Krönika: Parmas nya mercatostrategi - rätt eller fel?
När det italienska transferfönstret stängde igen strax innan midnatt den 2:a september stod det klart att Parma hade genomfört över 300 spelaraffärer under sommaren. Nytt klubbrekord givetvis men det skall påpekas att majoriteten av dessa affärer har handlat om yngre och mindre kända spelare. Det är många som har ifrågasatt Parmas agerande på sommarens mercato och kritik har nu även dykt upp utifrån. I en färsk krönika i den brittiska tabloiden Daily Mail kritiserar skribenten Martin Samuel Parmas sommarmercato. Han börjar med att hänvisa till Parmas Wikipedia-sida där det listas 226 spelare (ja ni läste rätt) som står i Parma ägo. 30 av dessa spelare tillhör Parmas A-lag medan resterande cirka 200 spelare huserar i några av Parmas ungdomslag samt på lån och delägarskap hos andra klubbar.
Under sommaren har Parma knutit nära band med flera klubbar i de lägre divisionerna i Italien, dit man har skickat iväg spelare på lån. Utöver detta har Parma tecknat avtal med Lega Pro-klubben Gubbio samt den slovenska klubben Nova Gorica för att använda de som samarbetsklubbar (även känt som satellitklubbar). Det innebär kort och gott att man har ett spelarutbyte klubbarna emellan. Parma förstärker de bägge klubbarna med spelare som får chans till speltid och utveckling. I utbyte får Parma förköpsrätt på eventuella talanger som kommer fram hos klubbarna. En win-win-situation för samtliga parter. Något som även de ansvariga i de aktuella klubbarna menat på att det är. Den brittiske journalisten Martin Samuel tycker dock annorlunda.
Även om det skulle gynna Parma ekonomiskt i det långa loppet så frågar sig Samuel ifall det är hälsosamt för spelarna eller för sporten. Klubbarna ska vara rivaler, inte vara partners menar Martin Samuel. Naturligtvis kan man ha invändningar ur en moralisk synvinkel att spelare används som bytesvaror. Men att det skulle missgynna sporten? Varför skulle den göra det? För en klubb som exempelvis Latina, som är nyuppflyttade i Serie B och spenderar klubbens första säsong någonsin i den italienska andradivisionen måste det betyda enormt mycket att kunna få in en rutinerad spelare som Stefano Morrone i spelartruppen. Jag tror heller inte vare sig Gubbio, Crotone eller Nova Gorica har några invändningar mot deras respektive spelaraffärer med Parma. Partnerskap mellan klubbar har mer eller mindre alltid existerat. Det här med samarbetsklubbar är ju inte direkt något nytt fenomen. I England har klubbar i de lägre divisionerna t o m fördelen att kunna låna in spelare från klubbar i högre divisioner även efter transferfönstrets stängning. Så på vilket sätt missgynnar partnerskap fotbollen?
Etablissemanget inom fotbollen är istället de som bör beskyllas för att sporten ser ut som den gör. En klubb som Parma har inte de ekonomiska musklerna att utmana de allra största klubbarna. Det här är hur man tvingas gå tillväga för att kunna stärka klubbens ekonomi. De glada dagarna med Tanzi-familjens tjocka plånbok existerar inte längre och talangverksamheten är A och O för en klubb av Parmas storlek. När en klubb som Real Madrid kan spendera närapå en miljard kronor på en enda spelare, trots att Spanien och dess befolkning går på knäna på grund av den svaga ekonomin i landet, tvingas de allra minsta klubbarna knyta partnerskapsband med mer etablerade klubbar för att överleva och kunna ta sig vidare.
Klyftorna mellan toppen och botten inom fotbollen har ökat markant de senaste 20 åren och lär bli än djupare om inte någonting görs. Otaliga är de klubbar som fallit offer för kapprustningen och den ojämna balans som utvecklats inom världsfotbollen. Det här är något som den gode Martin Samuel bör använda sin energi till att rikta kritik emot. Det här om något är vad som är ohälsosamt för fotbollen och dess framtid.
