Systematiskt misslyckande
Ännu en horribel insats från en klubb som underpresterar från alla håll.
Parma spelade 1-1 mot Cosenza i söndags och för att sätta det hela i perspektiv. Det skiljer mer i budget mellan Parma och Cosenza relativt sätt än vad skillnaden är mellan PSG och bottenlagen i Ligue 1. Man hade åtminstone kunnat köpt logiken med att ge Maresca mer tid om spelet såg bra ut, om Parma spelade ut Cosenza men saknade skärpan i sista tredjedelen, att målramen och Fru Fortuna var emot en. Men så är inte fallet. Parma har endast dumtur att man kommer undan med en poäng på hemmaplan. Det är bortom absurt detta. Jag vet inte om någon fotbollsklubb faktiskt har underpresterat på det här sättet tidigare, åtminstone inte under det senaste decenniet.
The myth of the self-made man
Det går sällan som en dans när amerikaner ger sig in i den europeiska fotbollen. Det är ju logiskt på många sätt och vis med tanke på sättet det amerikanska samhället har opererat på under lång tid, illusionerna och vanföreställningarna de präglas utav. Fotbollen är den mest kollektiva sporten som existerar. Det är en sport som kretsar kring den svagaste länken snarare än den största individuella stjärnan även om media konsekvent under lång tid försökt målat upp en annan bild. Och en välfungerande fotbollsklubb är ett välsmort kollektiv där alla bitar sitter ihop, från högsta topp till lägsta pjäs. Om någon bit inte sitter så faller allt sammans så småningom likt ett korthus under nordliga vindar. Parma sitter på den dyraste och mest välkända spelartruppen och den mest meriterade klubbledningen i serien men ingenting fungerar. Varenda person som arbetar i klubben presterar under sin egentliga förmåga. Kollektivet existerar inte överhuvudtaget och dessvärre för Parmas del så är känslan att infektionen härstammar från toppen snarare än botten vilket gör det än mer svårbotat. Att på sätt och vis kanske det inte spelar någon roll om Maresca byts ut för sjukdomen är likväl kvar. Även om jag faktiskt skulle vilja skriva att Maresca är en symptom för sjukdomen som klubben präglas utav.
"We need to pull ourselves up from our bootstraps, like i did when i inherited my father's oil company, yeehaw!"
Den nye Pep Guardiola
Man upprepar ofta frågan i huvudet varför Enzo Maresca var alternativet man föll för. Hans meriter var för otillräckliga för att dem skulle rättfärdiga hans anställande. Det sades där och då att Maresca imponerade på sin anställningsintervju. Imponerade på vem är då frågan?
Det var någon profil som under landslagsuppehållet drog till med att Maresca förtjänar mer tid därför att Pep Guardiola gillade honom. Enligt vad man kan urskilja från diverse rapporteringar var Maresca högt aktad i Manchester City för sitt arbete med deras U-23 där han hade som avsikt att avspegla Pep Guardiolas stjärngäng så mycket som möjligt. Idéerna han har präglats av under sin tid hittills i Parma kan man urskilja hos både Guardiola samt spanjorens mentorer så som Marcelo Bielsa med flera. Medierna drev på bilden av att Maresca kanske var Italiens stundande motsvarighet till den stora ideologen från Katalonien. Detta är någonting som flertalet individer förmodligen skrattar åt nu men samtidigt bör en relevant fråga ställas här. Hade Pep Guardiola lyckats i Parma?
Många hade säkert svarat ett självklart ja på den frågan men i mitt tycke präglas det svaret av en syn på sporten som är något förenklad. Och det är ju inte konstigt att många som följer den här sporten gör sig skyldiga till detta. Den mesta av den fotbollsrelaterade median spottar ut listor med rangordningar om tränares kvalité där den ena uppges vara objektivt bättre än den andre även fast verkligheten är en helt annan. Ingen tränare är förmögen att lyckas i alla klubbar. Fotbollen är för komplicerad för att detta skulle kunna vara fallet. Man måste bedöma varje enskild tränaranställning utefter de förutsättningar och omständigheter som existerar i just den klubben och hur väl den tränaren matchar dem förutsättningarna. Den ena klubbens baneman kan vara den andre klubbens frälsare.
Om Pep Guardiola skulle lyckas i Parma så hade han inte lyckats på det sättet som folk associerar med honom. Därför att Guardiola har de senaste 15 åren coachat de största klubbarna med de mest spektakulära stjärnspelarna till sitt förfogande, hela hans fotboll och idéer är knutna kring dessa förutsättningar. Hans fotboll kräver en extremt hög teknisk begåvning på spelarna för att fungera i praktiken eller som Marescas situation var i Man Citys U-23 så kräver den åtminstone att skickligheten på spelarna är mycket högre än vad fallet är hos majoriteten utav konkurrenterna. Parma må ha många av seriens skickligaste spelare på pappret men deras begåvning är inte tillräckligt hög i förhållande till de övriga klubbarna i serien för att dessa idéer som genomsyrar Maresca ska kunna ge resultat. Varför värvade inte Parma in den sortens spelare som hade krävts om man nu var så sålda på Marescas idéer? Den bittra sanningen där är nog att man försökte göra detta men misslyckades eftersom det helt enkelt inte var möjligt. Parma är inte Manchester City eller Bayern Munchen. Urvalet av spelare man kan värva är helt enkelt för begränsat för att göra detta gångbart bortanför fantasins värld.
Jag funderar på om inte Ribaltas påståenden tidigare där han jämförde Maresca felaktigt med Andreazzoli och Dionisi snarare än Guardiola var ett försök till uppmaning från spanjorens sida snarare än ett genuint försök att förklara Marescas idéer för allmänheten. Jag skrev tidigare att Ribalta var en bluffmakare och att Marescas jobb på sätt och vis var omöjligt. Men under landslagsuppehållet uppehöll jag tankarna kring detta och tankespåren ledde så småningom åt ett annat håll. Jag lutar nu mer åt att Ribalta och Pederzolis jobb var verklighetens Tom Cruise action-thriller snarare än Marescas. Att alla dessa gubbar som anställts av Krause sitter på sina poster med arbetsuppgiften att försöka göra Krause och hans söners vision till verklighet och att huvudproblemet är att denna vision inte har någon verklighetsförankring och därav omöjlig att förverkliga.
Om Pep Guardiola istället hade fått sitt genombrott i Italien hade han då varit känd som Spaniens motsvarighet till Carlo Mazzone, mån tro?
En klubb i självförnekelse
Det kan mycket väl vara så att Maresca anställdes därför att han pratade om hur han predikar samma fotboll som den världskända Pep Guardiola på sin intervju med Krause & CO. Och eftersom Guardiola är världens bästa tränare så tänkte Parmas president att detta per automatik borde leda till framgångens välsignelse. Det är främst cynism och fördomar gällande amerikaner som gör att man präglas av den här sortens tankar. Men baserat på vad man tvingats bevittna hittills den här säsongen så kan det inte uteslutas.
Maresca borde ha sparkats redan och detta är ingenting som borde vara uppför diskussion. Oavsett hur den här säsongen slutar så är anställningen av Maresca ett misslyckande eftersom han anställdes på principen att hans idéer som han introducerade för ledningen var så pass intressanta. Dessa idéer fungerar inte så Marescas enda chans till framgång är genom att tänka i helt andra banor vilket innebär att de första tretton matcherna den här säsongen har varit helt bortkastade för Parma. Det är också uppenbart att Maresca är helt handfallen just nu. Han har ingen aning om vad han ska ta till för att vända på resultaten och prestationerna, han är som bambi på hal is. Men likväl tyder ingenting på att Parma kommer att agera, ledningen befinner sig i ett stadium av grov självförnekelse och önsketänk.
Men vindarna börjar sakteliga ändra kurs utanför klubbens väggar. Parmaikonen Luigi Apolloni uttalade sig nyligen kring klubbens problematik och hör och häpna så bestod det inte av tomma floskler och snack om mer tid för Marescas idéer. Apolloni pratade snarare om att spelarna såg ut att vara i behov av andra taktiska idéer än dem som just nu förespråkas. Apolloni riktar inte någon direkt kritik mot Maresca och säger att han behöver lämna posten men indirekt känns det som att det är detta han uppmanar till. Apolloni valde också att dela ut en subtil känga gentemot Parmas tränare gällande hur han agerade efter matcherna mot Lecce och Cosenza. Maresca valde att bege sig rakt ned mot spelartunneln efter matcherna medan spelarna gick ut för att möta publiken. Enligt Apolloni ska en tränare möta och tacka supportrarna vid både seger som vid förlust och denna princip vikte inte Luigi på när han själv satt som tränare för klubben.
Flera lediga tränare på marknaden har börjat prata om Parma för att med största sannolikhet signalera sin tillgänglighet. Allt från Roberto Venturato till Beppe Iachini. Iachini drog till med det praktfulla påståendet att samtliga tränare i Italien vill träna Parma men detta betyder nog inte mera än att Iachini själv väldigt gärna skulle vilja ha jobbet. Detta beslutet kommer behöva fattas så småningom och frågan som kommer lyda när det väl sker är huruvida man kommer ha fördröjt detta för länge för att kunna vända på säsongen.
Frågan är om inte kepsen är Iachini och kroppen nedanför dess mundering snarare än det omvända?
En varg i fårakläder
Den enda spelaren i Parma som genomgående har blivit hyllad för sina insatser är Gianluigi Buffon och visst är jag enig kring att han uppträtt bra oftast ute på planen. Han gör sitt bästa i match efter match och försöker få sina lagkamrater att tända till. Men om jag ska vara ärlig så brottas jag med lite av en känslomässig konflikt gällande Buffons återkomst till sin moderklubb. Buffons forna lagkamrat i Juventus, Alessio Tacchinardi sade nyligen att de hetaste matcherna han spelat var matcherna mot Parma på 1990-talet. Jag minns en intervju med Gianfranco Zola när denne fick frågan hur han hanterade de "passionerade" Londonderbyna för första gången. Och Zola sade att det inte var något större problem att hantera för honom då han trots allt hade upplevt matcherna mot Juventus på 1990-talet just när han lirade för Parma. Det existerar ett djupt förakt gentemot den gamla damen i Parma. Och detta föraktet är inte enbart kopplat till att klubbarna var direkta konkurrenter under 1990-talet utan snarare fungerade detta som en katalysator som tog upp hatet ovanför ytan. Alla vet om rivaliteten och föraktet som existerar mellan olika italienska regioner. Italien är på många sätt endast ett enat folk på pappret.
Att Buffon har representerat Juventus är inte egentligen problemet. Det finns gott om exempel på forna Parmaspelare som lämnade för den gamla damen och som fortfarande är djupt uppskattade. Lilian Thuram kan exempelvis inte bege sig till skinkstaden utan att bli översvämmad av kärlek och respekt. Marco Marchionni välkomnades tillbaks med öppna armar trots att han lämnade klubben gratis för Juventus under en period då klubben stod under svåra ekonomiska problem. Men Buffon har inte bara spelat för Juventus, han har varit en symbol för hela den klubben och för Lo Stilo Juve i 20 års tid. Buffon är en av de spelarna som är mest associerade med den gamla damen. Och Gigi har velat haft det på det sättet. I mitt tycke så borde inte en återkomst till Parma ha varit möjlig, den bron borde ha varit bränd och förmodligen hade den varit det om klubben hade styrts av Parmigiani. Men på grund av att en utlänning sitter vid tyglarna så öppnades dörren för Buffon. Jag har heller inte förträngt att när Krause annonserade sitt köp utav klubben så gjorde han det genom att riva bort Juventus klubbmärke från sin laptop och ersätta det med Parmas. Jag kan inte påstå att det är ett drömscenario att ha en ägare och president vars hjärta tickar för Juventus. Det är också tämligen svårt att köpa orden från Buffon om att han är tillbaka i sitt hem nu och att Parma finns i hans hjärta. Eftersom man inte hörde någonting om detta under de tjugo långa år han befann sig innanför fiendens linjer och värmde sig framför deras brasor. Faktum att i en intervju från 2013 eller liknande år(Alla år blandas ihop när man passerat vuxen ålder) så fick Buffon frågan om det fanns någon annan klubb i Italien han var emotionellt investerad i utöver Juventus och Gianluigi svarade att han alltid varit svag för Genoa(en klubb som inte är så där överdrivet populär i Parma för övrigt). Jag antar att Buffon visade tecken på förtidsdemens och helt enkelt hade råkat förträngt att Parma existerade.
I brist på andra ord så tycker jag det påtvingade narrativet från alla etablerade mediakanaler gällande Buffons återkomst är ganska äckligt. Det är ett fabricerat narrativ uppbyggt på folks behov till undanflykt från den bittra vardagen där allt summeras i pengar och siffror. Det är vackert och romantiskt att Buffon återvänder till Parma och alla supportrar är överlyckliga att på nytt kunna omfamna sin förlorade hjälte, punkt. Men samtidigt som alla läste om hur vackert detta var så publicerade Parmas mest välkända supporterorganisation Boys Parma 1977 uttalandet att Buffon kommer alltid att vara en liten människa. Detta har varit Fantasi VS Verklighet med andra ord.
"Mitt verkliga hem kommer alltid att vara Juventus" - Gianluigi Buffon.
