört stor glädje vissa dagar. I ligaspelet sladdar rejält, även om jag tror att laget kommer rycka upp sig snart, men i cupspel spelar man som aldrig förr. Okända spelare som Contini, Pisanu och Simplico börjar göra sig namn i Europa. Unga förmågor som Dessena (17 år!) har spelat helt utan respekt liksom dom andra unga talangerna. Inget annat lag har spelat med så pass många unga spelare som Parma. I vissa matcher har medelåldern legat på strax över 23 år. Två stora talanger försvann från Parma i somras över till dom engelska storklubbarna Arsenal och Man Utd för struntsummor. Detta är något som Parma måste undvika att ske igen. Vi har inte råd med det, för när pengar saknas måste klubben själva utveckla talangerna.
Dessena och gänget har fått chansen, något som Rossi eller Lupoli inte fick. Dessena kommer stanna i Parma och förmodligen växa till en storspelare i framtiden. Dessena, Rosina, Camara & co är vårt hopp för morgondagen.
***
Något som jag lagt märke till är att många av dessa one hit wonders som slagit igenom i Parma misslyckas. Adrian Mutu började sniffa kokain i England och fick en hård spark av Chelsea. Inte nog med det, han var genomusel och bänkad större delen av sin "höga" och korta karriär där. Marco Di Vaio hade en varm bänkplats på Juves träbänk, och är numera i Valencia när klubben sladdar som mest. Appiah är samme gamle Appiah som han var i Parma. Bänkad och skadad. Säsongen i Brescia fick hans ego att bli för stort. Matteo Ferrari blandar och ger i Roma. Men med Chivu tillbaks kan han förbreda sig på att värma bänk, för han har inte alls kommit upp i den standard som vi fick se i Parma. I Parma var han en klippa av högsta klass omgång efter omgång.
Nu pratar jag dock om endast dessa som hade någon enstaka bra säsong. Spelare som Crespo, Cannavaro, Thuram och Buffon är och förblir hjältar i mina ägon. Nåja, kanske inte Buffon. Men resten hyllar jag mer än gärna.
***
