StartitalienSerie AAC MilanRätt eller fel att behålla Allegri?

Rätt eller fel att behålla Allegri?

Nu står det klart att det är Allegri som kommer träna och styra Milan även säsongen 2013/2014. Rätt eller fel? Vi försöker hitta svaret genom att titta på den senaste säsongen, placera Allegri i ett historiskt perspektiv samt blicka på tillgängliga alternativ.

Massimiliano Allegris vara eller icke vara i Milan är en fråga som diskuterats flitigt under säsongen. I media. I ledningen. Bland supportrar. Efter många turer fram och tillbaka, fula utspel i media och inställda middagar beslutade Milan sig för att ge Allegri fortsatt förtroende. Rätt eller fel?

Säsongen 2012/2013

Statistik för Milan säsongen 2012/2013 (källa transfermarkt.de)

	Matcher	V/O/F	Målskillnad (GM/IM)
Serie A	38	21/9/8	+28 (67/39)
Champions League	8	3/2/3	-1 (9/10)
Coppa Italia	2	1/0/1	+2 (4/2)
TOTALT	48	25/11/12	+29 (80/51)

Utgångsläget som Allegri och Milan hade inför säsongen var riktigt tufft. Rödsvarta legendarer som Seedorf, Gattuso, Inzaghi och Nesta valde att lägga skorna på hyllan eller söka lyckan i andra klubbar. Lagets två största stjärnor och stöttepelare, Silva och Ibrahimovic, såldes till PSG. Som om inte det var nog tvingade Cassano sig bort från klubben med bara dagar kvar av mercaton.

För att fylla hålen i truppen plockades bland annat Acerbi, Pazzini, Zapata, De Jong, Bojan och Montolivo in. Från ledningens håll tyckte man inte att det var några konstigheter att behålla samma målsättning med den nya truppen som man haft med den gamla truppen. Nämligen att utmana Juventus om Scudetton och gå till kvartsfinal i Champions League. För alla andra som inte satt i Milans ledning var självklart den här målsättningen helt uppåt väggarna.
Oavsett vilken uppfattning man hade om styrkan på Milans trupp så kom säsongsinledningen som en chock. Laget inkasserad endast tre segrar under Serie A:s första tio omgångar. Milan förlorade hela fem matcher där förluster mot Sampdoria och Atalanta på hemmaplan framförallt stack ut. Kritiken mot Allegri växte snabbt. Och det med all rätt.

Milans höstsäsong kännetecknades av total inkonsekvens. Allegri fick inte spelet att stämma och blev snabbt osäker på sitt egna taktiska grepp. Han övergav sitt patenterade 4-3-1-2 för att experminetera med 4-2-3-1, 3-4-3, 4-3-2-1 för att till slut landa i 4-3-3. Under den här vilda rockaden av spelsystem hann Allegri även med att ge mer eller mindre alla spelare i truppen chansen från start. Mest rotation var det på mittbacksplatserna och på det centrala mittfältet. Virrvarret kändes totalt och det eminenta vattenhålet för Milan-supportrar milanosiamonoi refererade till Allegris laguttagningar och val av matchtaktiker som resultatet av en tombola.

Runt jul vände dock Milans säsong. Helt plötsligt var man mer eller mindre ostoppbara och var tillsammans med Bayern München Europas formstarkaste lag. Under den här perioden hade Allegri en startelva som han kontinuerligt spelade och 4-3-3-systemet som han landat i fungerade. Mot slutet av säsongen började laget hacka och det var en kamp in på målsnöret för att säkra kvalplatsen till Champions League.
Vilken roll spelade då Allegri i den här säsongens olika skeenden?

Jag tycker att Allegri får ta på sig ett stort ansvar för det totala haveri som Milan genomlevde under hösten. Bristen på kontinuitet i val av formation och startelva tror jag gjorde Milans svacka betydligt djupare än vad den hade behövt vara. Med tanke på att det ändå var Allegris tredje säsong i Milan så måste han känna sin trupp betydligt bättre. Han måste redan vara medveten om hur Bonera/Yepes kommer att fungera tillsammans. Han måste redan ha förståelse för att ett mittfält med Nocerino/Ambrosini/Flamini inte är kapabla att hitta passningar som dyrkar upp motståndarnas försvar. Ändå valde att han att formera dessa uppsättningar i förhoppningen att vända på krisen.

När Milan började hitta ut ur sin svacka så svängde också tongångarna kring Allegri. Plötsligt hyllade man honom för att han hittat rätt medicin för att få igång denna medelmåttiga upplaga av Milan. Och jag tycker att Allegri förtjänar en hel del beröm här. Under krisen lyckades han ändå svetsa samman gruppen, fick laget att tro på att säsongen fortfarande gick att vända. Framförallt lyckades han även behålla spelarnas fulla förtroende när det stormade som mest. Det kräver sin tränare och är en imponerande bedrift.

Men jag tycker samtidigt att tongångarna kring Allegri blev allt för positiva. Till exempel i Euro Talk den 27 februari får Allegri ordentligt med beröm för Milans vändning och att han hittat rätt formel för laget. Jag tycker inte alls att Milans spel egentligen såg så mycket bättre ut under våren än under hösten. Skillnaden var att Mexés och El Shaarawy hamnade i grymma formtoppar och att Montolivo växte in i laget. För mig är det denna trio som huvudsakligen låg bakom Milans vändning. Spelmässigt tyckte jag att vi präglades av samma brister som vi gjorde under början av säsongen. Vi slutade bara att ifrågasätta dem då resultaten gick vår väg.

De brister jag huvudsakligen tänker på är grundspelet, som visserligen blev stabilare men där försvars- och anfallsspelet sällan fungerade fullt ut samtidigt. Men även Allegris oförmåga att förändra en matchbild, märkliga laguttagningar och konstiga byten under matcherna. Matchen mot Siena illustrerar det här bra. Måstematch mot ett lag som redan var degraderat till Serie B, medans Milan b e h ö v d e göra mål för att behålla kontrollen om tredje platsen. Ändå valde den gode Allegri att bänka El Shaarawy (lagets bästa målskytt) och Pazzini (en av lagets formstarkaste spelare, och därtill lagets näst bästa målskytt). Istället valde han att starta med Robinho (som redan börjat planera för en flytt hem till Brasilien) och Niang (som visserligen har potential till tusen men var inne i en formsvacka) som tillsammans mäktat med att göra tre mål under säsongen. Ett hjärnsläpp som höll på att kosta oss tredje platsen.

Åsikterna om Allegri och hans betydelse under säsongen går som sagt isär, i Milans ledning, bland experter och bland supportrar. För att försöka erbjuda en så nyanserad bild som möjligt kommer mina duktiga kollegor Kaveh Golestani och Henrik Brandel dela med sig av sina tankar kring Allegri och hans gärning i Milan under säsongen.

Under säsongen 2012/2013 har Milan formmässigt genomlevt en avgrundsdjup dal och en skyhög topp. Vilken roll och betydelse anser du att Allegri haft under respektive period?

Kaveh: Allegri har haft en roll i det och måste också få bära lite av ansvaret för den usla hösten. Samtidigt rådde han över ett klart decimerat lag som tappat så mycket pondus och respekt på grund av sommarmercaton. Det kändes lite som att man själva tappade hoppet (samtidigt som ett par spelare bar laget framåt) och att avsaknaden av en fixstjärna var både tydlig och stor. Milan har ju miljontals tränare och jag är en av dem, och även jag tycker att Allegri hade kunnat göra många saker bättre. Samtidigt snackar de flesta av dessa sofftränare också med facit i hand. Så frågan man borde ställa sig är snarare: Hade Allegri kunnat få ett bättre resultat med de förutsättningar som fanns?

Henrik: Allegri försattes i en omöjlig situation under sommaren när Zlatan och Silva såldes, Nesta, Seedorf och Gattuso lämnade klubben, Pippo lade skorna på hyllan och Cassano bråkade sig bort i utbyte mot Pazzini. Efter att Montolivo kommit gratis och De Jong värvats för småpengar förvärrade Galliani situationen genom att hävda att Milan borde utmana om ligatiteln, vilket för alla utom Berlusconi och Galliani själv uppenbarligen var verklighetsfrämmande. Att höstsäsongen skulle inledas skakigt var därför inte oväntat, MEN jag lastar ändå Allegri till viss del för hur djup dalen blev. Även med ett försämrat lag borde laget exempelvis inte ha förlorat mot Atalanta och Sampdoria på hemmaplan. Efter Silvas och Nestas sorti tog det vidare hela hösten för Allegri att välja ett mittbackspar. När valet till slut landade på Mexes-Zapata förbättrades försvarsspelet väsentligt. Det borde inte tagit så lång tid att lista ut. Om höstens dal till 80% är klubbens fel, får Allegri ta på sig resterande 20, särskilt då dalen varit ännu djupare om inte El Shaarawy dundrat in mängder av osannolika mål.

Allegri skall dock ha mycket cred för att ha stabiliserat upp spelet under senhösten och våren. Bollinnehavet dominerades, Montolivo blommade ut som spelfördelare och försvaret var igen stabilt (undantaget vid fasta situationer och inlägg, vilket varit en Akilleshäl för laget sedan Allegri tog över för tre år sedan). Allegri är i mina ögon ansvarig för att lagets lägstanivå höjt väsentligt efter sommarens truppdekonstruktion från klubbledningen. Att högstanivån förbättrats tycker jag Allegri har haft mindre med att göra än att klubbledningen ersatte Pato med Balotelli. Allt som allt skall Allegri tackas för att kompetent styrt en skadeskjutet flaggskepp på stormigt vatten till säkerhet.

Allegris tre säsonger som tränare för Milan

Som det redan påpekats genomlevde Milan en stor förändring under sommaren. Rutinerade stöttepelare fasades ut och ungdomssatsningen som det tisslats och tasslats om i ett par säsonger accelererades. En klart utmanade situation för vilken tränare som helst. Därför tänkte jag att vi ska lyfta blicken och kolla på Allegris alla tre säsonger som tränare för Milan.
Sedan Allegri tog över rodret i Milan har vi vunnit Scudetton en gång, samt slutat tvåa och trea i tabellen. Vi har slutat tvåa i vår Champions League-grupp tre gånger om, i slutspelet har vi fått respass två gånger i åttondelsfinalen och en gång i kvartsfinalen. I Coppa Italia har vi blivit utslagna två gånger i semifinalen och en gång i kvartsfinalen. En ganska hyfsad resultatrad. Eller till och med bra. I alla fall vid en första anblick. Till resultatraden kan vi även addera det faktum att Allegri har ett poängsnitt i ligan på 2,05 poäng per match. Det gör honom till den tränare i Milan med högst poängsnitt sedan Berlusconi köpte klubben 1986.

Massimiliano Allegri (2010-2013): 2,05 poäng/match
Carlo Ancelotti (2001-2009): 1,97 poäng/match
Fabio Capello (1991-1996, 1997-1998): 1,91 poäng/match
Arrigo Sacchi (1987-1991, 1996-1997): 1,85 poäng/match
Leonardo (2009-2010): 1,84 poäng/match
Alberto Zaccheroni (1998-2001): 1,79 poäng/match
Fatih Terim (2001-2002): 1,67 poäng/match
Cesare Maldini/Mauro Tassotti (2000-2001): 1,58 poäng/match
Nils Liedholm (1986-1987): 1,41 poäng/match
Oscar Tabarez (1996): 1,36 poäng/match

Vad kan man då säga om Allegris tre säsonger som tränare för Milan?
Och är Allegri den bästa tränare som suttit på Milans bänk sedan Berlusconi köpte klubben?

Jag skulle vilja säga att svaret på den första frågan är att han gjort det okej, men inte mer än så. Att vinna Scudetton under sin första säsong som tränare är så klart imponerande. Men ska vi vara ärliga så hade det varit ett grovt tjänstefel om han inte gjort det. Milan hade en trupp full med kvalitet och rutin med spelare som Nesta, Silva, Pirlo, Seedorf, Gattuso, Ambrosini och Inzaghi. Till den stommen valde ledningen att värva spetskvalitet i form av Ibrahimovic och Robinho, och senare under säsongen Van Bommel och Emanuelson. Sätter man det laget i perspektiv mot konkurrensen så kunde Milan inte göra mycket annat än att vinna.

Jag tycker att samma förutsättningar gällde inför säsongen 2011/2012. Visst var det ett betydligt starkare Juventus, men fortfarande ett lag med många nya spelare och en ny tränare. Milan var redan samspelta och hade en stomme i truppen att luta sig mot. Ändå misslyckades vi med att vinna ligan. En säsong är lång och det går så klart inte att hitta ett specifikt tillfälle där vi förlorade ligatiteln. Men ändå sitter Allegris onödiga chansning med Silva mot Roma kvar på näthinnan. Tänk om vi fått avsluta säsongen med en skadefri Silva? I mitt tycke förlorade vi Scudetton säsongen 2011/2012, den var Milans att spela hem. Och Allegri är den som får ta ett stort ansvar för det misslyckandet.

Och NEJ, Allegri är absolut inte den bästa tränaren som Milan haft på sin bänk sedan Berlusconi köpte klubben. Hans poängsnitt är imponerande och det förtjänar han beröm för. Han har verkligen lyckats med att hitta en stabilitet som inkasserar poäng. Men för mig är det inte ett poängsnitt som definierar en tränare, utan det är vad tränaren vinner. Och där står Allegri ordentligt i lä gentemot flera av herrarna på listan ovan. Visst, en Scudetto har Allegri i bagaget. Men för mig har han samtidigt förlorat en Scudetto och visat både mot topplag i Serie A och i Champions League att han inte håller på den absolut högsta nivån. Han har varit skrämmande dålig på att hitta en vinnande väg mot våra toppkonkurrenter i ligan.

	Vinster	Oavgjorda	Förluster
Juventus	2	2	5
Inter	2	1	3
Napoli	2	3	1
Roma	2	2	2
Lazio	2	3	2
TOTALT	10	11	13

Tabellen innefattar möten mot ”storlag” i Italien, både i ligaspel och cupen. Inget imponerande facit. Och då ska man ändå komma ihåg att en säsong hade vi den överlägset bästa truppen i Italien, en säsong den bästa eller en av de bästa och den senaste säsongen har t.ex. Inter och Roma lekt hela havet stormar. Till det kan vi addera att Allegri mot Arsenal, Barcelona och Tottenham visat upp galet svag coachning på bortaplan i Champions League. Nej, Allegri är ingen stor tränare i Milans historia.

Allegri har under sin tid i Milan i snitt tagit 2,05 poäng per match. Det är det bästa snittet av alla tränare som suttit på Milans bänk sedan Berlusconi köpte klubben. Är Allegri den bästa tränaren som Milan haft under Berlusconis era?

Kaveh: Öh. Nej. Långt ifrån. Riktigt långt ifrån. Nu har ju Milan en fin tränarkultur under Berlusconi där många av de största tränat laget med stor framgång, så det är ganska omöjligt för någon att på så kort tid slå dessa herrar. Dessutom är Milans situation en helt annan idag, och jag tror att det kommer att ta väldigt lång tid innan någon tränare kan skörda så stora framgångar med Milan igen. Milan är i bästa fall ett lag i uppbyggnad och kan först utveckla sig till ett europeiskt storlag om några år. Ledningen vet det. Spelarna vet det. Tränaren vet det och till och med kockarna på Milanello vet det. De enda som verkar ha svårt att förstå det är supportrarna. Att någon inte är "värdig" Milan är ren nonsens om ni frågar mig. Tredjeplatsen som Milan med nöd och näppe nådde är precis vad laget var kapabelt till. Vi är inte bättre än så. Jag skulle vilja se hur Allegri hade klarat sig med en trupp som är slagkraftig både i spets och i bredd. Först då vet vi hur bra han egentligen är. Hans prestationer hittills är bara en indikation på att han kan arbeta under press och med en låg budget.

Henrik: Nej, statistik i all ära, men i en klubb som Milan bedöms en tränares storhet efter de pokaler han vinner. Här ligger Allegri i lä bakom Sacchi, Capello och Ancelotti. Vad statistiken dock visar är att Allegri har en högre lägstanivå än övriga tränare i laget har haft. Detta är en mycket viktig egenskap när ett lag är i en återuppbyggnadsfas. Se bara på vad som hände med ett Inter under återuppbyggnad med en tränare med en hög högstanivå och en låg lägstanivå. När laget är på stabil mark igen och redo att verkligen utmana om de stora titlarna behövs dock en tränare med hög högstanivå och jag är inte ännu övertygad om att Allegri är den tränare vi då behöver.

Rätt eller fel av Milan att behålla Allegri?

Thomas Wilbacher säger alltid att man måste kolla på tillgängliga ersättare innan man börjar diskutera huruvida en tränare bör sparkas eller inte. Det är så klart både sant och klokt. Och det var troligen den stora anledningen till att Allegri inte fick sparken under hösten, för att det inte fanns ett vettigt långsiktigt alternativ ledigt. Men nu är det sommar och given ser annorlunda ut. Visserligen finns det inte många lediga tränare, men mellan säsongerna är det betydligt enklare att locka över en tränare från en annan klubb.

När tränarbyte har varit på tapeten har alternativ som Seedorf, Donadoni, Spalletti och Montella nämnts som de hetaste kandidaterna. För mig känns inte Montella rimligt i dagsläget, det finns ingen anledning att tro att han skulle vilja byta Fiorentinas projekt mot Milan. Donadoni känns för mig som en Allegri 1.5, en duktig tränare men frågan är hur han klarar av att hantera Milan. Seedorf tror jag kommer bli en fantastisk tränare och jag vill verkligen att han ska arbeta för rödsvart i framtiden. Men att Seedorf är redo att ta över som huvudtränare i Milan nu tror jag inte. Jag ser bara en risk att det här blir ett nytt Leonado-scenario. Spalletti har aldrig riktigt imponerat på mig och känns därför inte särskilt lockande. Dock kan han anfallsfotboll, och precis en sådan tränare behöver El Shaarawy, Niang och Balotelli för att kunna fortsätta utvecklas.

Ett namn som inte nämndes särskilt flitigt var Frank Rijkaards. Jag tror absolut att det skulle gå att locka honom till Milans bänk. Och framförallt tror jag att det skulle kunna vara en riktigt bra lösning för Milan. En tränare med erfarenhet från den absolut högsta nivån. En tränare som kan klubben väldigt bra. Och en tränare som per automatik bör falla i god gjord hos Silvio. Känner man då att Seedorf verkligen är ett alternativ att satsa på skulle han kunna få rollen som assisterande tränare. Tänk bara – Rijkaard och Seedorf på Milans bänk. Mumma!

Kollar man på alternativen kan man snabbt konstatera att det där helt självklara alternativet kanske inte finns tillgängligt just nu. Nästa sommar kommer till exempel Prandelli troligen bli ledig, han känns som ett självklart alternativ. Bristen på det självklara alternativet har så klart en stor roll i att Allegri får stanna.

Men var det rätt eller fel att behålla Allegri?
Jag tycker att det var fel. Av följande anledningar:

Matchcoachningen. Allegri är ingen bra matchcoach. Han tar alltför ofta konstiga beslut inför matcher, både när det gäller att taktiskt angripa matchen och i laguttagningarna. Ovan har vi nämnt de märkliga bänkningarna av El Shaarawy och Pazzini i måstematchen mot Siena den här säsongen, ett perfekt exempel på en märklig laguttagning. Att välja att för första gången prova ett 4-3-3-system på bortaplan mot Arsenal i en åttondelsfinal i Champions League är snudd på så korkat att han borde blivit av med tränarlicensen där och då. I otaliga matcher har laget sett dåligt motiverat ut när domaren blåst igång, det har varken funnits vilja eller koncentration. Något en tränare måste kunna åtgärda och förändra. Till detta är Allegri helt oförmögen att förändra en matchbild och hans byten känns ofta konstiga och ger aldrig någon effekt.

Provinsmentalitet. Trots att jag går hårt åt Allegri för sin matchcoachning så är det ändå en tränare med ett stort taktiskt kunnande. Under hans första säsong skrev jag krönikan Skillnaden mellan ett proffs och en lekman där jag hyllade de taktiska ramar och den struktur som Allegri infört i Milan. Tyvärr tycker jag att det har visat sig med tiden att Allegri är fast i en provinsmentalitet, att han inte riktigt klarat av omställningen till en klubb av Milans storlek. Ofta känns vår grundtaktik lite för feg, lite för långsam. Som ett Cagliari 2.0. Provinstänket syns även i de spelare som Allegri vill ha, eller har varit med och värvat till Milan. Hans gamla adepter Lazzari och Matri ryktas varje mercato till Milan. Allegri var drivande i värvningar som Acerbi, Traoré och Mesbah. Tre spelare som absolut inte höll Milan-klass.

Matchningen av spelare. Under sina tre säsonger har Allegri flera plumpar i sitt protokoll när det kommer till hur han matchar viktiga spelare. El Shaarawy har den här säsongen spelats konstant vilket resulterade i att han såg slutkörd ut under våren. Det samma gäller för Montolivo som gick sönder mot slutet av säsongen. Men det är en bara den här säsongen. Pato stressades tillbaka gång på gång från skador, vilket resulterade i att han gick sönder på löpande band. Silva matchades stenhårt och gick sönder under nyckelskedet av säsongen 2011/2012.

Att använda spelarna rätt. Allegri har en förkärlek för att spela spelare i fel position. El Shaarawy tvingas ta ett gigantiskt defensivt ansvar då Allegri valt att skola om defensivt svage Constant till vänsterback. Istället för att använda ett redan mer färdigt alternativ som Emanuelson, som istället fick agera trequartista eller central mittfältare när det begav sig. Boateng och Niang förpassas till högerkanten trots att båda trivs bättre mer centralt i banan. Silva fick agera centralmittfältare. Ambrosini tvingades vara stand-in som defensiv speluppläggare när Montolivo var skadad. Jag har även frågetecken kring om Allegri är rätt man för att utveckla t.ex. El Shaarawy och Niang. Faronens enda direktiv verkar vara bryt in från vänster och försök ta skott. Inte särskilt utvecklande. Jag ser även ett problem i att Allegri har svårt att få vissa spelare att fungera tillsammans, Pato/Zlatan och El Shaarawy/Balotelli.

Oförmågan att vinna mot topplag. Under tre säsonger har det sett ungefär likadant ut mot bra motstånd. Vi vågar inte riktigt, vi viker ned oss och vi tappar poäng. Undantaget är säsongens hemmamatch mot Juventus och säsongens första möte med Barcelona, där satte verkligen Allegri matchtaktiken. Men annars ser det inte bra ut mot större klubbar och det håller inte om man är Milan.
Noll förtroende hos Berlusconi. Det här är inte Allegris fel. Men jag kan inte förstå hur han kan vilja vara kvar i Milan. Att gång på gång bli publikt hånad och förnedrad av Berlusconi kan inte vara kul. Att veta att nyckelpersoner i ledningen inte vill ha en kvar och kommer att baktala en. Vem vill arbeta under sådana förhållande?

Efter vad som känts som ett oändligt antal turer beslutade Milan sig för att ge Allegri fortsatt förtroende. Rätt eller fel beslut? Motivera.

Kaveh: Rätt. Helt rätt. Först och främst på grund av att han inte ska vara syndabocken för de sportsliga beslut som tagits av ledningen (fel eller rätt spelar ingen roll). Om laget underpresterar sett över en hel säsong i förhållande till förutsättningarna kan han lastas för det. Om laget nästan slår ut Barcelona ur Champions League och är bäst i Italien under våren samt kniper en CL-plats kan han inte det.
Dessutom är jag starkt emot att man sparkar sin tränare om man inte har bättre alternativ.
På marknaden finns egentligen inget bra långsiktigt alternativ på tränarposten, i varje fall ingen som hade kunnat tänka sig att träna Milan. Att sparka någon som spelarna har tillit till är inte lätt. Särskilt när Allegri troligtvis är den mest lämpade mannen till posten för tillfället.

Henrik: Det var rätt beslut av flera skäl. Först och främst fanns det inga bättre alternativ att tillgå. Seedorf kanske tränar Milan någon gång i framtiden, men vore minst sagt en chansning i dagsläget. Pippo är inte redo att ta det steget. Van Basten och Rijkaard är inte speciellt bra tränare och Milan kunde inte denna sommar konkurrera om de bästa tränarna som fanns tillgängliga. För det andra har Allegri både spelarna och supportrarnas stöd, vilket är mycket viktigt under en återuppbyggnadsfas. Slutligen är Allegri i mina ögon en bättre 4312-tränare än som ledare av ett 433-lag, vilket borde ge en uppsida nästa säsong. Jag tycker tyvärr att det 433-spel Allegri försökt få laget att spela under säsongen varit pinsamt ineffektivt i anfallsfasen och har räddats av El Shaarawys och Balotellis individuella skicklighet. Hans 4312-tänk var effektivt både i Cagliari och inledningsvis i Milan. Så ge Mister en säsong till, vinner han något kan man överväga att förlänga kontraktet ytterligare. Vinner han inte något, finns det för övervägande fler alternativ att tillgå nästa sommar, exempelvis Prandelli och kanske även Montella.

Vi kan konstatera att åsikterna kring Allegris vara eller icke vara även går isär här på Milan-redaktionen. Den kommande säsongen får helt enkelt utvisa om det var rätt eller fel att behålla Allegri.

Jag vill rikta ett stort tack till mina kollegor Kaveh och Henrik för att de tagit sig tid att dela med sig av sina tankar och åsikter kring Allegri.

Kommentera och diskutera gärna, men tänk på att vårda språket och undvik personangrepp.
Är det rätt eller fel att Milan valt att behålla Allegri?
Vilka styrkor respektive nackdelar ser ni hos Allegri?