Cesena - Parma 2-2
Den fruktansvärt viktiga bottenmatchen i Cesena slutade oavgjort efter fyra mål, fyra ramträffar, en utebliven straff och en uppsjö klara målchanser. Matchen lämnade oss också med två missnöjda lag och en fortsatt jobbig vår.
Under lördagen fick Cesenas träning besök av en stor grupp upprörda supportrar. Enligt rapporter från Italien var deras mål att väcka laget i allmänhet och Adrian Mutu i synnerhet. Protesterna från Cesenas ultras fortsatte idag, under inledningen av matchen stod hela curvan med ryggen mot plan. Mutu fick sin hälsning i banderollform, ”Zitto Mutu e lavora”, håll käften och jobba Mutu.
Trots hemmasupportrarnas tydliga missnöje så var det ändå ganska så bra stämning från såväl hemma- som bortacurva. När Italienska ultras får tak att stå under gör de sig själva rättvisa även ljudmässigt. Inte heller Boys Parma är nöjt med sitt lags prestationer under den senaste tiden. Från bortaklacken löd den stora banderollen ”Vincere e basta!”, vinn, punkt.
Stundens allvar märktes, likaså lagens senaste resultat. Matchen kantades av felpassningar, felbeslut och bristande organisation rakt igenom. Men underhållningsvärdet var det inget fel på, redan under matchens första tio minuter lyckades Floccari pricka ribban efter en fantastisk chipp från Valdes, och Gobbi missade öppet mål efter en stenhård men precis passning från Giovinco.
Efter en kvart kunde Parma fått straff. Ett skott från Giovinco träffar Pudils arm i Cesenas straffområde. Armen är nära kroppen, men inte intill densamma och bollen hade träffat mål om inte Pudil varit ivägen. En typiskt tveksam situation där ingen riktig praxis finns. Min magkänsla sa straff, fast det kan ju varit klubbkänslan som talade.
Chanskavalkaden fortsatte. Innan klockan nådde trettio spelade minuter så hann även Cesena sticka fram ett par gånger. Malonga missade målet med en nick från fem-sex meters håll, trots obefintlig bevakning. Mutu nickade något bättre, han tvingade Mirante att styra bollen via ribban ut. Parmas Lucarelli repriserade Malongas miss och Valdes slickade stolpen med sitt distansskott som gick via försvaret till hörna.
Precis innan Parma tog ledningen kunde hemmalaget gjort det via Del Nero som missade ett utsökt läge. Men istället blev det Floccari som var den första att förvalta sin jättechans. Giovinco fick en djupledsboll från mittfältet som han spelade snett-inåt-bakåt till en framstormande Floccari som för en gångs skull agerade som en riktig målskytt.
Ackompanjerade av en visselorkan lämnade lagen planen i halvtid efter en galen första halvlek. Det kunde stått 4-4 och trots ett ganska mediokert spel så var det konstant farligt. Biabiany och Valdes hette huvudrollsinnehavarna från gulblått håll, medan hemmalagets stora lirare var evigt unga Antonioli och kanske även Martinho och Del Nero på mittfältet.
Parma var strået vassare i akt ett, men inom loppet av mindre än tio minuter i den andra halvleken så var rollerna ombytta. Mirante släppte alldeles för enkelt retur på ett skott från Martinho, vilket gav Santana ett vidöppet mål. Strax därefter gav ett passivt Parmaförsvar Del Nero chansen att prickskjuta in 2-1.
Men det var inte slut där. Fem minuter senare kom Parmas mittback (!) Gabriele Paletta i en grym offensiv löpning. Biabiany hittade argentinaren i samma position som Floccari gjorde matchens första mål ifrån. Paletta visade på rena Crespoviset upp sig och kvitterade kliniskt. Den sortens grinta har saknats i år, och den kommer att bli vital under slutspurten.
Den sista halvtimmen var väldigt lik matchens första. Galet spel, enorma chanser åt bägge håll, men omöjligt nog inga fler mål. Santacroce träffade klykan, Valiani prickade stolpen, Okaka missade ett par öppna lägen och Floccari stoppades av glödheta Antonioli. I mina anteckningar plitade jag ner att det inte längre var fotboll. Det var desperation, kamp och känslor. Det var uselt och fantastiskt på samma gång.
Hur har vi kommit hit? Hur har vi sjunkit så här lågt? Dagens match var säkert en riktigt rolig och underhållande tillställning för den neutrale, men ska verkligen Parma behöva slåss med blod, svett och tårar för ett ynka litet kryss i Cesena? Det finns alldeles för många skitspelare i årets upplaga av det här laget, och ska vi undvika vilt jagande Lecce krävs det att de få kvalitetsspelare vi har kliver fram och visar vägen. Giovinco är halvt ur form, Mirante bjuder på Cesenas kvittering, framåt saknar vi målskyttar och på mitten är det bara Valdes och Biabiany som visar att de är något att ha.
Nästa vecka väntar Lazio hemma på Ennio Tardini. Då har vi inte råd att missa ens hälften av det vi missade idag om det ska bli poäng. Och poäng måste det bli, nu måste vi ta varje chans vi har.