Piolis ödesvecka
För ett par månader sedan kändes det självklart att Milan kommer byta tränare i sommar. För ett par veckor sedan såg det ut som att 58-åringen från Emilio-Romagna skulle få fira femårsjubileum i höst. Just nu hänger hela framtiden på den kommande veckan för il mister, Stefano Pioli.
Den nionde oktober 2019 blev det officiellt att Stefano Pioli skulle ta över tränarsysslan i Milan efter att Marco Giampaolo haft en fruktansvärd start på säsongen med tre vinster och fyra förluster. Karriären i rödsvart började ganska knackigt med en seger och en oavgjord på de fem första matcherna, men under vintern och framför allt sommaren efter covid-uppehållet fick han rejäl fart på maskineriet och tog Milan från den högra halvan av tabellen till en slutlig sjätteplats. Det räckte för att säkra en kontraktsförlängning på ytterligare två år och ta död på ryktena om att Ralf Rangnick skulle revolutionera den klassiska klubben från grunden.
Säsongen därefter, 20/21, började det ta fart på riktigt och Milan lyckades för första gången sedan 1993 med konststycket att gå obesegrade i 24 raka matcher (inräknat matcher från föregående säsong). Det hela slutade i en andraplats i Serie A och kvalificering för Champions League för första gången på sju år.
Säsongen efter fortsatte i samma anda och som vi alla vet slutade det i extas på Mapei Stadium i Sassuolo, där Milan säkrade sin första ligatitel sedan säsongen 10/11 och tillika Stefano Piolis första titel i karriären. Efter att ha varit en tränare längre ner i hierarkin med endast ett par säsonger i varje klubb började Pioli under andra halvan av 2010-talet klättra uppåt genom jobb i klubbar som Lazio, Inter och Fiorentina. Det var dock få som såg honom som något framtidsnamn inom elitskiktet, snarare var han någon som kunde hålla skeppet flytande i en eller två säsonger i väntan på bättre alternativ. Tiden i den rödsvarta delen av Milano ändrade på det.
Efter scudetto-säsongen har det naturligt nog börjat knaka i fogarna mellan supportrar och tränare. Tre års progressivt arbete som till slut resulterade i en högst oväntad ligatitel har i många fall orättvist tillskrivits maskotar till spelare snarare än tränaren som än idag hyser fullt förtroende från spelartruppen. Fotbollsbranschen är otacksam och i dagens snabba värld är majoriteten hela tiden ute efter det där nya glänsande i hopp om att fylla det självupplevda tomrummet. I kulisserna står tränare som Antonio Conte, Thiago Motta, Roberto De Zerbi, Julien Lopetegui och en drös andra som alla säkerligen bearbetas av Milans sportsliga ledning. Vad som däremot är sannolika alternativ är en helt annan fråga. Conte kommer komma med en rejäl prislapp och extremt höga krav på spelarinvesteringar. Motta jagas av hela Europa. De Zerbi är rödsvart i själen men kanske inte det Milan behöver. Lopetegui har alltid… nej, jag vet faktiskt ingenting om spanjacken. Men, frågan är vad som kan ros i hamn som faktiskt är bättre än Pioli.
Belackarna på Twitter pekar på att det inte finns några idéer och tydliga linjer i Piolis sätt att spela och att man enbart förlitar sig till individuell briljans från enskilda spelare. Det italienska tränarkollektivet går man ur huse för att hylla det arbete som Pioli gjort med materialet han fått under de här dryga fyra åren. Sedan finns det de, troligtvis inklusive mig själv, som ligger någonstans mittemellan och är evigt tacksamma för att den skallige från Parma tagit oss tillbaka till toppen av Serie A och ut i Champions League igen, för att inte tala om den där drömlika scudetto-säsongen. Detta samtidigt som vi inser att en tränarcykel i dagens moderna fotboll inte bör sträcka sig så väldigt mycket längre än fem år. Det skadar förmodligen inte med en ny röst på Milanello med andra tillvägagångssätt för att blåsa nytt liv i klubben. Lika lite som det skulle skada Pioli att få se andra omgivningar och nya spelare för att utveckla sitt hantverk.
Det som står klart är att kommande vecka kommer avgöra 58-åringens framtid. Förlusten mot Roma i veckans första del av Europa League-kvartsfinalen var ett bakslag som öppnade slussarna för kritikvågen att ta ny fart. I eftermiddag ska Milan till numera klassisk mark för oss rödsvarta när Mapei Stadium står värd när ett salvezza-jagande Sassuolo står för motståndet. På torsdag är det dags för returmötet i Rom där Milans säsong mer eller mindre riskerar att dö. Och måndagen därefter ska undertecknad bevittna ett ödesderby på San Siro där risken är överhängande att kusinerna från andra sidan staden säkrar sin ligatitel.
Skulle Milan åka ur Europa League och förlora derbyt mot Inter är Piolis tid i Milan all. Jag vågar lova att det inte spelar någon roll vad som händer efter det, då tar det slut i sommar. Tar man sig däremot vidare från mötet med Roma och förhindrar Inter från att säkra titeln inför ögonen på 60 000-70 000 rödsvarta supportrar på San Siro så tror jag att han blir kvar en säsong till. Då ska det krävas att Thiago Motta tar sig de två timmarna upp från Bologna till Casa Milan med Joshua Zirkzee i släptåg, knackar på dörren till Casa Milan och ber om jobbet för att Pioli ska få avsked.
Hur ödesveckan än slutar så kommer jag alltid vara tacksam för Piolis gärning i Milan. Han förtjänar allt beröm han kan få för att ha tagit Milan tillbaka till finrummen, med hjälp av andra men också mycket tack vare honom själv.
Pioli’s on fire, och allt det där.
Sempre Rossonero.
