Postpartita 18: Fonsecas tack och adjö

Roma och Dybala skjuter bort Fonseca, Sottil avlsutar Violas år i dur och Svennis stjärnelev levererar.

Fonsecas tack och adjö

Matchen som utspelade sig på San Siro mellan Milan och Roma var en match som handlade om allt annat än själva fotbollen. Roma är ett delvis utcheckat lag som redan har börjat bygga inför kommande säsonger, med gamle Ranieri som återvänt från pension som att få hela klubben i balans igen. Och inför matchen handlade allt snack om Milans tränare Fonseca som ryktades sitta lösare än någonsin.

Inför matchen började ryktena hagla om att Fonseca var nära sparken och att Sergio Conceicao är den hetaste kandidaten att ta över. Så samstämmiga uppgifter från hela den italienska mediakåren brukar oftast betyda en sak, att det stämmer. Matchen i sig blev väldigt märklig med tanke på uppgifterna som kom inför. Milan började starkt och stod för ett riktigt fint mål av mittfältsduon Reijnders-Fofana, som för övrigt varit Milans bästa spelare tillsammans med Pulisic under hösten. Roma replikerade dock snabbt med ett läckert mål av Paulo Dybala som blivit pånyttfödd sedan Ranieri tog över. Efter det spelades matchen till synes av, från båda håll. Roma hade några fina chanser men var inte tillräckligt effektiva, Milan såg håglösa ut och Fonseca märkbart frustrerad på sidlinjen till den grad att han blev utvisad. Förståeligt med tanke på hur han blivit behandlad under hösten.

Jag köper helt kritiken mot Fonseca och kanske var han inte rätt man att ta Milan vidare. Men den största kritiken måste ändå falla på ledningen. För detta skulle vara deras tränare, de hade hela sommaren på sig att välja Piolis ersättare för att ta nästa kliv. Och efter soppan med Lopetegui framstod Fonseca som ett förhastat val. Nu står Milan med en trupp som inte hänger ihop, det finns mycket kvalitet men det saknas också en hel del viktiga kuggar. Samtidigt har man för öppen ridå visat inkompetens genom att låta Fonseca vara ansiktet utåt för den misslyckade hösten. Hade Fonseca fått rätt verktyg och mer förtroende tror jag han hade kunnat göra något bra, men nu hamnar Milan bara i ett mellanläge. Allt blev bara fel, Fonseca var kanske inte rätt man men det är ledningen som ska vara experter på att hitta rätt man och ge honom rätt förutsättningar för att lyckas. Ett misslyckande ligger aldrig bara på en person och Milans ledning borde verkligen titta på hur de sköter klubben både utåt och internt. Kanske kan Conceicao vara rätt person för att ta Milan vidare, vi får se. 
/Torsten Armini

Juventus fortfarande obesegrade men Viola avslutade i dur

Fiorentinas höst har minst sagt en imponerande första halva av säsongen. Miste Raffaele Palladino har lyckats organisera alla ungtuppar och gjort ett slagkraftigt lag. I december har det däremot varit allt mer kämpigt för Viola. Eduardo Boves plötsliga kollaps den 1 december blev något sorts symbol för startskottet för denna period. Visst, man kört över LASK i europaspelet med 7-0, men det blir alltjämt en liten asterix under övriga resultat.
 
Innan omgångens kamp borta mot Juventus kom Fiorentina från två förluster. Den senaste förlusten mot Udinese var en direkt svag insats, där det saknades fokus och skärpa. Violas formsvacka har inte bara noterats av utomstående fotbollstyckare, utan även från den lilla kortsidan i Florens. Curva Fiesole skickade tydliga budskap till spelartruppen innan avfärd mot Turin dagen innan matchen. Ett flera minuter långt anförande hölls i uppmuntrande, och förstående, ton från supportrarna. Det är sannerligen inte första gången en klubbs ultras möter upp spelartruppen innan match, likväl är det inte första gången man frågar sig vad det gör för skillnad. Efter mötet med Thiago Mottas Juve kan man konstatera att något hjälper det minsann. 

Juventus tog det större ansvaret i form av kontroll över bollinnehavet, samtidigt som Fiorentina låg ganska bekvämt i sina positioner. När Kephrem Thuram tar saken i egna händer och bara springer rakt fram med bollen och märker att ingen i Fio-försvaret verkar bry sig, testar han att skjuta och gör därmed 1-0. Yacine Adli öga ser inte långt efter öppningsmålet tre lagkamrater springa i samma yta vid bortre stolpen och smeker in en otrolig boll på Moise Keans panna som kvitterar matchen. 

Andra halvlek blir lik den första. Både hur det ser ut på planen och resultatmässigt. Båda lagen lyckas även här få in ett mål var. Thuram gör sitt andra för dagen och Riccardo Sottil smäller dit bollen med bara några få minuter kvar att spela. En ganska återhållsam match, trots de fyra målen. Fiorentina släpper in två mål som man egentligen inte ska släppa in. Kanske är det en tillfällighet, eller är oskärpan ett mönster, något att läsa in i den månadslånga svacka som varit?

Sedan Palladino tog över rodret har allt förändrats, senaste månaden har återigen mycket förändrats. Hur man ska ta sig ut på andra sidan ännu bättre än vad man har varit i perioder denna säsong har nog ingen svaret på. Det man vet är att Palladino kan vända på skutan igen. Fiorentina suktar efter en nystart, att börja om på en ny kula. Vad passar då inte bättre att fira in ett nytt år när man väl är igång!
/Nico Frisk


Svennis monster

Inter begav sig till Gigi Rivas hemtrakter och Sardinien under lördagen för att ta sig an öns stolthet Cagliari. Och det blev insats som man har kommit att börja associera med Simone Inzaghis Nerazzurri. En något trögstartat och trevande första halvlek där Inter inte såg ut att anstränga sig särskilt nämnvärt men sedan under andra halvleken höjde man nivån en smula som på beställning och vann stabilt utan några krusiduller. En sådan där typisk insats man brukade säga kännetecknar de riktiga storlagen. Den moderna fotbollen dock är en annan sorts best från vad som existerat i det förflutna. Den speglar dagens samhälle precis som dåtidens version gjorde. Och vi lever i ett samhälle där jakten på kändisskap har blivit en central del i vår kultur. Man drömmer inte längre om att nå långt inom ett visst fält och sedan blir kändisskapen en naturlig effekt utav det utan det är själva kändisskapet man är ute efter. Och man ser detta tydligt reflekteras inom fotbollen där majoriteten av alla konversationer verkar kretsa kring statdyrkande, så var det inte när jag var ung.Jag minns när man kollade på Juventus så brukade Alessandro Del Piero som var en fantastisk frisparksskytt endast ta frisparkarna om det var viktigt att Juventus gjorde mål. Detta är främmande koncept i dagens fotboll. Varför tar inte den främsta frisparksskytten alla frisparkar? Jo, därför att det är en fördel i fotboll att inte spela med öppna kort, att dölja alla sina vapen för motståndaren. Fotbollen är en intensiv strategisk sport i grunden där det handlar om att utmanövrera sina motståndare. Alessandro Del Piero brydde sig inte ett skvatt om att göra flest mål under ett kalenderår, det enda som betydde någonting var tre poäng och en vunnen match för laget.

Paulo Fonseca har nu fått sparken från Milan, ett stort problem han hade var att han hade svårt att motivera sina spelare att vilja vinna fotbollsmatcher. Det låter spontant absurt men om låter sig reflektera lite grann över det är det inte så konstigt egentligen. Fotbollsspelare drömmer också om kändisskapet och att flera av dem hellre prioriterar sina stats framför lagets segrar är i linje med samhället och var vi står någonstans. Men så har vi Simone Inzaghis Inter som står ut på den fronten vilket är en anledning till att Inters toppspelare sällan nämns i debatterna kring världens bästa spelare. Och när väl någon av dem gör det som Lautaro Martinez så imploderar journalisteliten av ilska. Vad är det som separerar Inter då? Ja, Inzaghi ser på sporten på samma sätt som hans gamla tränare gjorde. Han är inte intresserad av den moderna produkten. Fotbollen handlar om strategi, fotboll är ett lagspel och fotboll handlar om att vinna. Inter har förmågan att maskera sina vapen, spelare försöker inte maxprestera såvida det inte behövs för att vinna. Detta skapar en permanent spänning när man tittar på Inter. Det går helt enkelt inte att avgöra eller lista ut exakt hur bra de faktiskt är. Precis som dålig form på ett Lippi- eller Capello-lag i dåtidens Calcio kändes irrelevant så är även känslan med dagens Inter. Matchen mot Lazio kännetecknade att den här serien inte är lika öppen som den på pappret ser ut. Lazio såg starka ut under första tjugo minuterna, Inter fick inte igång sitt spel hävdade experterna. Lazio får ett litet skärsår och en liten droppe blod sipprar ut i vattnet. Inzaghi spände blicken och nickar mot sina spelare och Inter förvandlats omgående till en haj med blodad tand och sedan var det en ren slakt vi fick bevittna. De joggar runt med en sådan där nivå latent som Inzaghi ofta har förmågan aktivera mitt under match om det så skulle behövas. Hur bra är egentligen detta Inter? Det är det ingen som vet.

Sedan har vi Sven Göran Erikssons något otippade stjärnelev Simone Inzaghi som briljerar som den progressiva Max Allegri som han skulle kunna beskrivas som nuförtiden. Det är inte bara hans vertikala anfallsmönster, trupphanterande och strategiska tänk som imponerar. Precis som med läromästaren Svennis så är det laget som står i centrum och spelarnas värde bedöms efter deras bidrag till lagets insatser. Inzaghi har den där förnågan att forma spelare och hitta en dold nivå och potential i spelarna. Sättet han förvandlat Hakan Calhanoglu från en sevärd men ganska korkad offensiv mittfältare till en slipad taktisk regista är något över det vanliga. Påminner faktiskt om mentorn Svennis och hur han förvandlade Sinisa Mihajlovic från duglig offensiv ytter till mittback av världsklass en gång i tiden. Hur bra är egentligen Simone Inzaghi? Förmodligen världens bästa.
/Martin Eliasson


Resultat:

0 kommentarer