Postpartita 25: En demontränare utan demoniska krafter
Fabregas envishet, delad pott i Rom och strategiska misstag med mycket annat veckans Postpartita
Delad pott i Rom
Lazio - Napoli var en högintressant drabbning ur flera perspektiv. Contes mannar gick in i matchen med vetskapen om att man hade förlorat båda mötena med Baronis ljusblå romare. Dessutom kom Napoli till rom med ännu ett skadeavbräck i David Neres vilket “tvingat” Conte till ännu en formationsändring. Tillbaka tills hans gamla favorit, 3-5-2, med Raspadori och Lukaku som anfallsduo. Ja denna matchen hade på förhand det mesta, taktiskt intressant, Contes svårigheter med Baronis Lazio och två lag som i allra högsta grad är med och tävlar på olika fronter.
Och matchen började fantastiskt efter ett otroligt långskott av Gustav Isaksen som bombar in bollen bakom Alex Meret. Som jag saknat ett klassiskt kanonskott, som är sällsynt. Men Napoli skulle snabbt komma tillbaka i matchen efter en märklig felpassning av Provedel. Raspadori och Lukaku kombinerade sig fram och visade sig vara ännu en genialisk förändring av Conte. Men Provedel måste diskuteras, för utöver hans dåliga utspark släppte han också Raspadoris avslut enkelt mellan benen. Det ser allt mer ut som att Provedels ganska korta period på den högsta nivån är räknad, Lazio behöver en bättre målvakt. Och kanske är Mandas som fått en del speltid en uppgradering som redan finns i truppen.
I andra halvlek var det en liknande matchbild som den första. Lazio ägde bollinnehavet och såg lite närmare ut ett mål än Napoli, som såg väldigt stabila ut defensivt. Och helt ur ingenstans kom Napolis 1-2 mål efter lite flipperspel i straffområdet och ett självmål av Lazio. Lazio lyckas dock kvittera i slutet och jag går ifrån matchen och känner att det var ett rättvist resultat. Två väldigt bra lag, som är bra på olika sätt. Lazio går inte att stoppa offensivt, de har så många spelare som levererar och Baroni har satt upp ett system som får ut det mesta av varenda en. Napoli är ett taktiskt otroligt skickligt lag, som har en tydlig spelidé men som också är sluga nog att slå till i precis rätt tid varje match. Båda de ljusblå lagen har en fin säsong bakom sig som jag tror kommer fortsätta i positiv bemärkelse, Napoli kommer utmana Inter om Scudetton och Lazio kommer knipa en Champions League-plats.
//Torsten Armini
Fabregas envishet ger utdelning
Under en strålande sol tog Fiorentina emot Como i Florens. Med en grävmaskin och högar av lera som ockuperade ena kortsidan på Artemio Franchi formerade båda lagen sina startelvor. Raffaele Palladino ställde upp med de båda nyförvärven, tillika Nicolós, Fagioli och Zaniolo. På andra sidan befann sig ett ivrigt Como som suktade efter resultat efter tre raka förluster.
Både Nicolo Zaniolo och Robin Gosens hade fina chanser att ta ledning i matchens linda för hemmalaget men misslyckades. Kanske var det Moise Keans frånvaro som syntes, succéanfallaren som verkligen fått sitt stora genombrott, var avstängd. Keans närvaro eller inte, Viola hade svårt att skapa särskilt mycket. Istället var det Comos 19-årige nyförvärv Assane Diao som från halvplan spurtade sig förbi ett splittrat försvar och kan lägga in 0-1 bakom David De Gea. Tätt inpå tar 20-årige Nico Paz emot bollen med vänster yttersida och viker in och knorrar in bollen i krysset. Lättnaden är stor från Comos håll. Man har fått utdelning.
Det samstämmiga narrativet kring Como denna säsongen har varit att det är laget som inte kan få utdelning. Serie A:s Västerås. Nu tycks man trots allt få det. Med Assane Diao och Nico Paz har man något annat. Något annat än Cesc Fabregas som till varje pris håller fast vid sin idé. Fabregas som återigen efter matchen tillstod att man minsann inte ändrade sitt sätt att spela, senaste matchernas förluster till trots. Han hyllade spelarnas dedikation till hans idé. “När man spelar på det här sättet blir man tillslut belönad”, är ett mantra som inte bara Fabregas, utan hela Como, verkar ha anammat. Idag blev man belönad. En mer krass vinkel är att det inte var de spelmässiga strukturerna som var den utlösande faktorn, utan att det var Diao och Paz som var de egentliga upphovsmakarna och katalysatorerna. Idealister i all ära, men hungriga fotbollstalanger med större mål i sikte drar ofta de längsta stråna.
Como befinner sig nu hela 5 poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Fortsätter man ta vinster som denna titt som tätt bör spel i Serie A även nästa säsong inte vara en alltför orealistisk målsättning. Fiorentina å andra sidan huserar på en sjätteplats med Milan och Bologna hack i häl. Kampen om de där sista europaplatserna blir helt klart intressant att följa i vår.
//Nico Frisk
Tävlingen om andraplatsen
Det börjar mer och mer se ut som att klubbarna i toppen av Serie A konkurrerar om vem som ska sluta tvåa snarare än vem som ska hämta hem den anrika scudetton. Under flera omgångar i rad nu har någon utav klubbarna haft chansen att antingen rycka iväg eller kliva upp på ledande position men misslyckats med att göra detta. När någon av rivalerna tappar poäng så tappar samtliga poäng och situationen förblir oförändrad. Mentala spöken härjar i alla lagen i toppen samt en del övriga problem i mitt tycke som jag tänkte nudda vid. Men det har skapat en intressant situation där ligavinnaren i slutändan kommer att vara det minst problempräglade laget snarare än det mest framstående.
La Dea må vara vacker men hon är ingen strateg
Atalanta har förvandlats till kanske det mest ojämna laget just nu i Serie A sett till vilken skillnad det är i kvalitetsnivå mellan deras insatser. Formidabla krossar följs upp av förluster eller kryss där laget till synes knappt ens äntrar planen. Jag har tidigare riktat en del pilar mot Gasperini och hans fotboll men jag börjar sakteliga se på honom som relativt oskyldig i sammanhanget. Många har påpekat under säsongen att Atalantas trupp är bred med många alternativ för Gasperini att tillgå. Tyvärr i mitt tycke har folk låtit sig bli förblindade av Atalantas strålande anfallsuppsättning. För när det kommer till deras trubbyggande som helhet är det ingen speciellt djup och bred trupp. De har många anfallare och wingbacks och där stannar det. De ser väldigt tunna ut centralt i planen och jag som har en gammalmodig syn på fotboll ser det lite grann som en dödssynd då centrallinjen är den viktigaste delen utav alla lag. Konsekvenserna är att minsta skada på spelare centralt i planen för Atalanta har väldiga konsekvenser för Gasperini. Ederson har i princip spelat varenda sekund den här säsongen och detta för att det inte finns någon spelare på bänken som Gasperini kan rotera med. Och har ni märkt hur den väldiga hyllningskören kring Ederson har dött ut på sista tiden? Det är kopplat till att hans insatser inte har varit av samma förförande kvalité vilket i mitt tycke enbart är kopplat till bristande energi nu på slutet. Spelar man så mycket matcher i en roll som kräver så mycket som Ederson gör i Atalanta kroknar benen till slut. Atalanta var också tvungna att panikvärva Bolognas och Italianos fjärdeval på mittbacken i Stefan Posch under januari. Och österrikaren har knatat rakt in i Atalantas startelva vilket återigen säger en del om Atalantas bristande prioriteringar under sommaren. Det är väldigt onödigt detta för chansen för Atalanta att skapa historia och vinna ligan är inom räckhåll men D’amico och deras rekryteringsteam som tidigare varit så hyllat kan ha klantat till det så att detta fantastiska öde inte inträffar tyvärr.
En demontränare utan demoniska krafter
Sedan har vi Simone Inzaghis Inter där frågorna börjar radas upp, åtminstone för mig. Jag känner mig ganska ensam här som en liten surrande mygga i ett hav av grymtande grisar som alla hyllar Inzaghi som en demontränare av sällan skådat slag. Till och med populistiska tacticos på diverse plattformar har hoppat in i hyllningskören och då vet man att man står ensam på klippan med sina åsikter. Men sanningen är vad sanningen är. Om Inzaghi torskar ligatiteln i år igen då har han alltså på sina första fyra år i Inter, under en tid då han har haft kanske den bästa truppen i Serie A blott vunnit en scudetto. Och detta i en värld där hans huvudkonkurrenterna som besegrat honom är Stefano Piolis Milan, Luciano Spallettis Napoli och kanske Antonio Contes Napoli. Om så blir fallet kommer historieböckerna att summera hans första fyra år som ett misslyckande. Hans genomsnittliga poängsnitt ligger på 83,5 poäng och det snittet leder inte till någon scudetto. Nu när Inzaghi har erövrat sådan status inom det så kallade mainstream slutar folk ställa frågor i ett tidigt stadium för att slippa snubbla över sanningen. Det är spelarnas fel och den argumentationen har vi hört många gånger förut gällande andra tränare som Pep Guardiola till exempel. I förlusten mot Juventus under gårdagen var Inter för ineffektiva, man missade för många chanser och vad ska Inzaghi göra åt detta? Detta har faktiskt varit ett problem tidigare för Inter om man blickar tillbaka till andra året under Inzaghi när de led av likartad problematik. Om vi fortsätter ställa frågor och inte nöjer oss med att det är spelarnas fel. Vad beror ineffektiviteten på? Inter har kvalitetsspelare på många positioner med tillräcklig teknisk kvalité för att inte missa den sortens lägen och göra den sortens misstag de har börjat stått för igen den här säsongen. När spelare av kvalité gör misstag är det ofta kopplat till en bristande koncentration. Varför brister koncentration? Ja, det är ofta kopplat till att energin tryter, det är svårt att bibehålla fokus när du är trött. Varför är spelarna trötta? Där faller nog en del människor in i tankegången att rekryteringen är för svag. Flera av Inters nyckelspelare är till åren komna som Mkhitaryan och Calhanoglu för att nämna några. När man är på fel sida av 30-strecket är energinivån sämre och man klarar inte att av spela samma mängd matcher utan att kroppen börjar protestera. Jag håller inte med om att rekryteringen felar då jag anser att Marotta har baserat den på Inzaghis behov. Inzaghis system kräver spelare av hög teknisk nivå, den sortens spelare är väldigt dyra på marknaden för det mesta och spelare i den kategorin som är tillgängliga för Inter är ofta spelare som är lite äldre. Eller yngre spelare med kanske en problematisk skadehistorik. När Inzaghi roterar får det konsekvenser då rotationsalternativen inte är på samma nivå som startspelarna. Återigen ingen rekryteringsmiss i mitt tycke i alla fall då jag har svårt att förstå hur Inter ska kunna ha råd att ha backups som är på samma nivå som deras startspelare. Om Asllani hade kunnat matcha Calhanoglus nivå hade han varit startspelare i ett annat topplag och inte suttit på bänken i Inter. Jag är av åsikten att Inzaghi måste tänja lite på sina principer och ändra om lite för att råda bot för energiproblemen och göra så att rotationsspelare kan fylla ett större syfte i hans system. Ingångsbarriären för hans system är helt enkelt för högt. Men jag tror inte att han kommer att göra det i och med att hans fotboll börjat vunnit beundrare även utanför Italiens gränser. Och den moderna fotbollen är väldigt intelligensbefriad i mitt tycke då stil och spelsätt har större värde nu och får större belöning än faktiska titlar och resultat.
En anorektisk scudetto-utmanare
Napoli investerade stora pengar i somras för att på ett relativt snabbt sätt stuva om truppen att kännas mer lämplig för Antonio Conte. Men i och med att man misslyckades med att kvalificera sig för Europaspel under fjolåret så är truppen också kraftigt nedbantad. Emellanåt känns det som att Conte knappt ens har några spelare att tillgå. Och detta är en detalj som folk undviker att nämna ofta i mitt tycke när Napoli förs på tal. Det pratas om deras enorma fördel att bara slåss på en front men samtidigt är just deras armé den här säsongen justerad för just det ändamålet. Inget av topplagen har samma brist på alternativ och skrala bänk som Antonio Conte har till sitt förfogande den här säsongen. Och det är här problemen börjar och stannar för Napoli. Det känns en smula onödigt i likhet med Atalanta om Napoli inte plockar hem scudetton då tre precisa värvningar i januari förmodligen hade mer eller mindre garanterat klubbens tredje scudetto. Och det är inte värvningar för startelvan som hade behövts gjorts utan en breddad bänk som erbjudit en större taktisk variation för Conte. När han nu också har skiftat till en 3-5-2 formation som resultat av Neres skada gav det ekon till det förflutna. Och då tänker jag på hans första säsong med Juventus när Conte gjorde exakt likadant. Varierade mellan en anfallstrident bestående av Simone Pepe, Alessandro Matri och Mirko Vucinic och en anfallstvåa med antingen Matri och Vucinic eller Marco Borriello och Fabio Quagliarella. Alternativen var som sagt betydligt fler för Conte då och Juventus behövde inte bekymra sig för något Champions League-spel den säsongen heller i likhet med Napoli nu.
Kampen om scudetton är intressant och spännande där inget lag framstår som den perfekta scudetto-vinnaren. Problemen kan upptäckas utan förstoringsglas och formeln för succé ligger i att minimera konsekvenserna utav dessa tillkortakommanden. Och vi får se vilken tränare som lyckas bäst med detta. För det är den tränaren och det laget som kommer få lyfta bucklan i slutändan.
// Martin Eliasson
