Parma har gjort allting fel inklusive det man gjort rätt
Årets upplaga av Serie A har utvecklats sig till en riktig mardrömssäsong för korsfararna från norra Italien. Och frågan är hur man lyckades landa i denna prekära sits?
Ja, 2020/2021 vad ska man säga egentligen? Det är på väg att bli en säsong som man ser tillbaka på som den mest onödiga nedflyttningen i klubbens historia. Parmas förfall var ganska enkelt att undvika men på grund av vissa yttre och inre omständigheter har man långsamt vandrat mot fällorna iklädd ögonbindel. Allt som kunnat gått fel i teorin inför säsongen har gått fel. Och även när rätt beslut har fattats har det framkommit att det fattades av fel anledning och därmed fick det inget positivt resultat i slutändan.
Först och främst vill jag börja med att förtydliga Kyle Krauses oskuld i det hela. Jag har sett mycket åsikter på twitter där han beskylls för det ena och det andra men jag ser honom som en tämligen oskyldig pjäs i ett schackspel där huvuddragen beslutades av andra individer. Krause ärvde misstagen och dragen som sett till att Parma hamnat där man nu befinner sig. I en svårlöst situation utan både drottning som löpare där man måste undvika att bli schackmatt.
Vad är felen man begått? Börjar med årets säsong och misstagen som gjorts.
Fel sportchef - Daniele Faggiano lämnade Parma under sommaren 2020 för att härja runt ett par månader i Preziosis Genoa där det mest minnesvärda han lyckades med där var att behandla Lasse Schöne på ett inte särskilt humant sätt och sedan fick han sparken. Sedan inledde Parma en onödigt långdragen process med att hitta en ersättare. Marcello Carli var med på kortlistan från början men det var uppenbart att han främst fanns med där för sin tillgänglighet snarare än något annat. Man spenderade flera veckor med att prata med andra alternativ innan man till slut landade på Carli för att han helt enkelt inte stod under kontrakt med någon annan klubb. Jag var skeptisk till Carli just för att jag kände att han var lite grann fel typ och profil för Parma i dagsläget. Carli är van att sitta på en väldigt stor maktposition i sina klubbar. Han är ideologisk driven, föredrar vissa tränartyper och vissa spelartyper. Och för en klubb som Parma som under flera års tid präglats av pragmatik och samma slags tänk som skapade Janssons frestelse(dvs man tager vad man haver) så har detta visats sig bli ett olyckligt partnerskap.
Tränarbyte vid sämsta tänkbara tidpunkt - En ägargrupp som inte vill vara kvar vid tyglarna, en sportchef som lämnar abrupt under chockartade omständigheter. Under ett sådant här scenario vad är det man absolut inte bör göra göra för tryggheten och kontinuitetens skull? Jo, man borde inte göra sig av med sin tränare, i synnerhet inte tränaren som lotsat klubben tillbaka till Serie A och sedan återetablerat dem där. Men det var exakt detta Parma gjorde inför säsongen. Sedan tog man in Liverani som förmodligen var en av de sämsta tränarprofilerna man kunde ha anställt. Detta är sammankopplat till Carli. Detta eftersom Marcello som jag avslöjade strax ovanför är en ideologisk driven sportchef och Liverani tillhör tränartyperna han vill jobba med. Den gode Fabio är en trevlig och lättsam figur som inte ställer några större krav men också en tränare som predikar en passningsorienterad fotboll där största fokuset ligger på den offensiva aspekten av spelet. Liveranis idéer matchade inte materialet alls vilket inte borde komma som en chock för någon, Parma var ju trots allt ett av de lagen med minst bollinnehav tidigare säsongerna. Det enda som Liverani lyckades med under sin tid i klubben var att bryta ned alla spelmönster och all mental styrka som D'Aversa hade lyckats få på plats tidigare. Det vill säga effektivieten och självförtroendet i omställningarna, förmågan att bevaka ledningar genom att ligga kompakt och krympa ytorna och förmågan att kämpa sig tillbaka från underlägen och andra svåra omständigheter under matcherna. Allt detta har varit som bortblåst denna säsong.
En av Parmas sämsta tränaranställningar i modern tid.
Men inget av dessa beslut kan Krause lastas för. Han ärvde dessa felbeslut från Nuovo Inizio vars hjältestatus i klubben bör hamna lite grann på kant på grund av den här säsongen i mitt tycke.
Konsekvenserna av dåtidens agerande
När Nuovo Inizio tog över tyglarna efter Parmas tvångsnedflyttning pratades det högt och öppet om så kallad "ekologisk fotboll". Grundtänket bakom detta uttryck var att Parma skulle sätta ihop en organisation bestående av individer som brydde sig om klubben på ett djupt emotionellt plan. Man skulle på grund av detta undvika dåtidens misstag, inga onödiga ekonomiska risker och eller jakt på genvägar för att sko sina egna fickor och status. Klubbens bästa var det enda som var av värde. Det lät väldigt vackert och till en början mötte man bilden man själv hade målat upp. Hela styrelsen bestod av Parmafödda individer där klubbens gamla demontränare Nevio Scala trädde in i rollen som president och Parmas forna lagkapten Lorenzo Minotti klev in som sportchef och hans radarpartner i mittlåset, Luigi Apolloni blev ny huvudtränare. Man skulle prioritera långsiktig och hållbar utveckling. Första säsongen gick som en dans. Entusiasmen kring klubben var enorm och man sålde mer säsongsbiljetter i Serie D än man hade gjort föregående år i Serie A. Men under säsong två avslöjades egentligen Nuovo Inizios verkliga mål även om man inte tänkte så mycket på det där och då. Resultaten krampade mer i Serie C och vicepresidenten Marco Ferrari beslöt sig för att avskeda Luigi Apolloni. Detta beslut fattades bakom Scala och Minottis ryggar vilket ledde till att duon sade upp sig i protest. Daniele Faggiano och Roberto D'Aversa kom så småningom in istället och fyllde rollerna som sportchef och tränare. Och Parma slog sedan ett rekord inom den italienska fotbollen när man lyckades med tre raka uppflyttningar. Spontant känns det ju svårt att kritisera klubbledningen beslut här eftersom det ledde till en sådan pass snabb resa genom seriesystemet men detta är en mer komplicerad situation än så. Parma valde att frångå sitt tänk om långsiktig framgång i utbyte mot kortsiktig framgång och detta är delvis anledningen till årets kräftgång.
För under samtliga säsonger med Nuovo Inizio vid rodret har Parma präglats av kortsiktig framgång och snabba lösningar. Man valde bort den långa vägen och ginade istället genom gärsgårn. Inför varenda ny säsong har stora delar av truppen bytts ut. Ny kärna har etablerats om och om igen och sedan har framgångarna varit kopplade till D'Aversas flexibilitet och pragmatism som tränare. När Parma gjorde sin premiärmatch tillbaka i Serie A mot Udinese så var det endast 5 pjäser från föregående säsong som startade matchen och av dem pjäserna hade endast Simone Iacoponi spelat mer än en säsong för klubben.
För att lyckas åstadkomma hållbar framgång för en klubb av Parmas storlek är kontinuitet och långsiktighet en nödvändighet. Man måste arbeta efter en tydlig plan på ett metodiskt och konsekvent sätt. Men detta har inte Parma gjort. Det har hela tiden letats snabba lösningar, spelare har värvats främst för deras tillgänglighet snarare än någonting annat och sedan har D'Aversa tvingats tejpa ihop det hela.
Under den senaste sommaren hade Nuovo Inizio tröttnat. De hade förverkligat sitt mål vilket var att så snabbt som möjligt återetablera Parma i Serie A. Och nu ville de lämna över tyglarna. De hade gjort sitt och som resultat hamnade Parma i ett slags vakuum i väntan på ny ägare. Parma hade på grund av tänket man tidigare präglats av en väldigt ålderstigen trupp där tidigare nyckelpjäser som Bruno Alves och Gervinho för att nämna några desperat behövde fasas ut och ersättas men på grund av att Nuovo Inizio inte ville investera varken mer tid eller pengar blev allting stillastående. Och när Krause väl trädde in som ny ägare och president var det snart slut på mercaton vilket ledde till en enorm stressfaktor för Marcello Carli.
Och sedan har vi mercaton Parma gjorde. När jag sneglar på klubbens sommarmercato samt vintermercato med facit i hand känner jag att de borde ha bytt plats med varandra. Parmas vintermercato borde ha skett i somras istället.
Carli drog den felaktiga slutsatsen att Parma var ett stabilt mittenlag där det fanns utrymme för den typen utav försök till "offensiv revolution" som man sett andra lag lyckas med tidigare. Problemet var ju att Parma som jag skrev är ett lag där stommen är kraftigt ålderstigande och skadebenägen och lägg därtill en ny tränare med idéer som inte sammanföll överhuvudtaget med denna stomme.
Man har sett flera lag lyckats med offensiva revolutioner tidigare som sagt. Gasperini tog över efter Reja och lotsade på en gång Atalanta mot toppen. Sarri tog över efter Benitez och fick Napoli att spela den mest skönspelande fotbollen man beskådat det senaste decenniet.
Men Sarri har pratat hjärtvärmande om Benitez jobb i Napoli. Hur Sarris framgång är starkt sammankopplat med arbetet Benitez utförde. Benitez predikar balans över allting annat och som resultat tog Sarri över ett lag som hade bemästrat alla grunder vilket frigjorde Sarri i hans arbete. Han kunde helt och hållet fokusera på den mer avancerade överkursen och konstruera de fräcka spelmönstren och anfallskombinationerna man förknippar med hans Napoli. Fabio Liverani hade inte den lyxen på samma sätt. Framförallt hade han inte samma slags balanserade lagbygge till sitt förfogande. På sätt och vis präglades Parma av samma slags tänk i somras som man gjorde tidigare. Man försökte ta en genväg mot mer underhållande fotboll men som resultat har man kraschlandat rätt ordentligt.
Vad Parma borde ha gjort i somras var att behålla D'Aversa och sedan fokusera på att varsamt föryngra spelartruppen och först och främst byta ut pjäser som Bruno Alves som inte längre håller måttet för högsta serien.
Det har surrats ordentligt om vilken otur Parma har haft den här säsongen. Och visst var covid-utbrottet under hösten olyckligt för klubben, i synnerhet med tanke på att det helt och hållet förstört Wylan Cypriens chanser att sätta ett minnesvärt avtryck i klubbtröjan. Han har inte lyckats återhämtat sig från sin covid-diagnos tidigare under säsongen. Men som helhet har inte Parma väckt Fru Fortunas vrede utan denna "otur" är helt och hållet självförvållad. Man har dragit fel slutsats på fel slutsats och fattat felbeslut efter felbeslut.
Nu är Krause på jakt efter en ny sportchef och detta är vad hans framtida arbete mestadels kommer bestå utav. Det vill säga att försöka sanera och rätta till alla felbeslut som fattades innan han tillträdde. Just nu känner jag bara djup irritation över hela situationen man befinner sig i. Det finns ju fortfarande goda teoretiska möjligheter för Parma att rädda Serie A-kontraktet. 10 omgångar återstår trots allt och idag går man upp mot Benevento och skulle man vinna denna match så är det ju bara en poäng som separerar Parma från säker mark. Detta väcker nästan ännu mer irritation. Parma har knappt vunnit en match sedan Zeus förklarade krig mot titanerna men likväl är ändå Salvezzan inom räckhåll. Man har gång på gång på gång erbjudits nya guldbiljetter och mäktat med bedriften att sjabbla bort dem.
Som sagt, åker Parma ur i år är det en av de mest onödiga nedflyttningarna i Serie A:s moderna fotbollshistoria. Men det är svårt att sympatisera allt för mycket med en klubb som själva beslutat sig för att knyta ihop sina egna skosnören.
Förhoppningsvis finns det skäl att le genuint för Krause i framtiden.
