Postpartita 22: "Tvivla aldrig på Antonio Conte"

Ranieri - Den sanna sonen av Rom och Torinos svårighet att växla upp.

Contes vinnarmentalitet lyfter Napoli

Antonio Contes segermaskin är igång på riktigt och den ser inte ut att stanna. I Neapel möttes rivalerna Napoli och Juventus i en match som verkligen befäste var de två lagen är på väg denna säsongen. Men det var Juventus som började bäst och faktiskt var bättre än Napoli under den första halvleken. Juventus med sitt mer flexibla och rörliga anfall hittade hela tiden ytor mellan Napolis mittfält och backlinje. Det kom därmed inte som en överraskning när nyförvärvet Randal Kolo-Muani gjorde 0-1 i den 43:e minuten, där han slumpmässigt fick bollen i straffområdet men avslutade fint. Tittade man bara på första halvleken av matchen kunde man nästan tro att Juventus skulle ro hem segern ganska komfortabelt, då de såg ut som det bättre laget. Jag fick verkligen intrycket att Thiago Motta äntligen fått igång sitt Juventus och skulle kunna resa sig ordentligt i tabellen. Och jag tror fortfarande att det kommer ske, men detta Juventus är ett nytt projekt som kommer ta tid att få ihop. Truppen och tränaren saknar vinnare så det kommer ta tid att bygga upp vinnarmentaliteten som behövs.

Och på tal om vinnarmentalitet har vi just nu definitionen av det i Napoli, Antonio Conte. För i andra halvlek blev det snabbt tydligt att det bara skulle finnas en vinnare i matchen, nämligen Napoli. Contes segermaskin bara malde ner Juventus som att de var ett gäng från de lägre divisionerna och skillnaden i var de två lagen befinner sig blev extremt tydlig. 2-1 till Napoli kom på beställning och när matchen summeras går det bara att konstatera att Napoli aldrig var oroliga. Antonio Conte har hittat ett perfekt system med spelarna han har i Napoli för att vinna och vinna, om och om igen. Varje spelare fyller en roll som är perfekt anpassad till deras styrkor och vad Conte behöver i just den positionen. Lukaku är fortfarande en av de bästa targetspelarna i världen, även om han inte är lika vass på andra delar som han var tidigare. McTominay kanske inte är den mest tekniska spelaren, men hans löpningar in i straffområdet och arbetskapacitet är av högsta klass. Politano har aldrig varit en suverän teknisk ytter, men hans taktiska förmåga och flexibilitet utnyttjas till max av Conte. För att inte nämna Anguissa som är överallt på mittfältet. Ja, det finns många spelare i Napoli som spelar över sin förmåga och det finns bara en förklaring till det, Antonio Conte.

Napoli slutade på en 10:e plats säsongen 2023/24. Med en trupp som till stor del försämrats sedan Scudetton 2022/23 är detta ett mästerverk värt att beundras av Conte. Jag var skeptisk till Napolis titelchanser i början av hösten. De såg inte alls bra ut och fick med sig många poäng de inte förtjänade. Jag skrev då att det antingen skulle komma ikapp Napoli eller att de skulle börja spela bättre och därmed också börja förtjäna sina poäng. Det senare har onekligen skett nu och Napoli är på riktigt. Är det något jag har lärt mig denna höst är det att aldrig tvivla på Antonio Conte. För nu är Napoli den klara utmanaren till Inter om Scudetton och jag kan inte se dem tappa farten. Titelstriden kommer leva hela vägen in till slutet och likaså striden om övriga europaplatser. Vilken otrolig vår vi har framför oss i världens mest underhållande liga, Serie A!
//Torsten Armini

Torino - Italiens Örebro SK?

Torino är ett svårt lag att slå nuförtiden. Sanningen är väl att de, under de senaste säsongerna, varit svåra att vinna över. Den oprövade Paolo Vanoli har tågat in i klubben och så här långt in i säsongen passat som handen i handsken i Turins namne.

Cagliaris resa från Sardinien hade bevisligen tagit hårt på spelarna, en ursäkt för den blåögda. Faktum är istället att Cagliari får ses som ett läckande skepp, då det är svårt att placera in laget i något fack. Klart är det nog att man är och kommer vara inblandad i bottenstriden. Torinos flärdiga och innovativa kombinationsspel kombinerat med individuellt skickliga spelare gör det svårt för Cagliari-försvaret att manövrera. Genom en fin aktion kan den unge härföraren på mitten, Samuele Ricci, spela en snett-inåt-bakåt pass till skotten Che Adams som drar upp bollen i nättaket. När ivorianen Yann Karamoh skjuter i ramen, för andra gången totalt i matchen, är Adams på rätt plats återigen och kan “sno” ett mål. 2-0 till Torino. 

Cagliari är helt chanslösa. Ett desarmerat försvar där Napoli-sonen Sebastiano Luperto och veteranen Yerry Mina håller hus, hade svårt att hänga med i svängarna. För det svängde verkligen i offensiven för Torino. Bakom sig hade man fyra raka kryss, senast mot Fiorentina och Juventus, men nu fick man ut hela sitt register. 

Italiens Örebro SK håller på att bli Torino. På en ständig placering mellan nio och tio, precis utanför Europa men alldeles för bra för att det ska vara snack om bottenstrid. Vanoli har helt klart byggt vidare där Ivan Juric lämnade sitt lag. Där ska klubbledningen ha kredd för sin rekrytering i tider där det är mer regel än undantag att det går åt skogen när man ska “fortsätta på det inslagna spåret och följa klubbens DNA”. Torino är det undantaget. Nu har man 3 poäng upp till Roma på niondeplatsen och ligger på samma poäng som Udinese. Örebro-drömmen lever vidare…eller rättare sagt har man den i sina egna händer.
//Nico Frisk

Den sanna sonen av Rom

Året är 2009. Den långvariga presidenten Franco Sensi har avlidit och hans dotter Rosella är numera klubbpresident. Sensis dotter har dock inga ambitioner med Roma utan sitter enbart där temporärt till en ny ägare är på plats. Resultatet av detta innebar att inga investeringar gjordes under sommaren till tränare Luciano Spallettis stora förtret och irritation. Spalletti hade befunnit sig i en väldokumenterad konflikt med klubbledningen under en längre tid. Truppen behövde förnyas om man skulle ha chansen att fortsätta konkurrera någorlunda med Moratti och Mourinhos Inter. Men Spalletti fick nöja sig med högerbacken Marco Motta för en spottstyvel, en Stefano Guberti på fri transfer från Bari och sedan Nicolas Burdisso och Bogdan Lobont på lån. När Roma sedan inledde säsongen med två raka förluster så hade Spalletti fått nog och avgick i protest. Nu stod Roma där med en föråldrad trupp och utan en tränare. Hoppet om en lyckosam säsong för Roma hade slocknat sedan länge hos supportrarna. Då klev han in på posten. Sonen av Rom. Mister Claudio Ranieri.

Detta var i en tid när Ranieri inte var etablerad som en mirakelman. Med andra ord fanns det inga större förväntningar nödvändigtvis. Ranieri var respekterad givetvis efter alla sina år i Fiorentina, Juventus och Chelsea men Romas problem ansågs vara större än vem som satt på tränarposten. Supportrarna började mer och mer ställa in sig på att ett antal svåra år stundade tills en ny president med lite ambition och vision var på plats. Ranieri fick ingen omedelbar effekt utan i den tolfte omgången befann sig Roma på 13:e plats när man gick upp mot serieledaren Inter. Efter en halvtimmes spel tvingades lagkaptenen Daniele De Rossi avbryta på grund av skada. Och nu stod Roma och Ranieri där med bägge sina superstjärnor De Rossi och Francesco Totti på skadelistan. Alla var nu beredda att stryka ett sträck över denna hemska säsong. Då plockar Ranieri fram det, den där magiska ingrediensen som han sitter inne på som majoriteten vid tidpunkten inte kände till att han hade.

Ranieri fick lite hjälp bör sägas. I den nästföljande matchen mot Bari gjorde stadens favoritson Francesco Totti mirakel comeback efter en knäskada som hade sabbat säsongen hittills för honom. Totti i sin comeback svarar med ett hattrick och ett ljus tänds på Olimpico. Ett ljus som sedan kom att brinna under lång tid. Ranieris Roma kunde helt plötsligt inte förlora(dock inte på Thiago Mottas sätt). Man radade upp 24 raka matcher utan att förlora. När man sedan går emot Inter för andra gången under säsongen i den 31:a omgången ligger man tvåa, strax bakom Mourinhos lag i tabellen. Och när inlånade Luca Toni trycker in 2-1 som blir segermålet i den andra halvleken, ja då börjar det kittla till i magen. Vad är det som håller på att hända? I omgången efter segrar man mot Bari och kliver då även förbi Inter officiellt i tabellen. Scudetton var inte bara inom räckhåll utan i ens händer. Men här kommer jag att avsluta nostalgitrippen. Jag vill inte orsaka onödigt trauma för romanisti som kanske snubblar över denna text. Jag tänker inte gå igenom den där olyckliga matchen som satte stopp för sagoslutet. Men att Claudio Ranieri lyckades ta en säsong som kändes bortkastad och förvandla det till en scudetto-strid är en av de mest underskattade tränargärningarna under de senaste 15-20 åren.

Året är nu 2025. Roma har befunnit sig i kaos under säsongen. Man sparkade Daniele De Rossi efter några omgångar och ersatte honom med den systematiska ideologen Ivan Juric. Problemet var att Romas trupp inte var byggd alls för Juric ideologi och system vilket ledde till ännu större kaos. Säsongen var avskriven när sonen av Rom återvände. Känner vi igen scenariot? Nu i helgen besegrade man ett lurigt Udinese. Man kom tillbaka från underläge efter att jätten Lorenzo Lucca fortsätter på sin väg att sakteliga förvandla sig själv till en klon av Luca Toni. Han tjongade in 1-0 och sitt 8:e mål för säsongen och det känns nästan hugget i sten nu att det kommer bli en flytt till någon av storklubbarna till nästa säsong för unga Lucca. Men Roma ledda på planen av den tidigare hårt kritiserade kaptenen Lorenzo Pellegrini som har gått från klarhet till klarhet under Ranieris ledning åstadkom ett bra tryck mot Udineses försvarslinje. Man kom med snabba, rappa anfall som ledde till oreda i Udineses straffområde. Dubbla straffar åkte Udinese på som resultat. Först en handssituation och sedan var Udineses målvakt Sava lite för ivrig och fällde El-Shaarawy i straffområdet. Det var uppenbart att ”Il Faraone” sökte straffen då han hamnade lite ur vinkel men samtidigt lite onödigt av Sava i mitt tycke som skapade den möjligheten i mitt tycke. Detta var Romas sjätte raka match utan förlust, en säsong som kändes död och begraven har nu fått nytt liv igen. Är Roma på väg mot samma galna svit som för 15 år sedan? Med Ranieri på posten så vet man fan aldrig.
// Martin Eliasson



****

    Resultat:

0 kommentarer