Genoa - Parma 1-1
Ett bättre Parma blev rånade på tre poäng efter en horribelt dömd straff i slutminuterna.
Matcherna avlöser nu varandra snabbare än kungen bytte älskare på nittiotalet, och redan igår var det dags igen. Genoa i Genua stod på menyn, ett rödblått lag som precis som vart år inte går att känna igen sedan det föregående mötet.
Parma öppnade bäst, men de första chanserna fick hemmalaget. Efter knappa kvarten spelad har Genoa två farliga anfall som vart och ett mycket väl kunde ha resulterat. Upprinnelsen till det första är en fin djupledspassning av Bertolacci till Ciro Immobile. Eftersom Lucarelli ligger flera meter för lågt hävs offsiden och det unga Pescaraförvärvet blir fri med Mirante, men Immobile pricker endast burgaveln. I anfallet därefter får Borriello på ett fint skott från nära håll som testar Mirante. Lyckligtvis blir Borriello störd i skottögonblicket av Lucarelli som försökte reparera sitt misstag från det föregående Genoaförsöket.
Spelmässigt känns Parma tyngre, man kontrollerar bollinnehavet och spelar klokare. Dessvärre saknas kreativiteten den sista biten in i mål. När Belfodil (som tvingades byta mot Pabon redan i första halvlek på grund av knäskada) fick en djupledsboll ner mot hörnflaggan att jobba med fanns bara Amauri kvar inne i boxen för att möta inlägget. Det kom för få löpningar från mittfältarna och det kändes som om laget inte orkade göra jobbet fullt ut. Kort sagt, det var lite för statiskt, därmed blev det färre alternativ framåt och farliga kontringar som följd.
Parmas utdelning skulle komma. En halvdålig hörna rensas slarvigt av Immobile rakt upp och ut till Lucarelli, för dagen kapten, som stod och lurade strax utanför straffområdet. Mittbacken kliver fram och drar på direkt på volley och bollen seglar över Paletta och in i mål. ”Över Paletta?” säger kanske ni, och det förstår jag, för det låter inte logiskt. Men framför Lucarelli kastar sig Paletta ner raklång i gräset för att inte bli träffad, en uppoffring som leder till 0-1, strålande!
Strax innan halvtid bjuder Lucarelli återigen Immobile på ytor, men lyckligtvis rinner situationen som kunde blivit livsfarlig ut i sanden. Där har försvaret, och framförallt Lucarelli en hel del att arbeta vidare med.
Den andra halvleken håller ett mycket lägre tempo, mest beroende på att Parma som hittills varit spelförande inte längre är intresserade av den rollen. Så fort bortalaget har boll dras tempot ner, och även om man inte maskar vid avblåsningar så är det synd att säga att man skyndar sig.
Den andra halvleken kommer däremot inte att bli ihågkommen för sin fotboll, utan för att domare Guida, bördig från Neapels utkanter, ville ha en alldeles för stor roll. I den sextiotredje minuten kommer hans första stora misstag. Bovo kastar sig huvudlöst in i en glidtackling med dobbarna före. Han är inte ens nära boll utan prickar bara Afriyeh Acquah. Ett solklart rött kort i min bok, ett kort som kunnat avgöra matchen. Istället blir resultatet bara en varning.
Fem minuter senare belönas Genoa med sin första straff, denna är helt korrekt då Galloppa mycket onödigt och mycket klantigt spelar handboll i eget straffområde. Borriello får förtroendet från hemmalaget, men förvaltar straffen dåligt. Skottet går i stolpen, och det dåliga försöket på returen kniper Mirante enkelt.
Genoa saknar konstruktivitet, kreativitet och kvalité. Allt för många av deras försök slutar i felpass, och med ett Parma som inte satsar allt framåt blir matchbilden rätt seg, inte helt olikt mina streams. Men trots att man inte är värda det erbjuds hemmalaget en gratischans till poäng alldeles i slutet av ordinarie matchtid. Borriello kollapsar i offensivt straffområde då han har Lucarelli bakom sig. Parmas kapten gör sig inte skyldig till något som helst regelbrott och Borriellos filmning är i ärlighetens namn ganska så dålig. Därför blir chocken total när Guida återigen pekar mot straffpunkten. Parmaspelarna blir topp tunnor rasande och i tumultet efteråt varnas såväl Lucarelli som Acquah. Den här gången gör Borriello inget misstag och skandalen, rånet, är ett faktum.
Parma var det bättre laget under onsdagskvällen. Man spelade ingen glimrande fotboll, men man var tillräckligt bra för att få med sig sin första trepoängare från bortaplan. Men en man ville annat. Man borde bli förbannad, men jag satt bara och skrattade tyst för mig själv igår. Jag blir inte ens förvånad längre. Någonting måste hända med den här ligan, annars är det bara en tidsfråga innan vi ser tillbaka till tiden då Serie A rankades fyra i Europa med något drömskt i blicken.
