Postpartita 8: Karaktärtränarnas revanch

Postpartita tillbaka igen. Den här gången med ett lite nytt koncept då tre skribenter fokuserar på olika saker under den senaste omgången.

The Tale of Two Cities in crise

En potentiellt säsongsdefinierande match utspelade sig på Marassi under lördagen. Genoa som efter succésäsongen 23/24 bara på några månader hamnat i brand. Och det är tråkigt för en klassiska klubb som verkligen har potentialen att göra något riktigt bra. Hela grunden fanns ju där inför säsongen, fansen var entusiastiska, spännande tränaren Gilardino hade precis skrivit på ett nytt kontrakt och stjärnorna Gudmundsson och Retegui fanns kvar i truppen långt in i augusti. Nu bara några månader senare försöker klubben desperat knyta till sig en halvpensionerad Balotelli, efter att stjärnförsäljningar gjordes i sista sekund och truppen åkt på ett rejält skade-helvete. Hur hamnade de här?

I matchen visade dock Genoa fortfarande prov på grinta och jag tror att Gilardino kan vända på skutan. Mot ett Italiano-lett Bologna är matchen aldrig över, inte ens när Bologna leder med 0-2 in i 70:e minuten. Genoa lyckas göra 2-2 efter en doppietta av Pinamonti på ett regnigt Marassi och nu tror jag att det vänder för Genoa, kanske inte på klubbnivå då ägarna gått i konkurs, men för laget som faktiskt ser ut att behöva slåss om att stanna kvar. Gilardino är fortfarande ett spännande tränarämne som är duktig på att organisera sitt lag och få mervärde ur mediokra trupper. Kanske kan han till och med få ut den sista krämen ur Balotelli om affären blir av. För underhällningsvärdet i det hela hoppas jag verkligen att det blir av. Till sist vill jag nämna 17-åringen Jeff Ekhator som återigen gör en fint inhopp och som har visat sig vara en mycket spännande talang. Jag ser det inte som en omöjlighet att han slår igenom ordentligt redan i år och blir den offensiva nyckeln i ett Genoa som lyckas hålla sig kvar. Han har både touchen och spelsinnet för att spela på högre nivåer.
/Torsten Armini

* * *

Har Viola äntligen växlat upp?

Två motsatta formkurvor. Ett lag som storspelar och visar att man vill vara med i toppen. Ett annat lag som bara blir sämre och sämre. Jag pratar givetvis om Lecce mot Fiorentina. 

Hemma på Via del Mare tog Lecce emot Viola, kanske med en känsla om vad som skulle kunna ske. Hemmalaget kom till matchen med enbart en vinst på hela säsongen och tre raka förluster. På andra sidan planen fanns ett Fiorentina som bara vuxit och vuxit. Mister Palladino har tillhandahållit och tagit vara på en otroligt fräsch trupp. Stärkta efter förra omgångens tunga vinst mot Milan var Cataldi, Adli och resten av Violas unga och fina fötter fulla med självförtroende. 

Lecce står rakryggade i inledningen av matchen. Fiorentina äter sig in mer och mer. Fiorentinas offensiva fyndighet går inte att stå emot för Lecce. Innan domaren ens blåst för halvlek står det 0-3. Med en spelare utvisad blir det inte lättare för Lecce. Viola är inte nöjda. Hela tiden kommer nya vertikala passningar genom lagdelarna. Eduardo Bove, ännu en misslyckad Roma-produkt (trodde jag), trär in bollar från kortsidan som lönar sig mer än en gång. 

Matchen slutar 0-6. En tuff dag på jobbet för Lecce som kommer få svårt att lyfta sig från senaste tidens totala haveri. Vem ska lyfta detta lag? Sannerligen inte Ante Rebic. Någon som har lyft Fiorentina är Palladino. Inte för att man på något sätt gjorde en svag fjolårssäsong, tvärtom, men det har varit en hel del osäkerheter efter Italianos avgång. En hel del frågetecken har handlat om den trupp som klubben sitter på. Med all rätta!

För vad är det för gäng! Känslan är att man gått till marknaden med kravbilden: spelare som haft en otrolig potential, inte riktigt tagit chanserna och nu har det gått 2 år för länge för att en storklubb vill satsa på dem. Adli som fått en hel del chanser i Milan, men inte tagit dem. Colpani som understundom varit magisk i Monza men inte riktigt fått de stora ögonen på sig. Kean som fått ofattbart mycket förtroende, men aldrig levt upp till förväntningarna. Ja, detta är bara några av spelare i samma kategori som hamnat i Fiorentina. Nu har det visat sig att Palladino verkar vara den perfekta tränare för denna brokiga skara. Jag är inte den enda som vill se mer av det nya Fiorentina. Vilka spelare! Juste, att De Gea valt att komma tillbaka och vara typ bäst i världen gör inte detta laget mindre intressant.
/Nico Frisk

* * *

De Underskattade karaktärstränarnas revansch

Jag hade höga förväntningarna på lördagens rafflande tillställning mellan Juventus och Lazio.
En match som erbjöd mycket på pappret. Ett Juventus som hänger med i toppen och alltmer framstår som ett scudetto-lag i tidig fas där Thiago Motta framför allt gjort laget solitt defensivt och infört grinta som i vissa matcher trätt fram även utanför tröjorna. Och mot dem stod ett Lazio som gått från klarhet till klarhet ju längre denna höst lidit. Många summerade årets Lazio-upplaga som en skral sådan i starten på säsongen, det har inte varit mycket uppmärksamhet och uppståndelse kring de ljusblå från Rom men varje gång man kikar in och tittar på matcher med gänget erbjuds det alltid härligt fotbollsgodis att kittla aptiten med även för den neutrale. Man mönstrar en härlig offensiv kvartett där framme som kan bjuda på ruffig fysik och speed men även taktisk IQ och teknisk flair. Zaccagni, Dia, Isaksen och Castellanos kan ställa till oreda även för de främsta gängen i serien. Lägg därtill en disciplin och kollektiv anda som jag associerar med mannen de har på tränarbänken. Som de flesta av oss har lagt märke till lever vi i en tid där meritokratin lyser med sin frånvaro, ens framgång och möjligheter avgörs oftare genom kontakter och rätt bakgrund snarare än genom hårt jobb och kompetens och fotbollens värld är inte annorlunda på den fronten.
De mest lukrativa toppjobben inom sporten erbjuds till karaktärer som inte åstadkommit någonting på tränarbänken men som helt enkelt råkar ha rätt bakgrund och kontakter. Marco Baroni däremot befinner sig på den motsatta sidan. Länge var han Serie B:s främsta tränare och i flera år har han tvingats begå stordåd i mindre klubbar utan någon större belöning förrän just den här säsongen då han äntligen fått chansen i en större klubb. För den verkligt Calcio-frälste kändes Baroni som en potentiellt slug anställning för Lazio specifikt. 61-åringens specialiseringsområde under hela dennes karriär har varit att åstadkomma mycket med väldigt lite. Senaste åren har hans otacksamma uppgift varit att rädda klubbars Serie A-status med minsta möjliga medel. Och eftersom Claudio Lotito fortsätter köra stenhårt med sin klubbmodell i Lazio där de ska vara ett topplag med minsta möjliga budget blir det svårt att argumentera emot att Baronis färdigheter inte är väldigt passande.

Dessvärre blev lördagens match lite av ett anti-klimax där kapten Romagnoli kände sig tvingad till en riskabel chansbrytning när Kalulu höll på ta sig igenom vilket ledde till en frilägesutvisning efter knappa 25 minuters spel. Detta ändrade förutsättningarna och matchbilden avsevärt och ställde till det för den neutrales behållning. Lazio med sitt decimerade manskap stod upp väl och försvarade sig heroiskt och avgörandet skedde först kring minut 85 och genom ett olyckligt självmål från Mario Gila som råkar styra in ett inspel i eget mål. Olycklig förlust till trots borde inte laziales världen över hänga läpp någon längre stund utan de har visat att det finns någonting där att hålla fast vid. De är ett lag värda att hålla ett litet vakande öga över under säsongen.

Under fjolåret fick Roberto D’Aversa sparken från Lecce efter att han bokstavligen angrep en spelare med huvudet före. Han är en man med stort hjärta och hett temperament vilket undertecknad relaterar till. I år har han tagit nya tag med Empoli och hittills visat sig från sina främsta sida. En tränare kapabel att införa en jobbig taktisk disciplin och kampanda i sina lag och som dessutom ofta sitter inne på ett och annat taktiskt äss i rockärmen. I Empoli har han ett passande gäng att jobba med. En flexibel trupp som inte är spektakulär på något sätt men intelligent komponerad av sportchef Gemmi och dennes föregångare på posten Pietro Accardi. Dessutom innehåller den många talanger och unga italienare som Mattia Viti, Jacobo Fazzini, Sebastiano Esposito och Lorenzo Colombo för att nämna några. Och D’Aversa råkar vara medlem i den exklusiva skaran av italienska tränare som är duktiga på att utveckla talanger och framförallt har mod och vilja att spela dem. Många har förträngt att det var D’Aversa och ingen annan som slängde in en 19-årig Alessandro Bastoni och en ännu yngre och för den delen helt okänd Dejan Kulusevski i sin startelva och formade dem till storklubbsämnen och således framtida stjärnstatus. Precis som för Baroni så blev det dessvärre torsk även för D’Aversas manskap den här helgen men i likhet med Empolis tidigare insatser den här hösten så bjöd de verkligen upp till dans med Contes manskap. Det var en jämn tillställning där Empoli definitivt kunde och förmodligen borde ha tagit ledningen under första halvlek om skärpan varit bättre. Contes Napoli hade genuina svårigheter att hantera Empolis unga och välsvarvade kollektiv och enda målet kom via straffpunkten där Kvaratskhelia inte gjorde några misstag. Jag kommer fortsätta syna Empoli under säsongen för det är sällan de får någon större uppvaktning men de är utan överdrift en av Serie A:s viktigaste klubbar på grund av den fina kulturen de etablerat över lång tid med kompetent talangutveckling och förkärlek till unga italienare i startelvan. Och jag är övertygad om att flera av dem går mot ett genombrott denna säsongen nu när de har Roberto D’Aversas strikta hand att guida dem.
/ Martin Eliasson

* * *

Resultat:
 

0 kommentarer