Parma - Inter
Inför Parma - Inter: Spallettis begravning eller frälsning som stundar?
Kvällsmatchen i Serie A spelas på Ennio Tardini där ett pressat Inter anländer med förhoppning om seger.
Läget hos I Ducali
Parma har inlettt 2019 på ett typiskt Parmigiano-sätt. Man har mött Udinese, SPAL och Juventus och plockat precis dem antalen poängen som folk på förhand hade förväntat sig men poängen har däremot inte trillat in på sättet folk trodde de skulle göra. Det blev seger mot Udinese borta istället för kryss, det blev förlust hemma mot SPAL istället för seger och det blev kryss borta mot Juventus istället för förlust. Mot Juventus lyckades man upprepa matchen mot SPAL fast tvärtom att istället för att tappa en given seger så kom man tillbaka från en given förlust. Gervinho och Inglese har visat sig vara exakt en sådan dödlig duo som man hoppades på inför säsongen samtidigt som nyförvärvet Juraj Kucka introducerade sig ordentligt mot Juventus med två assist där i synnerhet den första var av den högre skolan. Han slår en perfekt hög genomskärare mot Barillà som inte kan missa med pannan även om han aktivt skulle ha försökt. Det var definitionen av att smeka bollen som slovaken stod för.
Annars är inte mycket grubblerier för den goda Roberto D'Aversa. Samtliga ordinarie spelare är tillgängliga. På skadelistan återfinns som vanligt de långtidsskadade Alberto Grassi, Francisco Sierralta och Federico Di Marco. De två sistnämnda har i princip haft skadebekymmer hela säsongen. En av få matcher Di Marco har deltagit i var just mot Inter borta i höstas då han stod för det sagolika drömmålet som ledde till att Parma plockade med sig samtliga tre poängen. Jag skulle kunna tänka mig att Leo Stulac kanske skulle ta platsen som regista på det centrala mittfältet den här matchen då han har en större fysisk närvaro på planen än Scozzarella men annars känns det som att det lär bli exakt samma lag som startade mot Juventus senast.
Förmodad startelva. 4-3-3: Sepe; Iacoboni, Alves, Bastoni, Gagliolo; Barillà, Scozzarella, Kucka; Gervinho, Inglese, Biabiany.
Läget hos I Nerazzurri
Det blåser rejält kring Luciano Spalletti i den blåsvartrandiga delen utav Milano. Personligen börjar jag tycka att det är lite tröttsamt med det eviga gnället hos Intersupportrarna och hur lösningarna på de eviga problemen de har alltid tycks vara den mest uppenbara och kortsiktiga samtidigt som problemen aldrig riktigt upphör. Spalletti har aldrig varit en titelvinnande tränare men det var ju inte heller riktigt därför han anställdes från första början. Oavsett vad man tycker om Spalletti personligen så är Inter i en bättre position nu än var de var när han tog över. Ett återkommande problem för Inter i mitt tycke är värvningar där det räcker med en snabbtitt på truppen så ser man att balansen inte är den bästa. Sportchefen Piero Ausilio verkar vara en slug förhandlare där han flertalet gånger har lyckats fått in spelare för bra priser samtidigt som han lyckas få tillbaka pengar från spelare som flyr Milano. Den typen utav kompetens är vital för ett Inter som är pressade att få ekonomin under kontroll. Däremot verkar inte Ausilio vara den främsta av truppbyggare. Men det är väl kanske här Marotta ska göra sin närvaro uppmärksammad tänker jag mig. Oavsett vad ens känslor är mot Inter så är det bra för italiensk fotboll som helhet om de får ordning på grejorna. Juventus-dominansen måste upphöra så snart som möjligt för om den fortsätter så är det en långsam död av den italienska fotbollen som vi bevittnar. Det är som en återspelning av scenen från sjunde inseglet där Max Von Sydow spelar schack mot döden. Varje drag för en närmare det eviga mörkret. Och Inter precis som riddaren Max måste se till att göra rätt drag.
Spalletti har annars ett hyfsat ordinarie manskap till sitt förfogande. Bara Sime Vrsaljko med sin knäskada och Borja Valero finns på skadelistan medan Matteo Politano saknas på grund av avstängning.
Förmodad startelva: 4-2-3-1: Handanovic; Soares, Vrij. Skriniar, Asamoah; Brozovic, Vecino; Candreva, Joao Mario, Perisic; Icardi.
Inter har stått för ett antal horribla insatser i ligaspelet på sistone. Två raka 1-0 förluster mot Torino och Bologna där Inter har haft tydliga offensiva bekymmer. Man lever lite väl mycket på att individuella spelare ska befinna sig i form för att resultaten ska trilla in och när man då har många spelare som är rätt så ökända för sin ojämnhet så stöter man på problem. Spalletti har varit på tok för riskkalkylerande den här säsongen där han visar tydlig fruktan för i stort sett samtliga motståndare. Känslan har ofta varit att det är Inter som rättar sig efter motståndet snarare än tvärtom och detta oavsett vilka man möter. Jag tror inte enbart att Spalletti är till skuld här utan det är miljön som helhet runtomkring Inter som är den största boven. Inters miljö som är som gjord att misslyckas i. Är det en stolpträff som är anledningen till uteblivna poäng så är det inte många som kommer säga att man hade otur utan huvuden måste alltid rulla nedför gatan.
En sådan värvning som Nainggolan var tänkt som en mer stabil pjäs som resten av laget skulle kunna luta sig mot men belgaren har inte levt upp till förväntningarna och det känns som hans tid i rampljuset börjar gå mot sitt slut dessvärre. De flesta har redan erkänt det som fakta att Monchi stod för en genialisk transferkupp när han sålde Nainggolan till Inter i utbyte mot pengar och Zaniolo som på sistone tjänat ihop statusen att bli kallad för "stortalang". Det kryllar av potential i Inter dock och därför kan man aldrig räkna bort dem. Joao Mario är en spelare som har all begåvning att lyckas men han får så sällan ut den men det är en spelare som jag skulle vara försiktig med att göra sig av med om jag var Inters ledning. Soares har väl inte introducerats på bästa sätt för Interpubliken men det kändes verkligen som en typisk slug á la Marotta värvning och jag tror det kan visa sig var en slug värvning i slutändan. Inter känns som sagt som en svår miljö att prestera i. Supporterskaran är notoriskt känslostyrd och är det inte messiasjämförelser som slängs ut så dammas giljotinen av. Och det viktigaste för Interledningen är att inte låta sig påverkas för mycket av detta för känslor är sällan rationella.
Väldigt mycket talar för Parma i den här matchen vilket oroar mig lite grann. Under hela 2000-talet i princip så har Parma etablerat sig som ett lag som presterar bättre när oddsen är emot en. Bara den här säsongen är en klar representation av detta. Parma har tagit fler poäng borta än hemma. Man har besegrat Genoa, Fiorentina, Inter, Sassuolo och Torino på bortaplan samt kryssat mot Juventus, alla på förhand beräknades ha bättre lag än Parma. Nu är firma Gervinho-Inglese i högform samtidigt som Inter har rejäla krampbekymmer och det har talats om att Spalletti kommer mista sitt jobb vid eventuellt poängtapp. Parma kunde med andra ord knappast ha ett bättre utgångsläge.
A blast from the past
Inter - Parma 2-2, 26 september, 2004.
En match som har lite extra värde för mig personligen då det var här mitt initiala intresse för Parma skapades och det var efter den här matchen jag beslöt mig för att börja följa laget. Jag bevittnade den här matchen hemma hos min kusin som var en inbiten Interista på den här tiden och timmar före matchen hade bedrivit en kampanj med syfte att försöka rekrytera mig till det svartrandiga supporterlägret. Enligt min kusin var det en enkel seger som väntade Inter där Parma var ett bottenlag som inte skulla ha en tillstymmelse till chans mot det formidabla Inter vars offensiv leddes av Adriano. En spelare som just hade fått sitt stora genombrott i Parma tidigare. Tyvärr för min kusins del så var detta en tid då Alberto Gilardino gick under monikern "Super-Gila" och var fullkomligt ostoppbar. Inter började matchen aggressivt och intensivt och enligt min kusin var det endast en tidsfråga innan ledningsmålet skulle komma. Och han hade ju rätt i sak men det var bara det att ledningsmålet inte skulle falla i Inters favör. På en intränad variant så slår Domenico Morfeo en utåtskruvad hörna med riktning mot Gilardino som lurat bort sin markering. Och Super-Gila drar till bollen på volley och den seglar i en båge över Francesco Toldo och i mål. Ett världsklassavslut från en världsklassavslutare och 1-0 till Parma. Min kusins mun hade innan detta gått stup i kvarten utan paus men en klar tystnad föll över rummet som resultat av Parmas ledningsmål. Inter kämpade på för kvitteringen men såg inte ut att ha vad som krävdes för att ta sig igenom Parmas försvarsmur och i synnerhet sista utpost i Sebastien Frey som också höll världsklass på den här tiden. Roberto Mancini visade prov på hyfsad matchcoachning när han bytte in Obafemi Martins till förmån för ikonen Christian Vieri. Ett byte min kusin inte var överdrivet förtjust i då hans favoritspelare var Christian Vieri alla kategorier. Men det var just Martins som stod för kvitteringen i den 72:e matchminuten på ett fint serverat inlägg från Andy Van Der Meyde och detta bröt min kusins cirka 60 minuter långa silenzio stampa. Nu skulle ju momentumet skifta till Inters favör sade han och han kunde känna klar segervittring. Endast två minuter senare kom det ett till mål men det var inte Inter som gjorde det. Domenico Morfeo tillåts springa runt med bollen strax utanför Inters straffområde utan att utsättas för någon större press vilket kan likställas med en självmordsförklaring från Interförsvarets sida. Morfeo står som sagt för en genialisk genomskärare till Marco Marchionni som lyckas tunnla Toldo i friläget och Parma hade återigen införskaffat sig ledningen. Men det var inhopparnas dag för Inter. Oba Martins väggspelar sig igenom Parmaförsvaret med hjälp av en annan inhoppare i kultfavoriten Alvaro Recoba och dunkar sedan in 2-2. Inter trycker sedan på för ett segermål och Materazzi får en gyllene möjlighet mot slutet när han från knappt tre meters avstånd inne i boxen trycker till bollen på halvvolley men bollen tar i ribban.
Det var en härlig match och en fin introduktion till Serie A. Samtidigt en rätt så märklig match att se tillbaka på med facit i näven. Andy Van Der Meyde var till exempel kanske Inters bästa spelare i den här matchen och Oba Martins sågs som en spännande tonårstalang. En annan tid minst sagt.
Det var faktiskt en rätt så fantastisk Serie A upplaga som helhet detta. Ett av de fräckaste lagen var Luciano Spallettis Udinese som lyckades bärga den sista CL-platsen. Det var ett lag där alla spelare kändes fräcka och häftiga men där samtliga även lyckades mista sin coolhetstatus efter att de lämnade Udine, Spalletti själv inkluderad. På topp hade man den närmast kultikoniska trion Iaquinta, Di Natale och Di Michele. På det centrala mittfältet sprang David Pizarro och Sulley Muntari runt och i försvarsleden hade man Per Kröldrup, Marek Jankulovski och den gamle legendaren Nestor Sensini. På bänken satt en ung talangfull duo i Samir Handanovic och Henok Goitom.
Ett lag som charmade halva Europa med var Zdenek Zemans skjutglada Lecce. Christian Ledesma var chefstrategen på mitten och Mirko Vucinic var hagelbrakaren på topp. Lecce var endast ett mål från att vara det målrikaste laget i serien men å andra sidan släppte man in klart flest mål av alla med(73 stycken).
Cristiano Lucarelli bedrev någon slags personlig vilda västern duell mot Alberto Gilardino under säsongen med. En tydlig demonstation av detta var just när de bägge herrarnas lag möttes i en match som kom att sluta 6-4 till Parma. Lucarelli stod för hattrick men "Super-Gila" segrade genom att smälla in 4 mål för Parma. Lucarelli gick slutligen vinnandes ur den större duellen och med ett ynka mål till godo så plockade han hem titeln som Il capocannoniere.
Ett annat lag man minns med värme från den här tiden är ju Francesco Guidolins Palermo som även de var med i kampen om Champions League enda in till sluttampen. Fotbollshipsters har sällan rätt men de hade väldigt rätt om Palermo. Fantastiska tröjor och fantastiska spelare. Jag känner hur salivet börjar rinna nedför mungipan när jag tänker på Eugenio Corini iklädd en Palermotröja. Det finns elegans och så finns det Corini-elegans. Och detta var också säsongen då Luca Toni introducerade sig på allvar för fotbollspubliken. 20 baljor blev det varav hälften kändes som typiska patenterade Luca Toni volleymål. Finns få spelare som väcker ett sådant leende på ens läppar som Luca Toni.
Och när jag blickar tillbaka till denna perioden så blir det gastkramande tydligt att någonting saknas i dagens Serie A. Och det är inte färre utländska stjärnor som är problemet som många hela tiden hävdar. Utan det är avsaknaden av framstående inhemska spelare som är problemet för mig. För 15 år sedan så existerade det provinsgenier i överflöd inom den italienska fotbollen och dessa satte ett skimmer över ligan som inte längre finns på samma sätt. Var är dagens motsvarighet till Corini, Morfeo, Sergio Volpi, Ighli Vannucchi, Cristiano Doni and the list goes on. Och alla dessa fantastiska italienska anfallarna som mäktade med konststycket att både se tekniska och klumpiga ut i en och samma veva. Luca Toni, Iaquinta, Francesco Flachi, Fabio Bazzani, Cristiano Lucarelli, Gilardino, Francesco Tavano, Tommaso Rocchi. Ja, listan skulle kunna fortsätta ut till det oändliga. Jag tror att Giorgio Chiellini hade helt rätt när han hävdade att utländska influenser kan ha haft negativa konsekvenser för den italienska talangutvecklingen där unga spelare numera uppmanas att prioritera annat än vad som traditionellt sätt alltid har prioriterats. Det är absolut inget fel med nytänk men att kasta undan allt man någonsin har vetat om och ignorera sin kultur är sällan en smart väg att gå. Skynda långsamt är ett uttryck som bär mycket sanning över sig i mitt tycke.
Fan vad du är saknad, käre Luca.
Empolisupportrar hade nog offrat sin högra näve för att ha en Ighli Vannucchi på mitten idag.
Gasperinis Atalanta är kanske det mest sevärda laget i Serie A, det enda som saknas är en Cristiano Doni.
Francesco Flachi och Fabio Bazzani. En partnersduo man minns.
Det blev en rejäl nostalgitripp nedför memory lane men jag hade en massa tid att döda nu på lördagsförmiddagen. Dagens Parma är ett lag som får en att blicka tillbaks i skön nostalgikänsla. Det känns som ett lag ur sin tid på något sätt. Gervinho och Ingleses partnerskap påminner mycket om tidigare anfallsduor som existerat i serien med en perfekt blandning av det spexiga och det funktionella. Spelare som Iacoboni, Scozzarella och Barillà har sprungit runt i de lägre divisionerna majoriteten av sina karriärer för att nu på ålderns höst komma upp i högsta serien och gör det riktigt bra. Påminner väldigt mycket om både Sampdoria och Palermo i mitten av 2000-talet som kom upp som nykomlingar och slogs genast om Europaplatser med många spelare som tidigare bara spelat i Serie B. Och att uträknade veteraner som Bruno Alves och Gervinho hittar en till växel och finner ett nytt hem och en ny källa till briljans osar också så mycket klassiskt Serie A. Det som fick mig att fastna för Serie A var ju inte de taktiska elementen och de framträdande stjärnorna. Utan det var passionen, det var kärleken, det var det oväntade och det vackra och det var mötena mellan lag som Sampdoria och Palermo eller Parma och Torino där den verkliga magin skapades. Det fanns ett skimmer över Serie A som inte gick att ta på och som jag känt har mer eller mindre försvunnit det senaste decenniet. Men det skimret har återskapats i år när D'Aversas mannar klivit ut på planen och detta är jag väldigt tacksam över. Det borde alla calciofantaster vara. Och förhoppningsvis får vi bevittna detta magiska skimmer ikväll med.
