“Ranieris Roma dör aldrig”
Roma ställde upp med en ordentligt “roterad” startelva men fick trots det bra bett på serieledarna. Efter en halvtimme spelade Juan Jesus upp en långboll till Spinazzola och som en blixt från klar himmel ledde de ljusblå på Olimpico. Men sista ordet var inte sagt. För “Ranieris Roma dör aldrig”.
Sir Claudio överraskade de flesta med en rejält roterad startelva uppställd i en 4-3-3. Mancini och N’Dicka fick bilda mittlås när Hummels behövde slicka såren. Rensch och Angelino fick agera klassiska ytterbackar och framför dem satte Ranieri in ett järnblock i form av tre fysiska mittfältare. Cristante, Koné och Pisilli. Anfallstrion bestod av Soulé, Shumorodov och El Shaarawy. Utan att ha gjort någon research så tror jag ingen tidning eller internetsida varit i närheten av att gissa att Ranieri skulle ställa upp med denna elva. Men ännu en gång skulle Ranieri visa att gammal är äldst.
Till att börja med ska sägas att prioriteringen är helt rätt. Det må vara Napoli som står på andra sidan. Men Europa League-matchen mot Frankfurt i torsdags och den kommande kvartsfinalen på onsdag mot Milan är klart högre i prioritet än tre poäng i Serie A, även om det är den värsta rivalen som står på andra sidan.
Trots den tydliga “turnovern” gör Roma en pigg inledning mot serieledarna. I 20:e minuten skär Soulé in från sin högerkant och går på avslut, hade han spelat en fristående El Shaarawy istället hade det troligtvis stått 1-0 till Roma. Välförtjänt.
Tio minuter senare utnyttjade istället Napoli en av få gånger Roma-försvaret var ouppmärksamma. En långboll från Juan Jesus (vem annars?) hittade fram till en djupledslöpande Spinazzola (vem annars?) på grund av att Mancini stod felplacerad. Det i sin tur ledde till att Svilar gjorde en otajmad utrusning. Vilket “Spina” noterade och lobbade över Romamålvakten på ett mycket kyligt sätt. Ett “gol del ex” i dubbel bemärkelse (både assist och mål). I ett skede av matchen där Roma var bättre än Napoli.
Efter målet tog Napoli över bollinnehavet och avsaknaden av kreativitet i Ranieris startelva började märkas av allt mer. Roma skapar dock några farligheter i samband med en hörn-situation det sista som händer i första halvlek.
Tio minuter in i andra halvlek byts Paredes in, som har en kreativ fotbollshjärna som ingen annan på Romas mittfält. Även Saelemaekers kommer in. Roma tar över händelserna på Olimpico och Ranieri tar inga fångar. Han slänger in Dovbyk bredvid redaktionens "favorit-uzbek". Tyvärr skapar de båda bjässarna inte särskilt mycket tillsammans. Dels för att de inte fick några inlägg att jobba med konstigt nog (!?). Med tio minuter kvar ändrar Ranieri taktik och tar ut en slutkört Shomurodov mot Dybala samt byter in Baldanzi mot Rensch. Nu är det fart och teknik som gäller och till slut skulle Roma få utdelning.
I 92:a minuten slår Alexis Saelemaekers ett inlägg som pangas in på volley av Romas bästa spelare för kvällen (inte bara för målet) Angelino och Olimpico exploderar. Kommentatorn på radiosändningen jag lyssnar på (som ligger 45 sekunder före tv-sändningen men det är så mycket inlevelse i dessa referat att jag lyssnar på det ändå) vrålar ut “La Roma di Ranieri non muore mai”! (Ranieris Roma dör aldrig). Och jag kan faktiskt inte summera det bättre själv.
Denna poäng gör inte särskilt mycket för tabellplaceringen. Men det går inte att överskatta vad den gör för moralen, för självförtroendet och för känslan att “Ranieris Roma aldrig dör”!.
Grazie Roma!
