Parma vs Bologna: En fantastisk kväll i juni, 2005
"Ännu ett riktigt skitmål och ännu en gång så är det så otroligt vackert! Gilardino hoppar över reklamskyltarna, löper över löparbanorna och faller ned på knä framför de egna supportrarna med armarna utsträckta och tar emot fansens jubel i takt med att medspelarna rusar dit för att gratulera honom. Det är helt fantastiska scener som utspelar sig efter målet och sällan har ett Parma-mål varit så viktigt som Gilardinos 2-0 mot Bologna."
På söndag spelar Parma mot lokalrivalen Bologna i ett hett Derby d'Emilia-Romagna. De två klubbarna har haft en massa härliga duster genom åren men den man minns bäst, matchen med stort M är den i nedflyttningskvalet, det så kallade spareggio salvezza säsongen 04/05.
Under säsongen hade det gått knackigt för Parma, som fortfarande led av sviterna efter gamla ägaren Parmalats fall. Tränaren Silvio Baldini hade fått sparken i den 17:e omgången och ersatts med trotjänaren Pietro Carmignani. I UEFA-cupen satsade Carmignani på de unga spelarna och man lyckades på ett bragdartat sätt slå ut lag som Stuttgart och Sevilla och ta sig hela vägen till semifinal där slutsegrarna CSKA Moskva blev för svåra.
I ligaspelet fortsatte det gå uselt och i den sista matchen borta mot Lecce behövde laget undvika en förlust för att inte riskera att åka ut. Det blev en fullständigt galen match och efter bland annat mål av Morfeo och Gilardino så lyckades Parma spela 3-3. Man slutade på 42 poäng, lika många som Fiorentina och Bologna och det hela avgjordes via en minitabell som innehöll inbördes möten mellan de tre lagen. Fiorentina hade bäst statistik och klarade sig kvar. Regelverket i Serie A under den här tiden var annorlunda mot hur det är nu; när två lag hamnade på samma poäng på en viktig tabellposition (d v s ligaseger, CL-plats, nedflyttning etc.) så skulle det hela avgöras i dubbelmöten mellan lagen, istället för som det är nu med inbördes möten och målskillnad. Tur var väl det för Parma hade förlorat båda mötena under säsongen mot Bologna och man hade dessutom en betydligt sämre målskillnad än sina antagonister.
För Parmas och Bolognas del skulle allting alltså avgöras i ett dubbelmöte lagen emellan. Förutsättningarna var glasklara, vinnarna klarade kontraktet medan förlorarna åkte ned i Serie B.
Matchen mot Lecce (som sedemera blev del i utredningen kring Calciopoli och domaren Massimo De Santis fick en 4,5 år lång avstängning) hade tagit ut sin rätt på så sätt att flera spelare, bland annat Parmas store skyttekung Alberto Gilardino hade fått varningar och därmed var avstängda i det första mötet mot Bologna. Carmignani fick förlita sig på många yngre spelare, som ju redan hade gjort succé i UEFA-cupen.
Det första mötet mellan Parma och Bologna spelades den 14:e juni 2005 på Stadio Ennio Tardini. Parma skapade en hel del fina målchanser men Pagliuca i Bologna-målet var omutlig. Istället tog Bologna ledningen med 1-0 genom Igli Tare, som nickade in målet. I slutet av matchen utbröt ett större bråk mellan lagens spelare och tränare, efter en närkamp mellan två av lagens spelare. Det hela renderade i att båda lagens tränare, Carmignani och Carlo Mazzone fick syna det röda kortet och blev uppvisade på läktaren. De var också avstängda i returmötet och de assisterande tränarna fick alltså ta hand om den viktiga uppgiften att sköta de respektive lagen. Första mötet slutade alltså 1-0 till Bologna och inför returmötet på Stadio Renato Dall'Ara fyra dagar senare så såg det väldigt mörkt ut för Parmas del.
8000 supportrar hade rest de dryga tio milen från Parma för att stötta laget och försöka föra de till en historisk seger. Förutsättningarna var inte de bästa statistiskt sett. Parma hade nämligen haft oerhört svårt att vinna på bortaplan mot Bologna. Under säsongen hade man förlorat med 3-1 och senast Parma hade lämnat grannstaden med en seger var säsongen 97/98. Men hoppet är ju som bekant det sista som överger människan.
Det här skulle också bli den sista matchen som den legendariske domarprofilen Pierluigi Collina skulle döma. Collina hade sedan tidigare tillkännagivit att han skulle sluta och trots att Collina var från Bologna så fick han äran att döma matchen. Ett på förhand mycket konstigt beslut men Collina skulle bevisa sin professionalism under matchen.
Det var en konstig känsla i luften den här lördagen den 18:e juni, ungefär som på en begravning och det märktes även på spelarna att det här var en väldigt speciell match. Det var försiktigt spel från båda lagen och det fanns inget utrymme för misstag, framför allt inte från Parma-håll. Det dröjde ungefär en kvart in i den första halvleken innan det rasslade till i nätmaskorna. Parma fick en hörna från höger som Fábio Simplício gick ut för att slå. Hans hörna gick mot den främre stolpen där Morfeo mötte med en nickskarv och efter lite flipperspel så letade sig bollen in till lagkaptenen Giuseppe Cardone som fick den framför fötterna och styrde in bollen, mellan benen på Nicola Legrottaglie som stod på mållinjen vid den främre stolpen och in i mål. Det var knappast en fin prestation som ledde till målet utan snarare bollen som gjorde hela jobbet själv. Cardone var bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var ett riktigt skitmål men ack så vackert, och så betydelsefullt och självfallet utbröt ett stort jubel bland bortafansen. Ställningen var nu 1-0 till Parma i matchen och totalt 1-1 och förlängning skulle få vidta om resultatet skulle stå sig över 90 minuter.
Hjälten Cardone fick strax därefter utgå med en skada och den yngre brodern Cannavaro fick hoppa in i försvaret tillsammans med Cesare Bovo. Bologna pressade på för 1-1, men Sébastien Frey i målet gjorde en av sitt livs bästa insatser den här kvällen. Han stod i vägen för allt och räddningen som Frey gör på en nick av Tare från nära håll är en av de svettigaste räddningar som undertecknad har sett en fotbollsmålvakt göra. Frey var omutlig den här magiska kvällen!
Istället för en kvittering från Bologna så smällde det till bakom Pagliuca i det andra målet precis innan halvtidspausen. Fábio Simplício är återigen inblandad i målet, han slog ut bollen på högerkanten mot Bonera som i sin tur slog in bollen mot straffområdet men inlägget blev för långt. På andra kanten dyker dock Bresciano upp och slår in bollen lågt framför mål. Därinne dyker Alberto Gilardino upp precis som en skyttekung ska göra och styr in bollen med knät i öppet mål. Ännu ett riktigt skitmål och ännu en gång så är det så otroligt vackert! Gilardino hoppar över reklamskyltarna, löper över löparbanorna och faller ned på knä framför de egna supportrarna med armarna utsträckta och tar emot fansens jubel i takt med att medspelarna rusar dit för att gratulera honom. Det är helt fantastiska scener som utspelar sig efter målet och sällan har ett Parma-mål varit så viktigt som Gilardinos 2-0 mot Bologna.
I den andra halvleken är det full fart framåt som gäller för hemmalagets del men Frey fortsätter att storspela och räddar allt som kommer i hans väg. I takt med att matchen går mot sitt slut så pressar Bologna alltmer framåt vilket ger stora ytor att kontra på för Parmas del. Men man är något nonchalanta och istället för att punktera matchen helt och hållet så missar man ett flertal fina målchanser till tränare Carmignanis stora besvikelse på läktarplats.
Bologna lyckas inte få in några mål den här kvällen, Frey håller tätt och det blir helt enkelt för mycket för en del av hemmasupportrarna som börjar ta till våld och man krossar bland annat ett av de plexiglas som finns nedanför läktarna. Vid Bologna-målet står en helt uppriven Pagliuca med ansiktet inborrat i ena stolpen samtidigt som pressfotograferna hopar sig runtomkring han och smattrar bilder för fullt. Bland Parma-spelarna är det så klart stor glädje och spelarna ligger i stora TV-puckshögar på planen. Det hela avslutas med att samtliga spelare firar framför supportrarna. Såväl matchtröjor som shorts har slängts upp till fansen och spelarna står i bara underkläderna, hoppar, sjunger och dansar med supportrarna. Det är helt enkelt fantastiska scener som utspelar sig, som visar upp allt det underbara och vackra som fotbollen står för.
Det blev aldrig någon final i UEFA-cupen det året men när säsongen nådde sitt slut så var det ändå Parma-spelarna som jublade högst och skrattade bäst. Det är en kväll som går till historien som en av de absolut vackraste i Parma-historien och spelare som Cardone och Gilardino kommer för alltid att ha en speciell plats i alla Parma-hjärtan.
FORZA PARMA!
