Enzo Maresca måste bestämma sig för vad han vill vara
Ännu en match stundar för Parma i Serie B och frågetecknen kring Enzo Maresca är stora.
Varje generation av fotbollen har sina stora filosofer och tänkare. Tränare som står ovanför sina kollegor och kamrater. Tränare vars bedrifter och övningar kommer överleva dem själva och eka genom historien.
Jag upplever det som att det ofta är tränare som har valt en väldigt definitiv väg som tenderar att få den här statusen. Inom dagens fotbollsvärld är det tre stycken tränare som står på toppen och som har en väldigt utpräglad identitet och filosofi. Man får blicka mycket mot Premier League vilket inte är konstigt, det är trots allt där de stora pengarna finns.
Pep Guardiola är den som ofta blir kallad vår generations främsta tränare. Och han börjar närma sig sin vision i Manchester City. Guardiola bryr sig om att vinna givetvis men inte till den grad som många säkert anser. Att han såg relativt nöjd ut över silvermedaljen i CL, till en sådan grad att han faktiskt kysste den. Detta var nog inte en tom aktion för media. Det var en symbolaktion som representerade det faktumet att Guardiola nu hade kommit riktigt nära sitt mål. Och målet är inte att vinna Champions League igen. Pep Guardiola är en visionär, en revolutionär och en nyskapare. Han är ute efter att skapa den ultimata fotbollen, ett spelsystem, en taktik, ett spelsätt som fungerar mot alla mostånd och som är omöjlig att besegra. Det handlar inte om att enbart vinna för Guardiola, ärligt talat tror jag till och med att han tycker det är meningslöst. Det handlar om att vinna på ett sätt där motståndaren aldrig ens hade chansen.
I samma liga hittar man en av Guardiolas främsta rivaler. En tysk vid namn Jurgen Klopp. Klopp är lite av en kontrast gentemot Guardiola då han inte alls bryr sig om visioner på det sättet. Han är inte ute efter att nyskapa. Klopp är mindre av en skicklig teoretiker och mer en tränare vars styrka ligger i ett fantastiskt ledarskap. Och han vill inspirera från den sidan snarare. Klopp vill vinna, men även här kommer vinnandet med ett villkor. Klopp vill vinna men han vill även vara en publikfriare. Jurgen Klopp var nog väldigt förtjust i den där artikeln med Manchester United supportern som uttryckte sin avundsjuka för att Liverpool hade Klopp som tränare. Klopp är ute efter att bli älskad medan Pep vill bli respekterad och beundrad för sina idéer.
Och sedan har du den tredje musketören. Den galne av de tre.
Massimilliano Allegri fick sitt stora genombrott i Sassuolo efter en tid som assisterande tränare till en av de mest inflytelserika doldisarna i italiensk fotboll i Giovanni Galeone. Det var i Serie C detta genombrott kom, det är alltid i Serie C eller Serie B som stora tränare formas som jag skrev tidigare. Han ledde Sassuolo till en glasklar serieseger efter att i princip ha skjutit sönder allt motstånd i serien. Och detta ekade så högt att Max säsongen därpå befann sig i Serie A och på Sardinien.
Och väl i Cagliari etablerade han sig som Italiens mest intressanta unga tränare. Hyllad för sin offensiva och progressiva fotboll. Vilket mod Cagliari visade i sina matcher, helt orädda och utan fruktan oavsett motstånd. Och denna fotboll ledde till en plats på övre halvan och Allegri blev utnämnd till årets tränare i Serie A. Bilden där och då på Allegri var den exakt motsatta från den bilden är som är här och nu och det är intressant att tänka tillbaka på.
Allegri till skillnad från de övriga sätter inga villkor på sina segrar. Segern är det enda som betyder någonting. Det är alltid slutmålet. Allegri bevisade att han kan offensiv fotboll i Cagliari även med begränsat underlag men om inte offensiv fotboll är det mest effektiva sättet att vinna på så kommer han heller inte att predika det.
Och anledningen till att hans lag tidigare i karriären var mer offensivt lagda än man nuförtiden associerar honom med är kopplat till att det inte räcker med att göra det bra i mindre klubbar för att bli ett namn för de stora lagen. Du måste spela en viss typ av fotboll för att bli aktuell. Allegri begrep detta tidigt eftersom han är en väldigt smart jävel. Du måste stå ut från övriga kandidater, du måste få uppmärksamhet från media. Allting Allegri gjorde tidigare i karriären var noggrant kalkylerat för att klättra så snabbt som möjligt. För att ta sig till storlagen där han sedan kan segra och segra har han gjort återkommande.
Jag är lite besviken faktiskt att Allegri under sin tid i fotbollsexil inte hamnade i England. Därför det hade ju varit intressant ur ett neutralt perspektiv att bevittna dessa tre karaktär gå upp mot varandra i samma liga. Vem hade egentligen segrat över 38 omgångar mellan Guardiola, Klopp och Allegri?
En beundrad filosof, en älskad ledare och en respekterad ärkevinnare kliver in i en bar. Vem vinner?
Och nu anländer vi till Maresca. Vad vill han göra egentligen på tränarbänken? Maresca vill vinna, det har han sagt. Men han vill också vara en nyskapare, det har han visat med sina idéer och han vill också vara en älskad ledare. Han har gett intryck hittills att vilja vara en blandning mellan dessa tre stora tränarsnillen. Och som så ofta blir fallet, när man vill vara allting samtidigt så blir oftast resultatet ingenting. Maresca är varken det ena eller det andra. Och han har kommit till en vägkorsning nu där han måste välja.
Maresca har fått uppbackning från flera Parmaikoner som vidhållit vikten vid tålamod. Lorenzo Minotti är en till exempel. Pietro Carmignani en annan kanske även om hans åsikter har kretsat mer kring att kritiken inte enbart ska landa på Maresca då han trots allt är anställd av en klubbledning som trodde på hans idéer.
Men så här ser jag på saken. Parma har ett väldigt bra lag med Serie B mått mätt. Och även om det finns uppenbara akilleshälar i laget så ska man absolut inte ligga på 14:e plats i tabellen. Det är en ganska grov underprestation. Och när man tänker tillbaka på insatserna känner man en frustration därför att det känns väldigt onödigt. Man har spelat bort poängen inte för att man inte har kvalitén för att plocka poängen utan för att man har varit begränsade av Marescas system. Ett system som Maresca inför säsongen var övertygad om skulle jogga hem seriesegern. Det krävs förändring från Enzos sida, och jag vill tydligt kunna se den idag. Och för att förtydliga, det är inte som att Maresca måste välja mellan cynisk, defensiv fotboll och flödande offensiv fotboll. Parma kan vara ett väldigt offensivt lag fast på ett litet annat sätt än man försökt vara i inledningen. Det är en fråga om detaljer här snarare än den överskådliga bilden. Vissa av detaljerna i Marescas system har begränsat Parma. Och även bristen på detaljarbete också. Parma har ofta framstått som obalanserade, Maresca har inte av någon anledning velat addressera detta under matcherna ofta, han har inte försökt hittat någon motvikt som kan balansera ut det. Flera av Parmas spelare är duktiga i mitt tycke, åtminstone har de begåvning men deras brister är det enda som syns i Marescas fotboll.
Maresca vill nog helst vara den nya Pep Guardiola men problemet är ju att Pep-kloner alltid misslyckas därför att lag nedanför Manchester City i hierarkin har inte tillgång till världens främsta scouter och obegränsade med resurser att lägga på spelare. Då måste man kompromissa med sina idéer, det är inte svårare än så.
Parma har som jag sagt tidigare inte heller lyxen till allt för stort tålamod. Man måste sikta på uppflyttning i år och det finns bra tränare lediga på marknaden. Du har den tidigare Parmatränare Roberto Donadoni till exempel och sedan har du även Cittadellas förra hyllade tränare Roberto Venturato om man vill ha en tränare som verkligen förstår sig på Serie B. Klockan tickar för Maresca och han måste börja visa varför han ska belönas med mera tid på posten.