Sampdoria - Parma
Inför Sampdoria - Parma
Parma beger sig till Genua för att tampas med Claudio Ranieris Sampdoria.
Ruud Gullit vs Gianfranco Zola, Attilio Lombardo vs Antonio Benarrivo, Mancini vs Brolle, David Platt vs Dino Baggio. Det var sannerligen en liten annan nivå av glans och glamour över mötena på 1990-talet mellan dessa båda klubbar, även om ett möte mellan Quagliarella och Gervinho, Kucka och Ekdal inte går av för hacke det heller.
Parma spelade match i italienska cupen i veckan mot Frosinone i en drabbning som slutade i 2-1 seger och avancemang. Roberto D'Aversa valde ganska väntat att rotera en aning och följande elva mönstrades: 4-3-3: Colombi; Laurini, Dermaku, Gagliolo, Pezzella; Barillà, Brugman, Hernani; Siligardi, Adorante, Sprocati.
Det var väl ingen överdrivet imponerande insats Parma stod för. Segern satt långt inne och kom först i 92:a minuten genom straffmål från Hernani. Men det ska väl sägas att Parma gjorde tillräckligt för att vinna och sett till chanserna som skapades borde man kanske ha avgått med segern tidigare. Det var synd att den skadeförföljda talangen Andrea Adorante inte fick näta för självförtroendets skull då han var nära under den andra halvleken då han stod för ett läckert avslut där han försökte curla in bollen från distans och det var så när att bollen höll på skruva sig in innanför målramen. Bäst på planen var nog den gamle Serie B-räven Luca Siligardi som stod för ett riktigt delikatessmål under den första halvleken när han vikte in från kanten och smekte in bollen i det bortre hörnet utom räckhåll för Iacobucci. Siligardi är ju en garanti på Serie B-nivå och ser alltid ut som ren kvalité där men tyvärr lyckas inte 31-åringen riktigt ta klivet upp till Serie A. Men den funktionella tekniken och fina skottet han trots allt har borde han ju kunna sätta ett större avtryck i den högsta serien än han mäktat med. Förmodligen har det väl att göra med att tempot är något lägre.
Parma anländer till Luigi Ferraris med ett någorlunda fulltaligt lag, Roberto Inglese och Yann Karamoh är de två spelarna som just nu befinner sig inne i sjukstugan. Matteo Scozzarella är uttagen men det finns vissa frågetecken kring huruvida hans fysiska skick verkligen är 100%. Detta kan isåfall förklara varför han var uttagen mot Milan senast men inte spelade.
Den stora frågan är vem som kommer ta hand om positionen längs fram bredvid Gervinho och Kulusevski. Vissa publikationer tror det blir Cornelius medan vissa andra tror att D'Aversa kommer vänta med Cornelius lite då dansken nyligen återhämtat sig från en skada igen och istället låta Juraj Kucka spela i rollen som "falsk nia". Detta var någonting som slovaken skötte ypperligt i matchen mot Bologna trots allt.
Potentiell startelva: 4-3-3: Sepe; Darmian, Iacoboni, Bruno Alves, Gagliolo; Hernani, Brugman, Barillà; Kulusevski, Kucka, Gervinho.
Läget i Sampdoria
Det har inte varit en särskilt trevlig säsong hittills för våra vänner i Genua. Flyktade Marco Giampaolo ersattes inför säsongen med Eusebio Di Francesco som på pappret kändes som en intressant anställning men det gick käpprätt åt pipsvängen. Jag har inte sett tillräckligt av Sampdoria i år för att verkligen ha en informerad åsikt om vad som gått snett men det kommer inte stoppa mig från teoretisera en massa. Jag tänker att det kan bli tufft att behöva ersätta en tränartyp som Giampaolo då han alltid varit en väldigt ideologiskt lagd tränare. Han har väldigt tydlig idé om hur han vill spela, han kör sitt 4-3-1-2 i ur och skur oftast. I några år nu så har det varit väldigt insmort hur Sampdoria ska spela och när då Di Francesco kommer in med helt andra idéer så kan det få dystra kortsiktiga effekter innan de nya idéerna riktigt har fått fäste. Att vara lite mera pragmatisk och flexibel och långsamt fösa sina idéer kan i den här kontexten vara det rätta att göra. Di Francescos 3-5-2 liknande spelmodell skiljde sig väldigt mycket från Giampaolos lagbygge i mitt tycke baserat på de 2-3 ynka matcherna jag hann se med Di Francesco vid rodret.
Sedan ska man inte ignorera att försäljningen av Dennis Praet till Leicester var ett gigantiskt tapp. I mitt tycke var belgaren en av Serie A:s främsta spelare ifjol och gjorde det fantastiskt på Sampdorias mittfält. Jakub Jankto som är den som är tänkt att vara belgarens ersättare har inte sett ut att hålla lika hög kvalité. Även tappet av den unge danske mittbacken Joachim Andersen som drog till Lyon har varit kännbart. Och sedan har även de fundamentala nyckelspelarna underpresterat. Quagliarella och Ekdal kan prestera mycket, mycket bättre än vad de hittills har visat. Det känns på sätt och vis oturligt att möta Sampdoria just nu då Quagliarella gjorde en match som hörde hemma under fjolåret senast mot Cagliari. Två mål som kunde blivit tre till och med där den andra var ett väldigt snyggt kvalitetsmål där Quagliarella drog till bollen direkt på volley. Kommer Quagliarella i gång på riktigt så kommer Sampdoria och Claudio Ranieri kunna vända på säsongen.
Sedan är frågan om inte förlusten senast mot Cagliari kan ha en kortsiktig negativ effekt? Det är trots allt ganska demoraliserande att släppa 3-1 ledning till 4-3 förslust under den sista kvarten som Sampdoria mäktade med senast. Det var för övrigt Parmaskolade Alberto Cerri som kraftnickade in segermålet. Cerri strödde senare ännu mera salt i såren när Cagliari även besegrade Sampdoria i cupen här i veckan med 2-1, Cerri en av målskyttarna.
Under Claudio Ranieri har Sampdoria slagit om till en 4-4-2 där fokuset har till en början lagts på att täppa igen det läckande försvaret. Detta har Ranieri lyckats väldigt bra med om man inte räknar med den sista kvarten mot Cagliari. Samtidigt är ju Radja Nainggolan tillbaka till sitt gamla jag igen och är ett naturunder på planen och Joao Pedro hade snörat på sig Benny Guldfots dojer tycktes det. Joao Pedro var ju magnifik även när Cagliari mosade Parma tidigare under säsongen. Det går att hävda att det var mer Cagliaris seger snarare än Sampdorias förlust då Rolando Maran och hans sardinier är rätt så ostoppbara för stunden.
Ranieris 4-4-2 är inte en rak sådan dock utan det är så Sampdorias står organiserade i defensiven medan man i offensiven slår om till mer utav en 4-3-1-2 som under Giampaolo då Gaston Ramirez inte är en traditionell ytter utan rör sig in centralt i banan. Man kan jämföra Sampdoria med Janne Anderssons svenska landslag(Emil Forsberg är motsvarigheten till Ramirez) som kör likartat övning vilket borde indikera att Albin Ekdal känner sig relativt hemma i Ranieris modell.
En del skadeproblem men ingenting som nödvändigtvis bör hålla supportrarna sömnlösa. Den gamle räven Edgar Barreto är en av dem som befinner sig i sjukstugan. Bereszynski, Depaoli och Bertolacci är tre andra som också är frånvarande men det är som sagt inga nyckelspelare för Ranieri.
Potentiell startelva: 4-4-2: Audero; Thorsby, Ferrari, Colley, Murru; Ramirez, Vieira, Ekdal, Jankto; Quagliarella, Gabbiadini.
Tankar om matchen
Svårt att sia om den potentiella utgången. Parma är ett otroligt ovisst lag i år som blandar och ger och hoppar i kvalité väldigt mycket. De starka segrarna över Sassuolo och Torino följdes upp av en hopplös förlust mot SPAL. 5-1 utskåpningen av Genoa och det heroiska krysset mot Inter följdes upp av en dyster 1-0 förlust hemma mot Hellas Verona. Den fina skalpen mot Roma följdes upp av en rätt så medioker insats mot Bologna och den bedrövliga torsken mot Milan nu senast när Parmaspelaren knappt ens dykte upp till matchen såg det ut som. Det är ett lurigt gäng Mister D'Aversa förfogar över där man aldrig känner sig säker på poäng men aldrig heller känner att det är hopplöst inför.
Magkänslan säger att detta kan bli målsnålt ändå. Innan Cagliarimatchen har Ranieri gjort ett hyfsat jobb när det gäller att hålla tätt bakåt och krympa ytorna för motståndaren. Och eftersom det blev fyra mål i baken mot Nainggolan och hans lagkamrater så kanske en del av Ranieris fokus har återgått till detta igen. På pappret har ju Parma den offensiva kvalitén att skada Sampdoria på allvar och jag hoppas man visar beslutsamhet, mod och inte kör samma passiva och fega matchplan som senast mot Milan där D'Aversa visade prov på sin stora svaghet. Emellanåt blir han för försiktig vilket enbart leder till att han bäddar för misslyckande. Parma har fantastiska omställningsvapen så jag förstår inte logiken när man går in i matcher med planen att inte använda dessa vapen särskilt ofta.
