Parma - Milan0 - 1
Säsongsuppdatering
Parma har stått för en positiv höstsäsong än så länge som mer än matchar supportrarnas förhoppningar på förhand.
Det var stora förväntningar som vilade tungt på Roberto D'Aversa och hans manskaps axlar inför säsongen. Parma skulle försöka ta ett tydligt steg framåt och inte längre behöva oroa sig för att Serie A-biljetten inte skulle bli förnyad. Det är många klubbar som haft de aspirationerna tidigare i historien och som åkt på en ordentlig nit vilket har skapat uttrycket "det svåra andra året". Hittills har Parma mer än väl mött dessa förhoppningar. Man parkerar på en stabil 8:e plats för stunden med mycket positiva inslag hittills att blicka tillbaks mot.
En stundande svensk superstjärna
Det tveklöst största utropstecknet under hösten hittills är ju den unga svensken Dejan Kulusevski som haft en närmast osannolik tid än så länge i Parmatröjan. Paralleller med Tomas Brolin har givetvis redan dragits mer än ett par gånger eftersom "Kulan" har dominerat på liknande sätt som "Brolle" mäktade med en gång i tiden. Alla som sett mycket av Kulusevski i år vet att detta inte är någon nybörjartur där bollen bara har studsat rätt för honom. I en intervju tidigare under säsongen så sade landsmannen och lagkamraten Riccardo Gagliolo att den gode Dejan var ämnad att spela för klubbar som Real Madrid i framtiden. Gazzetta dello Sport gjorde ett inslag nyligen där de drog slutsatsen att Dejan inte lirar som en 19-åring som gör sin första Serie A säsong utan snarare som en inbiten 28-åring som befinner sig i sin pik. Det är en sanslös "wow-faktor" över denna yngling som jag aldrig sett hos en ung svensk spelare förut. Hans verktygslåda är fullständigt fullproppad med alla sorters verktyg på ett sätt som närmast får det att kännas orättvist gentemot alla andra.
Han är på många sätt en klassisk trequartista och har alla dem framstående färdigheterna som man associerar med dem typerna. En lysande passningsfot, skarpt spelsinne, bländande teknik och förmågan att transportera boll i hög fart och ha den limmad längs fotleden vilket skapar ett mardrömsscenario för motståndaren varje gång han kommer rättvänd mot målet med bollen. Jag har jämfört honom en del med Kaká tidigare när jag försökt ge folk en bild av honom som spelare. En passande likhet just idag eftersom det är brassens forna klubb Milan som står för det stundande motståndet.
Men styrkorna stannar inte där. Han har de klassiska trequartistadragen men också så mycket mer. När Dejan gästade Olof Lundhs podcast under hösten så avslöjade han att den stora anledningen till att han valde Parma som låneadress trots en hel drös andra alternativ för honom att välja mellan var sättet laget spelade på. Enligt Kulusevski själv var det defensiven som var hans största svaghet och sättet Parma spelade på skulle tvinga honom att nöta på den delen varje dag för att förhoppningen om en startplats skulle finnas. Detta avslöjar ju vilket otroligt huvud han har på sina axlar och hur målmedveten han är.
Och sedan har vi hans fantastiska arbetsmoral. Kulusevski slutar i princip aldrig att springa. Den här säsongen har han bitit av flest löpmeter av alla spelare i Parma och gett intrycket att ha tillgång till mer än ett par lungor. För att summera "Kulan" så är han en spelare med begåvningen av en fixstjärna men med mentaliteten av en arbetshäst. Att han inte är nästa svensk att bryta sig in på de största av scener känns för stunden som en ren och skär orimlighet.
En tjockskallig dansk med ett ben att plocka
Det var ju inte en överdrivet entusiastisk energi som översvämmade Parma när det blev officiellt att Faggiano hade gjort klart med en ståtlige dansken Andreas Cornelius från Atalanta. Atalantas redaktion här på SF tackade exempelvis Parma för att ha tagit över vårdnaden för den långe dansken som inte hittills har lyckats fått det att fungera utanför Danmarks gränser. Förrän nu förmodligen. Jesse Plemons mer stilfulla danska broder har nämligen överskridit förväntningarna än så länge. Invärvad som tilltänkt backup så har han i Ingleses skadefrånvaro mer eller mindre gjort rollen som prima punta till sin med imponerande 5 mål på blott 3 ynka starter. 26-åringen värvades för stor summa till Cardiff en gång i tiden på grund av sin "killer-instinct" som sedan kom att lysa med sin frånvaro under hela hans korta tid i Wales, men bland alla luftorkade skinkor har den återigen trätt fram. Men som sagt så har dansken haft otur med skador som avbrutit hans momentum. Efter sitt hattrick mot Genoa skadade han sig på träningen efteråt och efter det fina målet mot Roma åkte han på en skada under landslagsuppehållet. Han har återhämtat sig nu och är uttagen till dagens match mot djävularna från Milano som idag är mindre djävular och mer tragiska problembarn.
En förbättrad spelidé och tydligare spelmönster
Det har inte blivit regelbundna rapporteringar från min sida under hösten tyvärr vilket är synd då charmen med Svenskafans är just hur det fångar en säsongs alla olika ansikten. 38 omgångar leder ofta till en berg- och dalbana och det är ofta roligt att gå in och läsa hur man efterspråkade en succétränares avsked tidigare under en säsong. Till exempel påbörjade jag en text som jag aldrig avslutade efter matchen mot Lazio med rubriken "Är D'Aversa rätt man för Parma?". Där och då kändes det som att Parma kanske hade nått vägs ände med den tyskfödde italienaren, att han saknade förmågan att ta detta bygge vidare. Sedan kom landslagsuppehållet och antingen började D'Aversas modifierade idéer få fäste hos spelarna eller så satte han sig ned vid ritbordet under uppehållet för någonting hade skett när Parma tågade ut efter uppehållet. Flera spelares roller var helt plötsligt mer utpräglade vilket ledde till mer framstående individuella prestationer som resultat. Ett kompetent system får individen att skina som det mycket korrekta uttrycket lyder. Matteo Scozzarella var helt plötsligt formidabel i rollen som defensiv regista och man kunde verkligen se hans specialiserade egenskaper skina som hans defensiva positionsspel och förmåga att stå för sluga bollvinster. Den där långa chansbollen mot Gervinho som Parma blivit förknippade med slogs inte längre i samma utsträckning utan istället har Gervinho agerat fälla för motståndaren och han har tagit uppoffrande löpningar med syfte att inte få bollen för att öppna upp det för framförallt Kulusevski. D'Aversa förtjänar också mycket beröm för hur han har minimerat de negativa resultaten trots en diger skadelista under hösten. Mot Bologna klev Parma ut med en drös offensiva pjäser på skadelistan vilket ledde till att D'Aversa använde Juraj Kucka i rollen som falsk nia, en uppgift som slovaken löste på ett alldeles fenomenalt sätt och han klev av som matchens lirare tillsammans med the usual suspect, Dejan Kulusevski.
Underskattade vattenbärare
Jag har redan nämnt Matteo Scozzarellas renässans under hösten. En annan spelare som förtjänar omnämnande är Simone Iacoponi. Både Iacoponi och Scozzarella kändes som två spelare som Parma behövde byta ut när man blev klara för Serie A men istället har de höjt sig och blivit fundamentala systemspelare. Ifjol målades ofta Iacoponi upp som akilleshälen i de bakre leden men med värvningen av Matteo Darmian så har Iacoponi förflyttats från högerbacken till sin naturliga position som mittback och gjort det galant. På grund av Bruno Alves skadebenägenhet under hösten så är det 32-åringen från Pisa som varit den stabila utposten där bak som hållit ihop försvarsleden. Iacoponi har inte gjort en enda dålig match hittills den här säsongen utan känns mer eller mindre som en garanti och han har numera införskaffat sig statusen som en uppskattad kultspelare hos Parmasupportrarna. The Guardian gjorde en härlig intervju i veckan med Parmas kompetenta sportchef Daniele Faggiano där han avslöjade att Scozzarella och Iacoponi var de två värvningarna han gjort som han är mest stolt över. Bägge två anlände när Parma spelade i Serie C och har varit med på resan upp mot Serie A. Faggiano avslöjade att varje gång han ser dem två spela och göra det bra i Parmatröjan så blir han tårögd. Och den sortens starka familjeband mellan spelare och ledning är så mycket Parma det möjligtvis kan bli.
Inför Milan
Parma går upp emot Milanos rödsvarta problembarn om blott en timme. I Milan är det den sympatiske Parmasonen Stefano Pioli som fått den omöjliga uppgiften att försöka klistra ihop det trasiga lagbygget. Piolis första tränaruppdrag i Serie A var ju just hans moderklubb Parma som dessvärre slutade i sparken och gamle Claudio Ranieri fick komma in och rädda upp situationen på samma sätt som han fått göra i Parmas vänskapsklubb Sampdoria den här säsongen. Men sedan fick Pioli fart på karriären men ett väl utfört arbete i både Chievo och Bologna. I synnerhet hos Parmas rival Bologna så imponerande Piolis arbete. Han lyckades under flera säsonger lotsa ett inspirationslöst och mediokert Bologna mot stabila mittenplaceringar trots att det enligt all logik borde ha varit närmare nedflyttningsstrecket. Som resultat utav detta fick han chansen i Lazio som han under sin första säsong ledde till en imponerande 3:e plats och detta har förblivit Lazios mest framgångsrika säsong de senaste 10 åren lite drygt. Tyvärr har hans tränarkarriär varit på nedgång enda sedan dess och han har omvandlats till en slags nödlösning klubbar vänder sig till när alternativen är få och riktlinjerna saknas. Personligen känner jag att för Piolis karriär ska hamna på rätt köl igen behöver han vända sig till en mer stabil klubb utanför toppen. Milan spel har som helhet sätt bättre ut sedan Piolis intåg, det finns åtminstone spelmönster att förhålla sig till men man har i slutändan inte fullt ut räckt till mot Juventus, Roma och Lazio som alla är mer välfungerande klubbar med bättre lag på pappret. Man lyckades åtminstone ta en pinne mot Napoli efter underläge vilket måste ses som ett steg i rätt riktning.
Parma tågar ut med fortsatta skadebekymmer. Karamoh och Inglese är utanför truppen på grund av skador men Cornelius och Gervinho är åter i matchtruppen, däremot råder det viss tvivel kring huruvida de kommer till start. Åtminstone gällande dansken som med största sannolikhet inleder på bänken.
Mot Bologna körde Parma en improviserad 3-5-2 med Sprocati och Kucka som nödlösningar på topp men jag utgår från att Parma med Gervinhos återkomst är tillbaka med sitt 4-3-3 som egentligen är mer utav ett 4-3-1-2 då Kulusevski inte rör sig som en traditionell winger utan hamnar väldigt centralt när laget attackerar, likt en trequartista.
Parma potentiella startelva: 4-3-3: Sepe; Darmian, Iacoponi, Alves, Gagliolo; Kucka, Scozzarella, Hernani; Sprocati, Kulusevski, Gervinho.
I den här startelvan som de flesta italienska sidorna är inne på med undantag för Scozzarella(Brugman anges som startspelare) vilket är lite grann ett mysterium för mig eftersom "Scotty" varit såpass mycket bättre i den rollen än så länge och trots allt är tillgänglig för spel. Men i alla fall i den här startelvan är Kulusevski den centrala anfallaren men detta känns inte särskilt troligt utan blir det denna startuppställning så kommer Kulusevski definitivt vara mer utav en slags blandning mellan falsk nia och offensiv tia och droppa ned ett steg är min känsla på förhand.
Milan uppges fortsätta med sin 4-3-3 variant: Donnarumma; Conti, Musacchio, Romagnoli, Theo; Krunic, Bennacer, Calhanoglu; Suso, Piatek, Bonaventura.
Parma har hemmaplan och även om den individuella skickligheten som helhet är större i Milans startelva så är Parma ett mycket mera välbyggt och funktionellt lag och dessutom en klubb i harmoni vilket man knappast kan räkna Milan som i dagsläget. Jag har förväntningar på poäng i den här matchen. Skulle Parma förlora den här matchen så är det på grund av två möjliga scenarion. Antingen når Milan en mycket högre nivå än de hittills nått den här säsongen eller så underpresterar Parma och klantar till det helt i onödan. Detta är säkert någonting som inte får Milanisti runtom i landet att känna sig tillfreds men det är ju dessvärre den bittra verkligheten de just nu befinner sig i.
