Parma – Inter 2-0: Fantastisk laginsats bäddade för tre poäng
Det här hade kunnat bli en text om hur David slog Goliat, om hur det omöjliga resultatet kunde inträffa, och om vilken överraskningsseger Parma tog igår. Så fan heller. Igår var vi Goliat, och det enda resultatet som kunde inträffa igår var att vi vann, och sett till insatsen var vinsten allt annat än överraskande. Mamma mia vad bra vi var igår.
Vid det här laget känner väl alla till förutsättningarna. Parma är ett lag i kris, och man skulle ta emot ett Inter som visserligen inte är i form, men trots allt ett Inter som borde avfärda Parma alla dagar i veckan. Det som skulle ske var så långt ifrån den mallen man kunde komma.
Franco Colomba, som gjorde sin blott andra match som tränare för Parma, valde att återgå till 4-3-3 med Zaccardo, Lucarelli, Paletta och Modesto i backlinjen, Morrone, Dzemaili och Gobbi på mitten samt en tridente bestående av Candreva, Giovinco och Amauri längst fram. Men för att citera en kamrat på ett annat Parmaforum, så såg det i ärlighetens namn ut som om det var Morrone med lite bättre teknik som stod i samtliga skor.
Parma stal taktpinnen från Inter med en gång, och Giovinco och Candreva hade det mesta av bollen. Visst hade Inter det vassaste läget inledningsvis med en stenhård frispark i överliggaren genom Stankovic, men utöver det var det Parmas match. Stankovic prövade Mirante ett par minuter senare igen, skottet var i ärlighetens namn precis som Dejan själv ganska bra, men Mirante klistrade bollen, och igår spelade han som om ingenting förändrats på ett år.
Ledningsmålet skulle istället falla i hemmalagets favör efter ett vackert och för Parma signifikativt anfall. Efter att precis ha bytt kant slog Zaccardo en alldeles underbar crossboll som ställde Inters försvar. Mottagaren Modesto tog emot och spelade snett inåt bakåt till Giovinco som distinkt tryckte in 1-0, och partyt var igång.
Efter halvtidsvilan arbetade sig Inter in i matchen, men ett stenhårt pressande Parma tvingade Inter strida för varenda kvadratmeter. Sneijder och Cambiasso hade visserligen vars en halvchans, halvchanser som mot ett vanligt Parma skulle växt till livsfarliga målchanser och troliga mål, men inte igår. Efter runt sjuttio minuter uppstod en situation som visade tydligt vad för sorts match det var igår. Zanetti tvingas slå en sidledspass i backlinjen, men Amauri hugger som en kobra, rusar mot mål, vänder upp en försvarare och böjer upp bollen mot det bortre krysset. Dessvärre träffar bollen i ribban istället för i nätmaskorna.
Parma är klart mycket närmre 2-0 än Inter är en kvittering, och läge efter läge dyker upp. Till slut är det dock Amauri som ska få lov att göra målet. Efter att ett skott från Bojinov stoppats av en försvarare hugger Amauri till sig bollen, och agerar som en riktig målskytt. 2-0, och Tardini är i extas. Till och med Colomba springer omkring och firar likt en tifosi.
Igår var inte Parma någon David, vi hade elva Goliat. Att peka ut någon enskild som matchvinnare är omöjligt, för igår var det magi från alla håll. Mirante spelade som i gamla dagar, Amauri ser ut som den spelare Juventus hoppades att de hade köpt, Giovinco är magisk och Morrone, ja han är ju bara helt underbar.
Klockan 20.45 igår kändes Serie B nära. Fortsätter vi så här behöver vi inte vara oroliga. Grazie Colomba!
