Förmågan att svälja stoltheten
Det fortsätter att blåsa motgångsvindar i Kyle Krauses nya Parma.
Att fela är mänskligt, det är en etablerad sanning vi alla måste enas om. Det finns inte en människa i världen som inte begått ett misstag förut. Men det som skiljer oss åt, vad som kännetecknar kompetens och värdighet är hur vi reagerar när vi begår misstag. Det känns som ett allt mer utbrett beteendemönster att aldrig erkänna att man gjort ett fel utan istället begrava huvudet i sanden och låtsas att solen skiner. Men genom att göra detta lär man sig aldrig något nytt, man står kvar i sitt mörkret där ljuset aldrig når in. Det finns ingenting produktivt i detta. Och den här typen utav beteende förtjänar att fördömas i mitt tycke.
En sportchef som gjort ett beundransvärt jobb i Serie A är Hellas Veronas sportchef Tony D'Amico. Han har med små medel mer eller mindre etablerat Hellas Verona som ett stabilt mittenlag. I somras begick han ett grovt misstag när den hyllade succétränaren Ivan Juric lämnade för Torino. Han anställde Eusebio Di Francesco som kroatens ersättare. Ingen var särskilt förtjust i detta, varken supportrar eller experter. Di Francesco inledde ungefär som man förväntade sig med tre raka förluster och helt plötsligt såg Hellas mer ut som en nedflyttningskandidat snarare än ett stabilt mittenlag.
Lät då D'Amico sitt ego för talan? Borrade han ned huvudet i sanden och bad till högre makter att Di Francesco skulle krossa oddsen och den rimliga logiken och vända på skutan? Nej, han erkände sitt misstag och korrigerade det. Ut med Eusebio och in med Igor Tudor som nog borde varit valet man skulle ha gjort från början. Och sedan man fattade detta beslutet har Hellas Verona bara förlorat 1 av de senaste 6 matcherna och då har man mött flera topplag. Från att ha förlorat de inledande 3 matcherna förlorar man nu helt plötsligt väldigt sällan. Denna aktion kan mycket väl vara det man ser tillbaka på efter 38 omgångar som den aktionen som räddade Hellas Veronas säsong. D'Amico justerade kursen i tid.
Tudor har rätat upp skutan för Hellas Verona.
Tålamodets baksida
Tålamod är en dygd men tålamod för tålamodets skull är en jävla pärs är förmodligen någonting en vis man tidigare har sagt. För tålamod går hand i hand med förhoppning om förbättring. Att det man visar tålamod för också har visat förhoppning om förbättring. Det känns som att lokalmedier i Parma varje vecka letar upp en ny Parmaikon som säger att man måste visa mer tålamod för Maresca. Nu har man dammat igenom så många ikoner såsom Minotti, Apolloni, Scala, Chiesa med flera att nu på morgonen läste jag att Nicola Amoruso hamrade in vikten vid tålamod. "Ge Maresca mer tid". Men ikonerna börjar ta slut uppenbarligen och med dem även tiden för Maresca. För ju mer tid man ger Maresca ju mindre tid ger man en eventuell ny tränare att lyckas vända på detta.
Ska Maresca få mer tid?
Nej är mitt svar. Jag stör mig för mycket på hans system som jag inte förstår mig på alls. Sättet som Marescas teoretiska fotboll beskrivs på matchar inte alls spelarna han sätter på planen. Han vill spela med hög press och med ett offensivt bollinnehav. Parma saknar dock bra presspelare och även presståliga spelare vilket just är den sortens spelartyper den fotbollen behöver. Parmas presspel skrämmer ingen samtidigt som man själva är väldigt känsliga för motståndare som sätter en aggressiv förstapress. Alla lag vet om detta nu vilket inte direkt gör att man ser fram emot stundande bataljer i serien. Vazquez och Brunetta är offensiva mittfältare, de ska inte spela tillsammans på ett tremannamittfält. Vi känner alla till uttrycket "för mycket av det goda". Juan Roman Riquelme var den bästa spelaren i Pellegrinis Villarreal men om den gula u-båten hade lirat en till Riquelme bredvid honom så hade det inte blivit någon strid om ligatiteln och CL-semifinal. Två Riquelme är inte bättre än en Riquelme, det enda det skulle ha resulterat i är att man hade tappat balansen på mitten och släppt till väldigt mycket fler målchanser. Minst av de fem offensiva pjäserna Parma mönstrat i var och varannan omgång kan inte spela. Och att Maresca fortfarande håller fast vid detta har resulterat i att jag inte känner någon större förhoppning om förbättring från hans sida.
Är Ribalta en bluff?
Men kritiken ska inte endast riktas åt Marescas håll. För fotbollen som han i teorin vill få till är ju inte möjlig i praktiken sett till spelartyperna han besitter. Parma lekte football manager i somras, en hel radda spelare tillkom. Man tycker ju att man borde prioriterat spelare som passar in med Marescas idéer om nu hans idéer var så pass bra att de rättfärdigade hans anställande. Jag tänker tillbaka på Ribalta och hans ord inför säsongen där han jämförde Maresca med flera av Serie B:s lyckade offensiva tränare. Andreazzoli, Stroppa och Dionisi nämndes. Men om hans fotboll faktiskt är besläktad med denna trions så gjorde Ribalta ett undermåligt jobb under sommarmercaton. Jag tänker på Empolis senaste match som jag såg vilket var 4-2 segern mot Salernitana. Andreazzoli mönstrade en 4-3-1-2 med tre rörliga och löpstarka centrala mittfältare som hjälpte varandra och i rollen där framför spelade Liam Henderson. Skotten är mindre känd för sin tekniska begåvning och mer känd som en taktiskt kompetent spelare. En mångsidig räv som är bra i spelet utan boll. Så varför spelade han i vad många associerar som en offensiv roll? Därför att han just är bra i spelet utan boll, han är en bra presspelare och man vill ju att ens presspelet ska resultera i bollvinster högre upp i planen för då är motståndarna mer blottade. Och detta lyckades Empoli med under matchen och det var en vital del i deras seger. Henderson ryktades för övrigt till Parma i somras och hade inte kostat stora pengar att köpa loss från Lecce men han hade inte genererat mycket ståhej i media så av den anledningen avstod förmodligen Ribalta och Krause.
Den första av många matcher mot italienskt motstånd för Henderson kom det att visa sig.
Konkret fotboll vs Vacker fotboll
Parmasonen och Tomas Brolins gamla radarpartner Alessandro Melli uttalade sig nyligen kring Maresca också. Han sade att Maresca måste prioritera konkret fotboll framför vacker fotboll. Det är på sätt och vis en komisk samling ord detta. Är vacker fotboll och konkret fotboll verkligen exkluderande? Är det verkligen det ena eller det andra som gäller? Är det inte snarare så att konkret fotboll är vacker fotboll?
Men Mellis poäng är inte korkad utan den är korrekt om man slutar fåna sig kring orden. Melli menar att Maresca måste börja anpassa mer efter de spelarna han trots allt besitter. Hitta ett system och idéer som gifter sig med det existerande spelarmaterialet. Vazquez har en dödlig slutprodukt i sista tredjedelen, Mihalia är ett otroligt vapen i djupled, Tutino är bra i kombinationsspelet i offensiven. Istället för att spelarna ska rätta sig efter systemet så bör systemet rätta sig efter spelarna. Frågan är såklart huruvida Maresca faktiskt är kapabel till detta? Om han besitter den nödvändiga flexibiliteten och viljan? Jag är skeptisk till detta.
Jämförelsen med D'Amico och Hellas Verona i början är på vissa sätt bristande. Det är en helt annan nivå av stolthet som Parmaledningen behöver svälja här än fallet D'Amico/Di Francesco var. Enzo Maresca är på många sätt ansiktet utåt för Parma, han är tänkt vara vad Parma ska representera. En ung, italiensk tränare som ser ut som en Pep Guardiola imitatör och som också ska vara den nya generationen som inspirerats av spanjoren. Att det blivit sådant magplask hittills har skadat många egon. Och återigen återvänder jag till Chiellinis ord att Guardiola omedvetet har sabbat för den italienska fotbollen då många tränare har börjat predika hans fotboll utan att förstå vad som faktiskt gör den framgångsrik. Och vem är ett bättre exempel på detta just nu än Enzo Maresca.
Men fan om man inte är den eviga optimisten ändå. Maresca kan vända på detta, det handlar om att bli kvitt sin tjurskallighet och stolthet. Att våga erkänna att man gjort och har haft fel. Idéer kan alltid bytas ut, de kan alltid överges för bättre sådana. Thomas Tuchel var tidigare en Pep Guardiola fanatiker som gått från att predika "Pep-ball" utan att vinna någonting till att nästan enbart citera Sacchi och Capello. Och nu står han där som CL-vinnare och med ett Chelsea som toppar Premier League för stunden.
Enzo Maresca måste bara våga överge mörkret och släppa in ljuset.
