Postpartita 21: Thuram lyfter Juventus

Napoli och Juventus visar klass i stormöten och Baronis Lazio tillbaka på banan.

Thuram lyfter Juventus

I somras kom två unga franska mittfältare till Serie A, bästa vännerna Khephren Thuram och Manu Koné. Den förstnämnda var den billigaste av Juventus många mittfältsvärvningar under sommaren och kanske den som kom med lägst förväntningar. Manu Koné å andra sidan gick till Roma på sista transferdagen i augusti. Och de som har följt honom noga i Tyskland och franska u21-landslaget vet att det är en spännande mittfältare, men för många flög den värvningen ganska obemärkt förbi. Nu har vi passerat hälften av Serie A-säsongen och det går att konstatera att de bästa vännerna håller på att spela sig in i många Serie A-älskares hjärtan.

På fredagskvällen spelade nämligen Manu Koné för sitt Roma mot Genoa. Ett Roma som sedan Ranieri tog över verkligen har fått fart på säsongen. Men någon som var en nyckelspelare redan från start och som kan vara stolt över sina insatser trots den usla säsongsinledningen för Roma är just Manu Koné. Som mittfältare har han det mesta, lugn med bollen, en otrolig fysik och ett spelsinne som få kan jämföras med. Han visar också upp en otrolig kontinuitet som har hjälpt Roma otroligt mycket även i de svåraste stunderna under säsongen. Roma som visserligen gick in i halvtid med ett ganska dåligt resultat, 1-1, mot Genoa såg samtidigt aldrig speciellt oroliga ut. I andra halvlek kom kanske matchens huvudperson in och avgjorde för Roma, Stephan El Shaarawy. Den före detta Genoa-spelaren som kom fram som en teknisk och målfarlig ytter, har gått och blivit en riktigt truppspelare för Roma. Han finns alltid där och avgör matcher och fyller in i de olika positionerna som tränaren sätter honom i, väldigt underskattad. Matchens huvudperson var som sagt inte Koné, men för Roma har han utan tvekan varit säsongens huvudperson hittils.

I Turin spelades en måstematch mellan Juventus och Milan, där resultaten har gått trögt för Thiago Mottas Juventus det senaste. Och i den svåra tiden är det en spelare som utmärkt sig extra på mittfältet. Inte stjärnvärvningen Koopmeiners, inte en av Premier Leagues bästa mittfältare förra säsongen Douglas Luiz utan unge Khephren Thuram. Han hade en lite svårare inledning i sin nya klubb än kompisen Koné, men den senaste månaden vill jag verkligen peka på honom som en av Juventus huvudpersoner. Han är 192cm lång men smidig som en katt och har fötter som en ballerina vilket gör honom till en otroligt sevärd spelare. Utöver det lägger han också ner ett otroligt defensivt jobb och löper väldigt mycket för laget. Helt enkelt en komplett mittfältare som enligt mig kan bli en av de bästa i världen på sin position, precis som sin bästa vän Koné. Mot Milan var Thuram återigen en av huvudpersonerna och låg bakom båda Juventus mål i 2-0-segern. Och i takt med Thurams utveckling går även Juventus i rätt riktning, som det ser ut nu bör inte en Champions League-plats vara något problem alls.
Säkert är att vi kommer få njuta mycket av dessa två fantastiska mittfältare. Jag är väldigt nyfiken på att följa deras fortsatta utveckling och hur långt de kan nå.
/Torsten Armini

Napoli växte utan Kvara

Antonios Contes Napoli fortsätter att gå som tåget. När ska detta ta slut? Man har sett liknande lag med liknande framgångar helt tappa fotfästet och falla genom tabellen, Napoli står dock med fötterna på jorden och slåss som aldrig förr. När man under fredagen, dagen innan match, for upp till bergen i norr för att ställas mot Atalanta gjorde man det med starkt stöd. Sällan råder det harmoni bland Napolis supportrar, men när dessa samlades och stämde in i hejarop och bengaler inför avresan kändes det unisont. 

Napoli som verkligen fått stabilitet i sina resultat och prestationer hade givetvis ingen enkel uppgift framför. Atalanta är, som alltid, en svår motståndare med sin intensitet och fart. Matchen började något trevande, eller snarare i den takt som Napoli föredrog. Atalanta drog upp tempot något och Mateo Retegui kunde skjuta upp en boll i nättaket. Napoli lät inte sina motståndare fortsätta på sitt momentum utan tio minuter efter Retegui mål kunde Politano även han dra upp bollen i nättaket till 1-1. Matchen harvade i någon form av ingenmansland en period, två lag som på många sätt är diametralt olika i hur man genomför en match hade svårt att bestämma sig hur denne skulle utspela sig. Scott McTominay, skotten som bara tycks göra en sortens mål, inrusande i straffområdet och hårt upp i nättaket gör så även denna gången. Innan spelarna gick till halvtidsvila stod det 1-2. 

Ett fotbollsöga med erfarenhet vet dock att mot Atalanta i Bergamo slutar det aldrig som resultatet står i halvtid, Conte tillhör dem med erfarenhet. I andra halvlek inser Conte att här gäller det att spela på Atalantas villkor för att matchen inte ska rusa iväg ur deras händer. När Ademola Lookman kvitterar till 2-2 och Atalanta har sin bästa period i matchen står Napoli starkt. En match i Atalantas händer innebär en hel del farligheter åt Atalanta men också en hel del farligheter för motståndarlaget. Romelu Lukaku har missat många viktiga målchanser, denna gången satt den för en gång skull. Lukaku blev matchhjälte i Napolis sjätte raka vinst i Serie A. 

Väl tillbaka i Neapel väntade stora firanden efter denna pyrrhusseger vinst. Ur spelarbussen höll Conte i en megafon och skanderade “Forza Napoli!” till dem samlade supportrarna. Framför sig har man ett tufft schema med Juventus närmast, men styrkebesked som denna vinst är också ett momentum att bygga vidare på och en signal man sänder ut till Inter att man absolut är att räkna med. 

När Giovanni Simeone filmar de bengalbränande och vilda supportrarna utanför bussen hör man Giacomo Raspadori: “Skicka till Kvara.” Förmodligen bara en signal om att här “missar du minsann något.” Klart är dock att med Kvaradona borta är känslan att man gjort sig av med ett problem, snarare än att man tappat något viktigt. Inte för att man inte blickade framåt förut, men nu kan man på riktigt glömma det spöke som är Scudetton 22/23.
/Nico Frisk

Myten om det förbisedda geniet

Narrativet om det förbisedda geniet är ett populärt sådant som man ofta faller ned i. Det är förmodligen ett resultat av att det är en fantasi många av oss går runt och bär på. Förhoppningen om att man är ett missförstått geni som bara inte hittat sin miljö att blomstra i, kontexten där man hade varit kung. Men narrativet är ofta falskt med liten verklighetsförankring. Det är blott en fantasi och en falsk förhoppning. Och detta kan låta deprimerande på sätt och vis men när man väl sätter sig in i den kalla, hårda sanningen är det nästan svårt att inte finna den förtrollande på sitt eget vis. För genier födds inte, de skapas och formas över tid. Och fotbollen är en sportslig övning som tenderar att påminna oss om detta tämligen ofta.

I ett av Italiens grannländer Frankrike fortsätter Eric Roy att gå på vatten med sitt lilla Stade De Brest. De besegrade rivalen Rennes i helgen och befäster sin nyfunna position som regionens flaggskepp. Eric Roy gjorde tränardebut 2010 med Nice, ett försök som inte blev särskilt lyckat då Nice med nöd och näppe undvek nedflyttning. Sedan spenderade han 10 år som sportchef på olika platser utan att vara särskilt lyckad i den rollen heller. Han fick sparken av Watford 2018 och spenderade sedan 4 år i exil från fotbollen innan han under fjolårssäsongen återvände till tränarbänken igen. Och nu 14 år senare från hans misslyckade tränardebut och ett decennium som medioker sportchef är han helt plötsligt Frankrikes mest spännande och bäst presterande tränare. Någonting har skett under de långa åren som separerar hans två olika tränarsejourer. Ett geni har skapats och formats.
Den närmsta motsvarigheten till Eric Roy i Italien stavas Marco Baroni. Jag har själv tidigare omfamnat narrativet som omgett Baroni. Narrativet om det förbisedda geniet som gick på vatten i de lägre divisionerna utan att det uppmärksammades av klubbar och människor högre upp i fotbollshierarkin. Men sanningen påminner mer om Eric Roys resa än någonting annat.

Efter några säsonger långt ned i seriesystemet samt något år som ungdomstränare kastades Baroni in i hetluften redan 2009. Han fick chansen att ersätta Marco Giampaolo i Siena och Serie A. Detta slutade dock i ett stort misslyckande och nedflyttning från högsta serien. Detta följs sedan upp av ett antal misslyckanden i Serie B som alla kom i följd. Sparken från Virtus Lancano efter en undermålig vårkant och sedan sparken från Pescara efter att ha misslyckats med att nå playoff. Han får även gå från posten i Novara säsongen därpå även fast resultaten där ändå var helt okej då de nådde playoff. Men hittills är alltså inte narrativet om Baroni som det oupptäckta geniet särskilt sanningsenligt. Han är snarare än tränare som får nya chanser hela tiden trots relativt mediokra resultat.

Men sedan kom hans första riktigt lyckade Serie B kampanj där han inte bara levde upp till förväntningarna utan överträffade dem. Han tog över nykomlingen Benevento och ledde dem till en imponerande fjärdeplats. Och gick dessutom sedan segrandes ut ur playoffen. Resan där slutade sedan abrupt då han fick sparken under hösten i Serie A efter att Benevento var fast i bottenträsket. Säsongen därpå fick han hoppa in mitt i säsongen i Frosinone i Serie A i ett försök att rädda dem kvar i högsta serien. Han misslyckades med detta och fick som resultat återigen erfara en stövel i baken. Efter två återkommande misslyckanden i Serie A fick han bege sig åter till Serie B där ett nytt misslyckande stod på tröskeln och han sparkades efter en halv säsong i Cremonese.

Men sedan mina vänner så händer någonting. Efter mer än ett decennium på tränarbänken där mediokra resultat och misslyckanden har avlöst varandra så vänder vindarna för Marco Baroni. Han kliver in i ett krisande Reggina och räddar dem kvar i Serie B. Och denna övning imponerade väldigt mycket på en mytologisk figur inom Calcio vid namn Pantaleo Corvino. Den legendariska sportchefen valde att satsa på Marco Baroni som tränare för sitt Lecce. Baroni tackade för förtroendet genom att plocka hem seriesegern efter en imponerande säsong. Han lyckades sedan med vad han tidigare misslyckats med vilket var att hålla kvar Lecce i Serie A efter en stark avslutning. Och sedan under fjolåret lyckades han även hålla Hellas Verona kvar i Serie A trots den enorma krisen som pågick inom klubben vid tillfället. En minst sagt imponerande bravad. 

Och nu är han en av Italiens starkast lysande tränare där hans Lazio just nu befinner sig på fjärdeplats i tabellen samt har briljerat ute i Europa under hösten. Och hans fina jobb blir mer påtagligt när man ser vilka svårigheter några av hans direkta hans rivaler har haft trots att flera av dem har större resurser att leka med. Thiago Motta har inte befäst sin position som Italiens stundande mästartränare den här säsongen som många hade hoppats på. Raffaele Palladinos Fiorentina har efter en fantastisk höst hamnat i en djup svacka. Efter skalpen i Supercoppan har Sérgio Conceiçãos tid i Milan knappast varit en promenad i parken och hans föregångare Fonseca fick ju dessutom sparken tidigare. 

Men Baroni och Lazio trummar bara på i behaglig takt. Och vad som imponerar på mig mest är hur Baroni hela tiden undvikit att hamna i djupare formsvackor som flertalet av rivalerna. Lazio har åkt på ett antal kallduschar under säsongen men man lyckas alltid studsa tillbaka i omgången därpå. Efter den chockartade torsken mot Parma svarade man med att besegra Napoli två gånger om, först i cupen och sedan i ligan. Efter den förödmjukande 6-1 förlusten mot Inter där många förfärade att ett djupdyk stod för tröskeln så besegrade man istället ett pånyttfött Lecce helgen som följde. Torsken mot Roma i Rom-derbyt var förmodligen den jobbigaste käftsmällen hittills den här säsongen som borde haft negativa konsekvenser mentalt för Lazio tyckte man. Men man har svarat på den motgången på samma sätt som tidigare. Och i helgen dammade man av Hellas Verona med en stabil 3–0 seger.

Lazio är ett starkt kollektiv under Marco Baroni där spelare turas om att spela huvudroll. Nästan svårt att dra igenom lagets stjärnor utan att av misstag nämna mer än halva startelvan. Tidigare under säsongen var det lagkaptenen Mattia Zaccagni som var den stora ledfiguren men sedan skadade han sig vilket tvingade bland annat veteranen Pedro att visa att gammal var äldst. Sedan blev Nicolò Rovella namnet på allas läppar då han gått från klarhet till klarhet i rollen som regissör i Baronis bygge. Dele-Bashiru klev sedan fram lite från ingenstans med imponerande insatser. Mario Gila har tidigare hyllats för sina försvarsinsatser och blivit ett namn som nämns i samband med de största klubbarna. Just i detta nu dock är det Boulaye Dia som framstår som den bärande spelaren i offensiven och som många baserar sina rubriker runt. Vem som är stjärnan i detta Lazio ändras från vecka till vecka. Detta stöds även i den ytliga statistiken där Lazio har fjorton olika målskyttar den här säsongen och är den enda klubben i serien som har tre spelare som gjort sex mål eller fler.

Så historien om Marco Baroni som det förbisedda geniet är en myt och sanningen är en helt annan. Baroni är en tränare som över lång tid och en radda misslyckanden har samlat på sig den nödvändiga erfarenheten och kunskapen som krävs för att vara en fantastisk tränare. Resan han befunnit sig på var nödvändig och han var inte heller särskilt förbisedd utan fick hela tiden nya möjligheter på tränarbänken. Hans karriär fram tills när de vände i Reggina påminner mig om Niels Bohrs kända citat på frågan om hur han blev en sådan genialisk fysiker. ”Jag har misslyckats på alla möjliga sätt inom ett väldigt begränsat område”. Baronis väg mot denna framgång är också ett lysande exempel på vad Calcio gör så bra. Hur tränare filas och formas inom den italienska fotbollspyramiden. 

Eric Roy och Marco Baroni är två av Sydeuropas hetaste tränare just nu och de befinner sig i sena 50-års åldern eller 60-års åldern som i Baronis fall. Ett vackert påminnande om att vi inte ska frukta misslyckandets kraft då det är den främsta källan för kunskapens rikedom.

// Martin


    Resultat:

0 kommentarer