Postpartita 28: Den brutala läromästaren Gasperini

Smällen i Turin, Contes comeback, Ranieris regelbok och Bolognas jakt fortsätter.

Bologna on the run

Hellas Verona, som i allra högsta grad är indragna i den där bottenstriden, tog emot starka Bologna. En andra hälft av säsongen som gått lite under radarn, men Bologna under Vincenzo Italiano har verkligen visat att Thiago Motta kanske inte var så viktig trots allt. Detta var något man visade i omgång 28. 

På Stadio Marcantonio Bentegodi, döpt efter filantropen vid samma namn som fick Verona att frodas under 1800-talet, blåste den unge Antonio Rapuao i pipan för matchstart. Hellas Verona med sitt relativt svaga och bleka lag med svenska Amin Sarr på topp hade det inte lätt mot Italianos välorkestrerade gäng. Målchanserna flödade definitivt inte, men att säga att det var spel mot ett mål är ingen överdrift. Med Lewis Ferguson som har tagit sig an det där mittfältet med en järnhand, gjorde skotten det svårt för Veronas diton. Det var också Bologna som tog ledningen i slutet av första halvlek när nyförvärvet, tillika forne Milan-kaptenen, Davide Calabria spelar fint fram till Jens Odgaard som kan dra in 0-1. 

Andra halvlek är mer eller mindre samma visa där Bologna har ett starkt övertag och där man också drar upp tempot något. Man lyckas däremot inte utöka sin ledning. När Veronas Nicolas Valentini blir utvisad öppnas fler ytor och Nicolo Cambiaghi kan göra 0-2. Ridån dras dock inte ner riktigt än då Verona, genom Daniel Mosquera, gör 1-2. Hemmalaget lyckas inte få något särskilt sug på fler mål och tiden rinner ut i sanden. 

Bologna har nu tre raka segrar och huserar på en stabil sjätteplats. Med fyra poäng ner till Roma håller man de jagande konkurrenterna nedanför sig samtidigt som Bologna nu gång på gång visat att man är att räkna med hela vägen in när man pratar om Europa. Med ett lag som på pappret ska ligga bakom Roma, Milan och Fiorentina har Italiano fått sitt lag att höja sig minst två nivåer sedan det nya året firades in. Hellas Verona å andra sidan huserar på plats 15 med 4 poäng ner till nedflyttningskval. Frågan är om det är nu man åker ur. Paolo Zanetti litar jag inte en sekund på. 
//Nico Frisk

Conte bröt sin svit

Efter fem raka matcher utan vinst - för första gången i karriären - ställde sig alla frågan om ett Conte-lag kan gå sex matcher utan vinst i rad. Samtidigt skulle man möta ett Fiorentina som visserligen är i usel form men som denna säsongen varit ett av de lag som faktiskt har bäst facit mot topp-8-lagen.
Men precis som i mötet mellan lagen i början på januari så var det Contas lag som började matchen på ett otroligt sätt, ett bevis på att det är ett av lagen som slåss om en scudetto medan det andra håller på att förlora allt man har byggt upp under säsongen. Raspadori fick ett friläge efter bara några minuter som De Gea räddade men det satte tonen på den första halvleken som bara slutade 1-0 till Napoli efter den gamla Manchester United duon McTominay och De Gea “kombinerade” och gav Lukaku ett öppet mål. Napoli borde lett matchen med fler mål men var rättmätiga ledare i matchen.

I andra halvlek flyttade Fiorentina upp laget och lyckades skapa ett litet tryck mot Napoli, som dock istället utökade sin ledning till 2-0 och där var matchen begraven. Tills det att duon som inte fått så mycket utrymme tillsammans, Kean och Gudmundsson, kombinerade fram till ett otroligt mål och öppnade matchen igen. Fiorentina tryckte på men skapade inte direkt de klara chanserna och det var faktiskt den gamla Fiorentina-spelaren Cholito Simeone som var närmst att återigen utöka Napolis ledning. Men Napoli höll ledningen otroligt starkt och hakar därmed fortsatt på Inter i kampen om scudetton, en kamp som kommer leva in i de sista omgångarna och som allt mer lutar åt en Napolitansk seger.

Det är heta dagar i båda klubbarna som möttes på Maradona. Napoli är i högsta grad inblandad i toppstriden och har på ett mirakulöst sätt lyckats hänga på Inter trots en tuff period. Något som inte kan tillskrivas någon annan än mästaren Antonio Conte som stått för ännu ett mästerverk oavsett hur säsongen slutar. För Napolis trupp ska inte kunna vinna en scudetto, men till och med Napoli som vant sig vid skönspelande Spalletti-lag börjar känna att det luktar scudetto. I Florens är det snarare varmt i negativ bemärkelse efter de sviktande resultaten och spelmässiga insatserna sedan årsskiftet. Palladino sitter löst och fortsätter hävda att han tycker spelet ser bra ut, trots att Fiorentina match efter match blir utspelade av betydligt sämre lag än Napoli. Oavsett tycker jag att det fanns ett lag och ett spel att bygga vidare på i andra halvlek av matchen mot Napoli. Gudmundsson är av högsta kvalitet och har fått alldeles för lite speltid, detsamma gäller Fagioli som borde vara given på mittfältet framöver. Med det sagt är situationen tuff för tränare Palladino som verkligen behöver bevisa att det finns något att jobba vidare med, för åker Fiorentina ut mot Panathinaikos på torsdag kommer Palladino med största sannolikhet inte sitta på den lila bänken mot Juventus nästa helg.
//Torsten Armini

Ranieris egna regelbok

Det fanns frågetecken inför helgens drabbning mot Empoli. Vi fick se flera av lagen som hade haft heta möten i Europa ha svårt med energinivån i helgens ligamatcher. Ranieris Roma stod för en väldigt imponerande insats mot Athletic Bilbao i vad som var ett jämnt och klurigt möte. Känslan var därav att det inte alls hade varit förvånande om man hade tappat poäng nu mot Empoli som var i desperat behov av poäng. Men så blev ej fallet, man blir återkommande påmind om att Claudio Ranieri spelar efter en annan regelbok. Den logik som gäller för andra gäller inte för honom. Roma tog ledningen efter knappa 25 sekunder efter ett fint tekniskt avslut trots tvivelaktig balans från Matías Soulé som sakteliga börjar leva upp till den hajpen som omgav honom när han kom. Roma var därefter inte särskilt nära på att tappa de tre poängen, tvärtom så är slutresultatet väldigt smickrande för Empoli. Det var nästan imponerande hur Roma mäktade med att inte göra ytterligare mål. Rejäla missar från flertalet spelare där Manu Koné rundar målvakten och träffar stolpen och Eldor Shomurodov dammar av en boll i 180 km i timmen rakt i ribban från straffpunkten som nästan välter målramen.
Jag har redan skrivit djupgående om Claudio Ranieri mirakelförmåga att skapa och rida på momentum som få andra tränare är kapabla till. Jag börjar luta åt att Roma faktiskt kommer att lyckas nalla fjärdeplatsen. Om man ser till vilken form de befinner sig i, hur enkelt och roligt allting verkar när Roma spelar samtidigt som rivalerna har det kämpigt. Skulle Ranieri lyckas med detta är han säsongens tränare i Serie A. Och vilken märklig säsong detta är för romanisti med tre olika tränare och katastrofal start men ändå kan de sitta här och faktiskt känna att de har en chans att nå dem önskemålen de hade inför säsongen. Sedan ska man heller inte glömma bort Europa League och om Roma slår ut Athletic Club i returmötet på katedralen i Bilbao då finns det goda möjligheter för dem att gå hela vägen. Från helvetet till himlen, Ranieri-style!

Den brutala läromästaren Gasperini

Sommaren 2008 anländer en nedstämd Thiago Motta till Genua. Det sades vara hans sista chans efter att skadorna börjat avlöst varandra. Säsongen därpå kom han bara upp i några fåtal matcher för Atletico Madrid innan kroppen sade ifrån. Men Thiago och resten av fotbollsvärlden var inte beredd på den mirakelkur som heter Gian Piero Gasperini. Gasperini räddade Thiago Mottas karriär med en specialdesignad roll som inte ställde samma fysiska krav på hans ärrade kropp. Och med bättre tillämpade träningsmetoder blev det inte Thiago Motta sista destination som många trodde utan snarare början på en resa mot den absoluta toppen.

Men herren ger och herren tar.

Det är 2025. Thiago Motta har haft en jobbig första säsong som topptränare i Serie A. Förödmjukad av PSV i Champions League och djupt ifrågasatt efter ett världsrekord av kryssmatcher i ligan hade nu äntligen en glimma hopp tänds inför slutskedet av säsongen. Diverse journalister och profiler på sociala medier hade börjat viska om Juventus som en potentiell scudetto-kandidat. Och matchen som många skulle hålla under extra koll för att bedöma var Juventus stod någonstans var söndagskvällens drabbning mot Atalanta.

Gasperinis vargar klev ut med hög aptit vilket inte har varit en allt för vanlig syn under 2025. I halvtidspaus stod det 1-0 till sönerna av Bergamo efter ett mål på straff av årets målkung Retegui. Men enda anledningen till att siffrorna inte blev större stavas Di Gregorio som stod för ett par stycken absoluta världsklassräddningar. Ytterligare en otrolig linjemålvakt som Serie A kan stoltsera med. Den där lilla, lilla glimma av hopp fanns med andra ord kvar. Atalanta hade varit ineffektiva under första halvlek. Uppenbarligen kunde detta bli en repris från mötet Juventus hade med Inter tänkte många där första halvleken var likartad men där Juventus sedan lyckades bärga alla tre poängen under den andra halvleken.

Gasperini sade nej till detta. 2-0 kom sekunder in på den andra halvleken och sedan var det ridå helt och hållet för den gamla damen som nu hade blivit tjock. Davide Zappacosta och Kolasinac tiki-takar sig igenom Juventus försvar på egen hand och gör 3-0. Det var förödmjukande hur enkelt det såg ut. Med en kvart kvar fulländar Atalanta slakten med ett 4-0 mål av Ademola Lookman.

Herren ger och herren tar. På samma sätt som Gasperini skapade liv och räddade Thiago Mottas spelarkarriär en gång i tiden så kan han nu mycket väl ha tagit död på dennes tränarkarriär i Juventus och toppen av Serie A.
// Martin Eliasson

 
    Resultat:

0 kommentarer