Parma behöver en frälsare
Parma befinner sig i en närmast hopplös sits där domedagen kryper allt närmare. Man är desperata efter en räddare som kan inspirera och lotsa klubben ur den mentala dvalan man befinner sig i. Man trodde Roberto D'Aversa var den mannen men han har visat sig vara maktlös likt alla andra. Kanske inte räddaren sitter på tränarbänken utan befinner sig ute på planen?
Graziano Pellé är den mest meningslösa bluffmakaren till fotbollsspelare jag någonsin har bevittnat i en Parmatröja - Martin Eliasson, 2011.
Uttrycket late-bloomer" är vanligt förekommande inom fotbollen. Och det är tänkt att representera spelare som helt enkelt blommar sent i karriären. Spelare som når en otippat hög nivå senare i karriären när de i princip blivit uträknade. Det är många spelare som ofta blir inplacerade i denna kategori fast att de egentligen inte hör hemma där. Ett typiskt exempel inom den italienska fotbollen är Antonio Di Natale som folk ofta nämner när man pratar om detta. Men Di Natale var alltid en bra fotbollsspelare. Redan i Empoli var han en landslagsmässig ytter och han var en tongivande nyckelspelare under lång tid i Udinese. Sedan valde Guidolin att utnyttja Di Natales fina avslutsteknik genom att placera in honom mer centralt snarare än ute på kanten som tidigare varit hans roll. Han blev mindre involverad i spelet men gjorde väldigt mycket fler mål som resultat och därav fick han större uppmärksamhet bland de stora massorna. Ingen late-bloomer utan bara en väldigt bra fotbollsspelare som kunde fylla flera olika roller.
Det finns däremot en spelare som under det senaste decenniet har varit en vandrande symbol för detta. Faktum är att jag ser honom som en synonym för just "late-bloomer" och det är dansaren från Lecce, Graziano Pellé.
Jag har under flera års tid funderat huruvida jag såg fel gällande den gode Graziano. Att han inte var exakt så värdelös i Parma som jag mindes det som. Att mitt fotbollsöga helt enkelt inte var tillräckligt skarpt för att lägga märke till allt han bidrog med. Men efter att ha läst flera intervjuer med Pellé under morgonen så är jag övertygad om att min syn inte felade. Graziano var helt enkelt inte särskilt bra när han lirade i Serie A senast.
Detta är det enda sättet Graziano Pellé kan göra mål på - Martin Eliasson, 2011.
Citatet ovanför är från en match från hösten 2011. Jag har glömt bort vilket motståndet var och är för lat för den nödvändiga researchen men Pellé lyckades göra sitt första mål i Serie A för Parma. Eller tekniskt sätt gjorde han inte det för det tillskrevs som självmål eftersom Pellé sköt bollen på en försvarare som sedan styrde in bollen i eget mål. Hade inte försvararen försökt blockerat skotten hade det inte träffat målet. Och hade någon där och då sagt att Pellé kommer om blott några år vara förstastriker i Antonio Contes Gli Azzuri skulle jag ha skrattat åt dem.
Grazianos tid i Parma var som sagt inte lyckad. Det kändes uppenbart att han var minst en nivå för dålig för Serie A och han lånades senare ut till Sampdoria men även i Serie B fick han det inte riktigt att lossna.
“Det fanns nog inte en enda tränare i Italien som trodde på honom” - Pellès agent Romualdo Corvino.
Vad som sedan följer är en intressant historia där sensmoralen är tydlig.
Graziano befann sig på semester i Ibiza och av en ren slump stöter han på en vän till Ronald Koemans son. De får en bra kontakt och Pellé lovordar Koeman och som resultat nås Koemans son utav detta och sedermera Ronald Koeman själv. Feyenoord var på jakt efter en ny anfallare vid detta skede men på grund av ekonomiska svårigheter fanns det inte något större pengautrymme för Koeman att laborera med. Parma var extremt villiga att låna ut Pellé eftersom man bedömde att han inte fyllde någon funktion i truppen överhuvudtaget. Graziano blev Feyenoords nödlösning och vilken nödlösning han blev.
Efter cirka 6 veckor kunde man se tusentals av Feyenoords trogna rocka en väldigt specifik frisyr under hemmamatcherna. En frisyr som hörde hemma i 1950-talets Hollywood. Man skulle kunna tolkat det som en märklig homage till skådespelaren Gregory Peck men det hade varit en feltolkning för det var till ära för Graziano Pellé som dansade sönder motståndet i Holland likt ingen annan. När lånesäsongen kom till sitt slut hade han placerat sig tvåa i skytteligan på imponerande 27 mål och 29 matcher. Jag trodde inte mina ögon, visst att Eredivisie är en sämre liga än Serie A men Pellé hade ju aldrig varit någon stor målskytt. Och när jag sedan tittade på målcompilations på youtube så började jag ifrågasätta huruvida detta faktiskt var verklighet eller om jag levde inuti en simulering eller eventuellt hade hamnat i koma och drömde alltsammans. För det var inte vilka mål som helst Graziano mäktade med. Det var akrobatiska konstsparkar, det var klackar, det var kraftnickar upp i nättaket och det var volleyskott upp i krysset. Pellé framstod som en blandning mellan Christian Vieri och Luca Toni i klippen. Passande likheter att dra i och med att Graziano slog ett italiensk rekord den här säsongen. Ingen italienare har mäktat med fler mål i en utländsk liga än Graziano Pellé gjorde det året, tidigare rekordhållare var just Christian Vieri och Luca Toni.
Säsongen efteråt köpte Feyenoord loss Pellé för en i efterhand blygsam summa på 4 miljoner euro och målkavalkaderna fortsatte i Holland. Pellé var ostoppbar och blev även tilldelad lagkaptensbindeln. Detta berodde inte helt och hållet på Pellés alla mål utan Koeman tyckte italienaren var en inspiration för de övriga på träningarna. Ingen tränade lika hårt och lika målinriktat som Graziano gjorde. När lagkamraterna inte tog i tillräckligt mycket på fyspassen förvandlades Pellé till Roy Keane och drev på/skällde ut sina vapenbröder efter noter.
När Koeman tog klivet över till Premier League och Southampton och letade strikers var valet uppenbart både för Koeman och för Pellé. Koeman sade lite skämtsamt när han fick jobbet i England att det var på grund av Pellés alla mål i Holland så det var inte mer än rätt att han följde med på äventyret.
I England krävdes det ingen inskolningsperiod för Pellé innan han hittade fotfästet. Han vräkte in 6 mål på de första 8 matcherna däribland två pyttsar i 8-0 segern mot Sunderland som väger lite extra tungt för mig av personliga anledningar och som belöning blev Graziano tilldelad utmärkelsen för månadens spelare i September. Och i början av oktober blev han uppkallad till det italienska landslaget för första gången och nätade även där direkt i sin debut från start. Antonio Conte fortsatte förlita sig på Pellé på topp och när EM-kvalet hade gått mot sitt slut var Graziano Italiens främsta målgörare i kvalet.
"Han är en väldigt komplett anfallare, han är inte endast fysiskt stark utan är väldigt medveten om vad som händer runtomkring honom, han har bra teknik och trots sin längd är han inte långsam, hans koordinationsförmåga är väldigt bra. Han är otroligt slug inne i boxen, är bra i huvudspelet och en skarp avslutare. I mitt tycke är han en av de bästa i Premier League. Det tydligaste beviset på hur bra Pellé är just nu är ju att han är det Italienska landslagets nummer 9, detta är nog det enklaste sättet att tydliggöra hur bra Pellé verkligen är - Ronald Koeman.
Sedan blev det dags för Grazianos stora höjdpunkt i karriären, EM-slutsspel med Gli Azzuri, en händelse som ingen i synnerhet jag någonsin hade trott att han skulle få uppleva. Och snacket inför mästerskapet var ju hur detta var den sämsta upplagan av ett italienskt landslag som någonsin hade existerat. Graziano Pellé och hans goda vän Marco Parolo var dem som nämndes oftast som bevis för detta. Man vinner inte mästerskap med dessa spelare från start var budskapet som förmedlades från de flesta. Antonio Conte däremot tyckte tvärtom. I premiären mot superhajpade Belgien som var favoriter att plocka hem hela mästerskapet klädde Pellé på sig hjälterollen och tryckte in 2-0 målet på övertid för att cementera Italiens seger. Han gjorde om exakt samma övning mot tungviktaren Spanien när han återigen på volley stod för Italiens segermål.
"Graziano representerar vad fotboll ska handla om i mitt tycke. Meritokrati, gör man 50 mål på 2 säsonger och visar den arbetsmoralen som Pellé har gjort då förtjänar man en plats i mitt landslag. Graziano har gjort en intressant resa, han var tvungen att bege sig utomlands för att slå sig in i landslaget. Han var alltid på bänken i Parma innan han flyttade till Holland. Det är uppenbart att ha mött olika spelare i olika ligor och jobbat väldigt hårt har hjälpt honom att bli den fantastiska anfallaren han är idag med fina fysiska färdigheter. Det är väldigt udda att han var tvungen att bege sig utomlands för att skapa sig ett namn, det omvända är oftast sant men han tog en annorlunda väg och det har fungerat för honom. Jag är väldigt glad för hans skull för detta bevisar någonting jag alltid har trott på och det är att om man letar och tar sig an utmaningar så hjälper det en i livet, man växer och blir starkare. - Antonio Conte.
Tyvärr fick inte detta mästerskapet det sagoslut det förtjänade. Och Graziano Pellé gick från hjälte till syndabock när han missade den avgörande straffen i straffläggningen mot storfavoriten Tyskland i kvartsfinalen.
"Jag kommer aldrig att förlåta mig själv, jag kom som ingenting och jag lämnar som ingenting" var Grazianos slutord i matchintervjun efteråt.
Sedan bar det av till Kina för Pellé och den tiden är jag inte överdrivet intresserad av. Jag tyckte det var synd att den flytten skedde då Pellé började förvandlas till en personlig favorit för mig. Men man kan knappast klandra honom för detta. Flytten gjorde att Pellé de senaste åren varit en av världens bäst betalda spelare och han kommer som resultat vara ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Men efter några lyckade år i Kina är han alltså tillbaka i Serie A som en helt annan spelare.
Det är inte alla supportrar som är så pass lyckligt lottade att de får uppleva en sann nedflyttningsstrid. Det är det bästa med lagsporter i mitt tycke. Det är anledningen till att jag aldrig riktigt kommer kunna bli investerad i nordamerikanska sporter eftersom de har raderat det extremt viktiga elementet. För när man pratar om sant hjältemod inom fotboll så är det nedflyttningsstrid man ska prata om. Istället surras det om CL-finaler och annat dylikt. Men spelar man för ett lag som konkurrerar om de största titlarna så spelar man för ett välfungerande lag som coachas av en riktigt bra tränare. Spelar man för ett lag som är involverade i en nedflyttningsstrid då spelar man för ett dysfunktionellt lag med en tränare som förmodligen inte har en aning om vad han sysslar med. Att kunna kliva fram och rädda sitt lag i en sådan situation när motvinden är så kraftig att den framstår som en orkan, det kräver en verklig vinnarskalle och en otrolig mental förmåga.
Esteban Cambiasso stod för detta när han räddade kvar Leicester säsongen 2014/15, året innan deras historiska ligaguld. De var hopplöst avsågade efter halva säsongen och när det tickade upp mot 30:e omgången var det inga som trodde Leicester skulle greja det. Alla förutom Esteban Cambiasso och sättet han inspirerade sina lagkamrater och kämpade till sista blodsdroppen och stod för heroiska och matchavgörande aktioner i var och varannan match mot slutet är bland de mest inspirerande jag sett på en fotbollsplan. Leicester vann 7 av sina sista 8 matcher och stod för en av de främsta "Great escapes" i den engelska fotbollshistorien. Vi kan kort och gott också enas om att Leicester City är årtiondets fotbollsklubb utan någon som helst antydan till konkurrens.
Och när jag blickar mot Parmas spelartrupp idag så är det endast mot Graziano Pellé mitt hopp står sig. Han är den enda spelaren som skulle kunna sitta inne på den nödvändiga karaktären för att lyfta sina medspelare. Ska Parma hitta frälsning så är det genom Graziano. Han måste dansa Parma till Salvezzan som han dansade sig till guld i Juniormästerskapen i pardans som ung.
För ingen annan kommer att göra det.
