Postpartita 27: Provinsernas Diego Simeone

Vi plockar ner den tjugosjunde omgången i Turin och Udine tillsammans med Nico Frisk och Martin Eliasson.

I väntan på sin egen död

Samtidigt som allt tycks stämma i de brunröda delarna av Turin, är Monza sämre än på år och dag. Det var i Monza de möttes, Torino-supportrarna kom dit med vinden i ryggen efter förra matchens vinst mot Milan. Hos Monza som innehaft placering som jumbo under en längre tid var hoppet om spel i Serie A även nästa säsong på ett all time low. Den nu 80-årige Monza-basen Adriano Galianis jaktmarker har inte varit sig lika sedan hans överhuvud och riktmärke Silvio Berlusconi gick ur tiden - utsikterna blev inte ljusare efter matchen mot Torino. 

Det bortalaget som tog initiativet redan från början, med självförtroende. Eljif Elmas från Leipzig och Cesarae Casadei från Chelsea, två tunga namn med enorm potential, har sedan deras intåg i slutet v januari varit positiva injektioner i Torino, något som märktes mot ett nedsjunket Monza. Det var just de två nyförvärven Elmas och Casadei som stod för båda, tillika de enda målen. 0-2 slutade matchen och Torino växer sig allt starkare. Monza går å andra sidan runt levande begravda för tillfället, eller ja, det har man gjort länge. Förutom Galiani som verkar går runt och vänta på sin egen död, bokstavligt talat, är själva laget och ålderstiget och saknar riktning. Stackars Alessandro Nesta förväntas handskas med både en napolitansk maffiagrabb i Armando Izzo och den erkända dåren Keita Baldé - för att nämna ett par i denna hönsgård. Nu har man gått mållösa senaste tre matcherna och inte vunnit de senaste sju. 

Vad ska få detta lag att vända? Det skulle väl då vara Nesta om han bankade i laget något vettigt, för någon spelfilosofi och överhuvudtaget något grundspel har han ju fatalt misslyckats med. Inte är det Örebrosonen Arvid Brorsson som sitter fastbunden på bänken som är räddaren i nöden här. Jag sätter en förmögenhet på att det inte bara är Galiani som ber och bönar dag och natt till Berlusconi och frälsning. Just nu befinner man sig i en skärseld där inget tyder på att saker och ting ska bli bättre. Nattsvart. En ridå utan dess like.

För Torino går det inte att må bättre. Jo, det skulle väl vara om man påriktigt hade chans till Europa, men så bra ska de inte ha det. Det är givetvis alldeles för långt upp dit, men det Paolo Vanoli och Torino håller på att bygga upp här kommer bli intressant att följa in i nästa säsong. 
//Nico Frisk


Provinsernas Diego Simeone

Det var många som var skeptiska inför säsongen när Udinese introducerade sin nya tränare, den i kontexten okända tysken Kosta Runjaic. Men redan tidigt under säsongen producerade Udinese goda resultat. Men skepticismen bestod mycket tack vare att Udinese haft en förmåga att starta starkt tidigare säsonger för att sedan dala farligt under våren. Det framstod inte som något speciellt lag under första halvan av hösten heller. Lite av ett omställningslag i stort behov av den franska bollkonstnären Florian Thauvin som fick en flygande start på säsongen. Sedan när Thauvin åkte på muskelskador och kom ur form tappade även Udinese sin fina resultatrad. Men sedan sakta men säkert har Kosta-bollen introducerat sig. Och i den här perioden under tidigare säsonger har Udinese befunnit sig i fritt fall men nu i år ser man starkare ut än tidigare. Mot Parma hade Udinese skadekris på målvaktspositionen där både förstakeepern Okoye samt andremålvakten Sava återfanns på skadelistan. Detta innebar att nästan 40-år gamle Daniele Padelli fick ställa sig mellan stolparna vilket han inte hade behövt gjort på flera år. Detta kändes som en potentiell akilleshäl inför matchen men visade sig vara irrelevant. Udinese hade kunnat spelat utan målvakt under större delen utav matchen utan att det hade haft några konsekvenser. Udinese har nu fem raka matcher utan förlust där fyra slutat i seger. Den stora anledningen till detta är det välkoordinerade selektiva presspelet som Kosta konstruerat och introducerat som gör Udinese till ett obehagligt lag att möta just nu för i princip alla lag i Italien. Man är ett fysiskt framstående gäng, det längsta laget i Serie A med ett centralt mittfält bestående av tre maratonlöpare som samtidigt är byggda för närstrid. Det är bara att titta på Jesper Karlströms överarmar och axlar. Att råka springa in i svensken på planen måste kännas som att springa in i metall. I den här matchen var det dock den tekniska fransosen Florian Thauvin som var matchens lirare och som dikterade hela matchen från sin kant. Det blev på många sätt det perfekta scenariot efter straffdramat från föregående omgång mot Lecce när Lorenzo Lucca snodde straffen från Thauvin. Nu blev det straff igen och Thauvin med stöd från Lucca denna gång skickade säkert in vad som blev matchens enda mål.

En brokig juvel formad på Korsika och ärad i Marseille

Vem är då denna franska Florian som förför folket i Udine? I grunden en enastående talang som kom fram som en orkan på Korsika. Redan under tonåren kunde han uppehålla en hel backlinje i ett annars anonymt Bastia. Han gjorde sig känd som en bråkig talang vilket gjorde att han passade in som handen i handsken på Korsika. Han blev till exempel en de fem spelarna som fick se det röda kortet i det korsiska derbyt mot Ajaccio som mötte alla fördomar, stereotyper och förväntningar som fanns på förhand, en modern klassiker i fransk fotboll. Han var sedan en av de bästa spelarna i det franska U-20 landslaget som plockade hem VM-guldet 2013. Efter att ha strejkat sig bort från Lille hamnade han i Marcelo Bielsas Marseille. Och även om han inte nådde upp i samma status som storstjärnorna Gignac och Payet så imponerande han tillräckligt på Bielsa för att det egendomliga geniet från Argentina skulle kalla honom för en ”framtida Ballon d’Or-vinnare”. Riktigt så blev det ju inte. Man ska ju ha flyt också under karriären och inte bara talang. Det fanns en tid när känslan var att Thauvin skulle hamna på de största scenerna. Säsongen 2017/18 stod han för smått otroliga 26 mål och 18 assist och blev på så vis den första spelaren i Marseilles historia att nå både 20 mål och 10 assist under samma säsong. Han bar i stort sett även fram Rudi Garcias lag till en Europa League-final där Diego Simeones Atleti dessvärre blev för övermäktiga. Men när storklubbsryktena var som allra intensivast åkte han på en allvarlig knäskada som fick honom att missa en hel säsong. Det var också en skada som riskerade att avsluta hans karriär i förtid. När han väl var tillbaka efter en experimentell operation såg han inte längre ut som samma spelare. Han lämnade Marseille för Mexiko i jakt på formen och för att återförenas med sin gamle kamrat Ande-Pierre Gignac. Men i Mexiko var han endast en frustration och blev till slut utköpt från sitt kontrakt. Det var en rejäl gamble som Pierpaolo Marino tog när han värvade Thauvin samtidigt som det är enkelt att argumentera för att den var värd att göra. Det kändes och rätt att han till slut hamnade på Europas stövel. Mycket talar för att det hade blivit en flytt till Lazio tidigare när de hade gjort klart med Marcelo Bielsa då han var högt upp på sin forna tränares önskelista vid tidpunkten. Men den potentiella affären föll isär när Bielsa sade upp sig i protest mot Lotito efter blott tre dagar på posten. Under första säsongen hos zebrorna kom skadeproblemen som förväntat som störde fransosens rytm. Men i år hittills har Thauvin endast missat tre matcher på grund av skada och insatserna är därefter. Han är x-faktorn för Kosta Runjaic’s Udinese. Katalysatorn framåt som motståndarna måste hålla ett extra öga på. Han har fått ett uppvaknande nu på ålderns höst och en Thauvin med självförtroende är en av seriens mest sevärda spelare. Det är nog delvis därför dramat mot Lecce blev sådan stor grej som det blev. Det var en del utomstående röster som påpekade att Thauvin inte är någon vidare straffskytt och det må så vara men det ligger i Runjaics och Udineses intresse att få Thauvin att känna sig som den stora stjärnan och fisken i dammen. Nog delvis därför också han bär kaptensbindeln utan att direkt vara något större ledarämne. Man får en glädjande känsla av att se hans uppvaknande och det ska bli fortsatt intressant att följa hans andra vår i Udinese framöver. // Martin Eliasson

 
    Resultat:

0 kommentarer