Torino - Parma
Inför Torino - Parma
Parma beger sig till Turin för att gå upp emot stadens lag Torino, som befinner sig under nytt ledarskap.
Det Emilianska derbyt
Derbyt mot Sassuolo förra veckan, om man nu kan kalla det för derby eftersom det finns inte direkt några negativa känslor klubbarna emellan på det sättet man normalt sätt associerar till derbyn. Ingen etablerad rivalskap eftersom bägge klubbarna ofta har existerat i olika seriesystem och divisioner. Men rent geografisk ett derby, en match om vem som är herre på täppan i Emilia-Romagna. Det vanns av Parma och jag skulle nog vilja hävda att matchens utseende och karaktär var precis såsom alla på förhand förväntade sig. Sassuolo spelade trevligt som de alltid har gjort under De Zerbis ledning men var oerhört ineffektiva. Sassuolo saknar det där lilla extra i sitt spel, det finns ingen grädde på moset, ingen oumph vilket gör att det trevliga spelet inte kan omvandlas till mer än en anonym tillvaro i mittens rike. Många neutrala åskådare hävdade att Sassuolo borde vunnit den här matchen stort men jag kan känna att ibland blir människor lite för besatta av vissa detaljer utan att riktigt göra den djupdykande analysen som krävs för att närma sig sanningen. Det finns en anledning till att Sassuolo bränner så många möjligheter som de gör, det finns en anledning till att de återkommande begår försvarsmissar vid avgörande lägen i matcherna. Det är inte bara återkommande otur som kan spåras tillbaka till någon ondskefull mytologisk figur som De Zerbi råkat förargat på grund av alla snygga kostymer han har i sin ägo och denna mytologiska varelse råkar av en händelse avsky italienska sidentyger.
Parma å andra sidan är ju ett lag som ofta uppträdder på ett sätt som får mig att tänka att det måste ha varit såhär folk hemma i Sverige upplevde Tipsextrafavoriten Wolverhampton Wanderers på 1980-talet. Dejan Kulusevski får väl bli Parmas motsvarighet till Kenny Hibbitt i denna liknelse. Det kämpas som om mer än bara fotboll stod på spel. Parma känns på många sätt som raka motsatsen till vad många normalt sätt associerar till italiensk fotboll. Ett gäng stenhårda krigare som inte räds lite blod utan snarare motiveras av det. Kändes också rätt så typiskt att Gervinho skulle bli segerskytten med i ett omställningsanfall som kom direkt ur läroboken om hur man gör mål på kontring.
Tillbaka i målprotokollet.
The marathon man
Jag läste en intressant statistisk utläggning efter Sassuolomatchen. En utläggning som jag dessvärre helt har misslyckats med att finna när jag skulle skriva den här rapporten. Så ni får ta detta för vad det är men det matchade verkligen mina sinnen och vad jag sett ute på planen. Statistiken som jag såg hävdade att Jasmin Kurtic sedan han kom till Parma är den spelaren som bitit av flest löpmeter i Serie A. Inte totalt alltså där återfinns han på 12:e plats i Serie A utan sedan han kom till Parma så det är under den begränsade tidsperioden. Det kanske som sagt inte är sant men det ser verkligen ut som att Jasmin helt saknar en avknapp. Han ser ut som en duracellkanin som bara går och går och går. Jag var som sagt väldigt positiv till den här värvningen för Kurtic kändes som en perfekt D'Aversa spelare. Han har Antonino Barillás grinta och kämpaglöd som är vitala egenskaper enligt D'Aversa men också en uppgradering rent speltekniskt. Han har klivit in och sett naturlig ut i Parmas startelva redan från första stund och det enda som saknas nu är ju att han börjar producera konsekvent med poäng men jag tror endast det är en tidsfråga innan Kurtic börjar dyka upp på det sättet i protokollen framöver.
En backup av magnitud
Det kändes som ett väldigt jobbigt bakslag för Parma när Luigi Sepe skadade sig på träning och riskerade att missa stora delar utav den resterande vårsäsongen. Sepe hade gjort en mycket fin säsong hittills och tagit ett tydligt steg framåt gentemot fjolårssäsongen. In lånades Radu som en blixtlösning på problemet. De flesta utgick från att Radu skulle vakta kassen tills Sepe hade friskförklarats men så ser det inte ut att bli. Simone Colombi har klivit in och har hittills gjort sig till opetbar. Tre finfina insatser där han har haft en viktig del i de poängen som Parma lyckats skrapa ihop från de matcherna. Colombi kändes som jag också skrev inför säsongen som en stabil värvning och en målvakt klart kapabel till att tjäna syftet som en pålitilig backup. Och hittills har han definitivt motsvarat dem förväntningarna. Det känns som många av de större klubbarna, framförallt Milanoklubbarna i Serie A känner en viss släng utav avundsjuka.
En legend tackar för sig
Den 14:e februari så avled Ivo Cocconi vid 90-års ålder. Cocconi är en legend och ikon i Parma men tämligen okänd utanför Parmas gränser och detta i mitt tycke sätter huvudet på spiken för vad som är Parmas styrka. Cocconi var lagkapten under Parmas mest framgångsrika period innan det glamorösa 90-talet. Denna perioden bestod av 9 raka säsonger i Serie B:s mittenträsk. Detta var under en period då spelare i Parma inte var heltidsproffs. Cocconi jobbade som bagare för sin faders bageri i staden och detta bageri kom att växa och bli det mest populära bageriet i staden. och detta berodde ju på att Parmasupportrar åkte dit för att köpa sitt bröd för att just få tillfället att snacka lite med sin älskade kapten. Parma är rent historiskt ingen storklubb i det italienska fotbollssammanhanget. Detta är ingenting negativt utan tvärtom, det är klubbens stora styrka. Tomas Brolin har pratat öppet om sin tid i klubben och hur man skiljde sig från de övriga klubbarna. I Parma så kände alla varandra, storstjärnorna umgås med de klubbanställda, skyttekungen skämtar med materialförvaltaren och så vidare. Det är en familjär atmosfär som inte existerar i större klubbar. Lilian Thuram har sagt åtskilliga gånger att Parma är den bästa klubben han spelat för och då menar ju inte fransosen att Parma är den bästa klubben sätt till framgång utan han pratar om allt det andra runtomkring. En anledning till att Parma har blivit en sådan klubb där problembarn går till och skiner upp beror ju på att de blir sedda på ett helt annat sätt. När Parma var uppe och slogs i toppen på 90-talet så var man ju på många sätt den naturliga motkraften gentemot de plastiga italienska giganterna. Efter Brolin problematiska tid i Leeds så lånade Parma tillbaka trots att han det var uppenbart att han inte hade särskilt mycket att erbjuda längre på toppnivå men Parma gjorde det för Brolles skull. De ville hjälpa honom att komma tilbaka i matchform och se till att han kunde spela sig till ett hyfsat kontrakt på annat håll senare. Detta var alltså under en period då man slogs om ligatiteln med väldiga Juventus.
Nuvarande sportchefen Daniele Faggiano hamrade just in i en intervjun med The Guardian tidigare att klubbens styrka fortfarande är den familjära atmosfären och miljön. Han pratade om klubbens cafeteria som det fysiska hjärtat i klubben för där håller alla till och umgås med varandra. Även president Pizzarotti och vice-president Malmesi är där och tuggar och skämtar med spelare och anställda. Den här kulturen har ju blivit Parmas och etsat sig fast på grund av att Parma under majoriteten av sin existens har varit en liten klubb. För dem som tror att detta är någonting negativt så har ni dessvärre fastnat i materialismens och kapitalismens förljugande träsk. Detta är Parmas superkraft, detta är arvet som Ivo Cocconi lämnar efter sig.
Första steget
Och han som kallas för Ivo Cocconis arvtagare, Alessandro Lucarelli har nu tagit sin sportchefslicens. Och tron hos Parmasupportrarna är att det nog endast handlar om en tidsfråga innan han sitter på den rollen i Parma. Men Lucarelli kommer nog behöva se och lära lite grann innan han dyker in i hetluften. Daniele Faggiano har ju dessutom gjort ett sådant formidabelt jobb sedan han kom till klubben. Men det ska bli intressant att följa Lucarellis stundande karriär som sportchef och drömmen är ju att han blir en riktigt bra sådan och leder Parma framåt.
Motståndaren
Jag har inte varit nådig mot Torino tidigare. Jag har skrivit att de har varit det sämsta laget spelmässigt i Serie A den här säsongen. Walter Mazzari har sett trött och utbränd ut och hans idéer har inte fungerat den här säsongen. Den enda anledningen till att Torino trots detta ändå låg 10:a när höstsäsongen summerades berodde ju på att Torino ändå trots allt har ett ganska bra lag på pappret. Framförallt så gjorde ju Salvatore Sirigu vad han kunde vilket var väldigt mycket då han är Italiens och Serie A:s främsta burväktare i mitt tycke.
President Urbano Cairo verkade vara motvillig till idén att sparka Mazzari men efter tre raka förluster varav en 7-0 förlust mot Atalanta samt en 4-0 förlust mot Lecce så blev det fundamentalt ohållbart. In har Moreno Longo klivit vilket har bemötts av glädje från supportrarna. Longo har ett förflutet i klubben både som spelare och som framgångsrik ungdomstränare. Faktum är att det har tolkats som att Longo alltid var det långsiktiga valet för Torino men just att grundplanen var att Mazzari skulle förvalta detta laget tills det att Longo kändes redo för den stora scenen. Men planen fick sättas till verket tidigare än planerat på grund av att Mazzari misslyckades med sitt uppdrag. Longo är en intressant tränare som jag hade på min kortlista över potentiella tränare som kunde gå in i Parma när man sjönk som hårdast i våras. Han gjorde ett bra jobb med Frosinone där han tog upp dem med ett ganska mediokert spelarmaterial i Serie A. Sedan misslyckades han med att hålla kvar dem men de kändes väldigt lätta och det är inte så himla lätt att lyckats minimera betydelsen av bristande individuell kvalité i truppen. Ivan Juric har ju lyckats med detta i år och gått på vatten i Hellas Verona men han har å andra sidan flera jobbiga säsonger i bottenträsket på sitt CV som säkert kan ha gett honom vital kunskap och erfarenhet inom just det området.
Moreno Longo.
Longo har mycket att jobba med i Torino. De skapar för lite chanser i offensiven samtidigt som defensiven läcker rejält. Det är inte nådigt hur usla Torino har varit spelmässigt och försvarsmässigt framförallt i de senaste omgångarna. I förlusterna mot Atalanta och Lecce som nämndes tidigare så går det att argumentera för att Sirigu var bäst på plan och då släppte han alltså in 11 bollar i dessa matcher. Säger en del om vilka chanser Torino släpper till. Och det var endast en tidsfråga innan detta skulle börja visa sig i resultattavlorna, så fort Sirigu blev någorlunda mänsklig igen så föll Mazzaris korthus.
Jag har dessvärre inte sett Longo Frosinone i Serie B någonting och jag känner att såsom de spelade där är nog mer relevant än hur de spelade i Serie A. För Torino ska ju inte vara något bottenlag, de har ju kvalitén för att utmana om Europaspel trots allt. Hans favoritformation är 3-5-2 vilket i alla fall passar bra med Torino då de har kört trebackslinje under lång tid nu.
Stjärnspelarna i Torino är profilstarka och välkända i Italien och behöver knappt nämnas. Som sagt Salvatore Sirigu är en målvakt av högsta klass. Tuppen Andrea Belotti är också han en Serie A spelare av höga mått och mätt. Han har inte nått upp till den höga nivå han höll när Sinisa Mihajlovic befann sig på tränarbänken. Mycket av detta beror nog på Sinisas fotbollsfilosofi där han ofta tenderar att lägga allt krut på offensiven. Torino hade en fantastisk offensiv under honom men detta ledde inte direkt till höjda resultat på grund av att just defensiven bortprioriterades. Om man hela tiden måste göra tre mål för att vinna matcher så är det inte det allra lättaste att skrapa ihop poäng.
Apropå Belotti så har jag alltid stört mig på när folk säger att man skulle sålt honom när han var sådär hajpad. Det är lite märkligt med alla 40-åriga journalister och supportrar som klagar på att lojalitet, hjärta och själ har försvunnit ur fotbollen samtidigt som de börjar skrika att man sälja en spelare så fort hans marknadsvärde är på toppen. Man börjar undra exakt vem det egentligen är som saknar lojalitet och hjärta? Jag är väldigt glad att tuppen är kvar i Torino. Det finns få saker som är bättre än att ha en stjärnspelare som man kan identifiera sig med och bli emotionellt investerad i. Dessutom ignorerar dessa människor alltid verkligheten i sina resonemang. Att även om Torino skulle ha sålt Belotti för 75 miljoner euro där och då så lider de ju ändå av det lilla faktumet att de är Torino. Det är ju inte som att de skulle kunna värva vem som helst för de pengarna. De skulle förmodligen värva samma spelare som tidigare och dessa spelare skulle kosta mer därför att de andra klubbarna vet om att de sitter på pengar från Belottiförsäljningen. Så jag har svårt att se att den försäljningen hade lett till någonting positivt och automatiskt tagit klubben uppåt i tabellen. Torino är redan en klubb som ska utmana om EL-platser och sättet de når dit är ju genom att tillsätta en bra tränare. Svagheten för Torino den här säsongen är Mazzari och inte spelarmaterialet.
Förutsättningarna inför matchen
Parma anländer i vanligt ordning med en bisarr skadelista. Det börjar bli komedi detta. Vincent Laurini är den senaste i skaran att falla offer för Parmas "mördarträningar" i veckan. Den förre chefredaktören här på Parmasidan, Cihan Dalaba berättade för mig att D'Aversa hade samma problematik i Virtus Lanciano när han tränade dem. Och mycket riktigt fann jag också den informationen efter en minuts googlesökning där jag hamnade i ett matchutdrag från en Serie B match där D'Aversas Virtus Lanciano led av 6 stycken skadeavbräck. Till denna matchen saknas Inglese, Scozzarella, Kucka, Sepe, Laurini, Barillà och utöver dessa är Matteo Darmian och Dejan Kulusevski osäkra till spel och detta är ju en halv ordinarie startelva som Parma saknar. Parma har haft tur att detta inte har påverkat resultaten mer än det har gjort. Men turen håller inte i sig för evigt utan D'Aversa måste lägga om sin träning i framtiden.
Det positiva är ju i alla fall att Gastón Brugman gått från klarhet till klarhet under våren i Scozzarellas skadefrånvaro och att Jasmin Kurtic på en gång etablerat sig som en nyckelspelare. Det är väl också tur att Gervinho är åter i laget för annars hade Parma kommit med Caprari och Siligardi på topp.
Torino kommer köra Longos 3-5-2 med Zaza och Belotti som anfallspar verkar rapporteringarna inför antyda. Det är alltid lurigt med tränarskiften för de tenderar att resultera i positiva energiinjektioner som kan ha en väldigt bra kortsiktig effekt. Longo har inlett med två förluster dock. Mot Sampdoria i Longos debut såg det ut som man skulle gå mot seger men så åkte Armando Izzo på ett rött kort och då vände Sampdoria och vann matchen. Detta är ett tecken på svagheten hos Torino. Det kollektiva samspelet är den stora svagheten och detta är inte någonting som är enkelt att justera på kort tid. Ett samspelt och tryggt lagbygge skulle kunnat ha hållit fortet rent trots utvisad gubbe men Torino misslyckades rejält med detta och föll sönder för de saknar just den tryggheten.
Som sagt lurig match detta. Torino har ett bättre lag, Parma är försvagat utav skador men samtidigt har Torino strukturella och organisatoriska problem.
Jag tippar på en stängd match. Longo lär ha studerat Parma just på grund av behovet av kortsiktiga resultat. Han kommer försöka hålla koll på Parmas omställningar vilket betyder att Torino kommer nog försöka undvika onödiga risker. Borde bli chansfattigt, borde bli målsnålt. Men det var just exakt detta jag sade i höstas också när dessa lagen mötte varandra och då slutade matchen 3-2 och vi bjöds på en fullständigt galen första halvlek.
