En kärleksförklaring och ett farväl
Den moderna fotbollen är någonting jag starkt ogillar. Pengar betyder allt, hjärta och själ allt mindre. Supportrar världen över slåss mot denna utveckling, denna kommersiella cancer som kommer att bli fotbollens död, var så säkra. Spelare som går mot strömmen hyllas. Därför är jag lycklig ända in varenda cell av min kropp att Stefano Morrone har tillhört vår klubb. Han har inte bara tillhört klubben, han har levt och andats Parma, och för det har jag tagit honom till mitt hjärta, för alltid.
Stefano Morrone anlände till Parma under sommaren 2007, och den efterföljande säsongen var den mörkaste Parma upplevt sedan början av nittiotalet när laget fick plats i finrummet. Förlusterna avlöste varandra och trots att laget värvade tungt under vintern när forna skyttekungen Cristiano Lucarelli anslöt till laget så förmådde man bara att vinna sju matcher under hela säsongen. Trots att det var spännande ända in i sista omgången så slutade det i absolut mörker. Inter firade scudetton på Ennio Tardini medan spelare och supportrar grät ikapp över att en sjutton år lång era var över.
Sommaren var konstig, Cigarini lämnade, Coly slogs med supportrar, Dessena lämnade och ingenting kändes bra. Lucarelli fick kaptensbindeln och när återtåget skulle ta sin början blev det grus i maskineriet direkt. Den nye tränaren Luigi Cagni fick inte fart på laget och när ett kryss hemma mot Frosinone innebar endast den femte poängen på fem matcher så kokade bägaren över på den norra läktaren i Parma. Här kliver Stefano Morrone in i bilden och in i mitt hjärta. Laget går fram till kurvan för att lugna de upprörda supportrarna, men det är Stefano Morrone som tar spetsen. Det blir ett samtal om respekt och hårt arbete, och Morrone ger sig inte förrän alla fått lätta sitt hjärta. Så agerar en riktig man.
Cagni får sparken i omgången efter och resultaten vänds till det positiva under nye tränaren Guidolin. Under året jagar min nye mittfältsfavorit sönder allt motstånd i serien. Han är inget tekniskt geni, gör sällan mål och fintar sällan av sina motståndare. Men jag vet ingen som springer så mycket, med sådan aggressivitet och vinner så mycket boll som Morrone när han är på killer-humör. Parma förlorar bara två matcher under resten av säsongen och Stefano Morrone är med sina 35 matcher högst delaktig. När jag tittar på siffror från säsongen noterar jag enbart 3 mål, men 8 varningar från min hjälte. Det säger en hel del om hans spelstil, Stefano bad aldrig om ursäkt för sig, men det har han å andra sidan ingen som helst anledning att göra.
Under vintern den säsongen tar Stefano steget från att vara bara en favorit bland många till att utkristallisera sig till min störste. Cristiano Lucarelli visar divalater i ett lag som den säsongen handlar om just det, att vara ett lag. Han hoppar över träningar, kastar kaptensbindeln, kastar tröjan, ljuger om att han blivit motarbetad av fansen trots att han hälsats som en frälsare bara ett år tidigare. När Livornosonen lämnar sin plats som kapten finns det bara en enda människa i hela norra Italien som är värdig att ta över den. Stefano Morrone.
Parma går upp ur Serie B-träsket, och har varit ett mittenlag i högstadivisionen sedan dess. Det har funnits många stunder då vår kapten har placerats på bänken, rätt och slätt för att han inte är, och aldrig har varit en spelare som platsar i ett lag med ambitioner om Europa. Detta har Stefano aldrig klagat över, och aldrig brytt sig om. 110% har alltid gällt när han väl fått chansen, och många är de vars hälsenor skavt efter att Morrone jagat en plats i startelvan. Under en intervju förra sommaren fick han frågan om ifall han ville lämna efter endast 18 matcher från start säsongen 11/12. Morrone svarade att han hellre stannar i Parma och spelar sporadiskt än gör det någon annanstans. Hyllningarna lät inte vänta på sig och trots att det allt som oftast är någon annan som burit bindeln på plan vet alla vem sången "C'e solo un capitano" tillägnas.
Den gångna säsongen spelade min hjälte knappt alls och det kommer inte som en chock för någon att han nu lånas ut till nykomlingarna i Serie B, Latina. Hur liten överraskning det än må vara att Morrone lämnar efter bara tre spelade matcher under den förra säsongen spelar ingen roll. Det kändes ändå som ett knytnävsslag i solar plexus när jag fick nyheten av min redaktionskollega i helgen. Aldrig kommer jag någonsin få se spelaren med sämst hållning men med störst hjärta jaga ihjäl de kreativa mittfältare han möter. Det bor så mycket vilja i Stefanos kropp, men nu har åldern till sist tagit ut sin rätt. Jag är ledsen, men oerhört stolt. Latinas supportrar anar inte hur lyckliga de ska skatta sig. Modenas spelare skrattar nog inte lika hjärtligt, jag misstänker att min Stefano är ute efter en sista skalp för sina vänner i Parma.
Stefano, ti amo! C'e solo un capitano!
