Reseberättelse, del 1: Italien i ett nötskal
I tisdags landade jag åter i Sverige. Efter sex stycken härliga dygn i Milano var det med blandade känslor jag åter började författa på uppsatser och loggböcker. Bitter för att semestern var över, glad för att jag träffat nya vänner och fått leda dessa till nya milstolpar i deras liv. Detta är berättelsen om Fossa degli Alci-resan.
Fossa degli Alci är en podcast som har hållit på sedan år 2012. Undertecknad har tillsammans med min gode vän Andreas Persson på ideell och tidskrävande basis drivit vad som länge var Sveriges enda Milanpodcast. Lyssnarskarorna har ökat och inför denna säsong funderade på vad vi kunde göra för att uppgradera oss lite. Tillsammans med Nickes.Com arbetade vi därför långsamt fram en gruppresa. I månadsskiftet september-oktober började vi ta in intresseanmälningarna.
Tiden gick fort och resan glömdes delvis bort. Men sen kom april månad och nedräkningen kunde börja. Gruppen var satt, pengarna inbetalade. Det skulle åter bli dags att resa till Milano, men det som skulle skilja sig åt denna gång var att jag (tillsammans med Andreas och min kompis Kerim) skulle agera någon form av reseledare åt en större grupp. Det blev en upplevelse utöver det vanliga.
1 maj: Italien i ett nötskal
Den första maj lyfte planet från Kastrup och slog två timmar senare stabilt ned sina hjul på Malpensa. Väl inne i centrum kurrade magen och vi bestämde oss för att ta tunnelbanan till favoritrestaurangen. Eftersom 1 maj var en superröd dag i Italien blev det dock svårt, då all lokaltrafik stängdes ned klockan sju. När man stänger ned all lokaltrafik och majoriteten av restaurangerna i en miljonstad är det mycket som går fel. Vi började därför traska för att leta ett lämpligt matställe, men hittade ingenting. Istället fick en av oss grovt skoskav och humöret låg verkligen på botten. Då, som ett tecken från högre makter, möttes vi av en apoteksautomat. Ni vet, en sådan material man trycker ett nummer, stoppar in pengar och får varan (vanigtvis mat eller dricka) nedkastad till sig. I automaten fanns det istället konodmer, handkräm och Compeed skavsårsplåster och glädjen var åter på topp, även om magarna var tomma.
Vi insåg att enbart ställena precis intill centralstationen var öppna, så vi fick gå tillbaka och kolla på de svindyra menyerna. Vi beställde pizza till ett högt överpris, men blev glatt överraskade när maten var gudomlig. Italien må stänga lokaltrafik och ta andra konstiga beslut, men god mat finns tammefan överallt.
Planen var sedan att ta metron till hotellet (det är så man färdas i Milano), men planerna ändrades till taxi. På centralstationens taxizon stod det utan att överdriva ungefär 250-300 personer i kö. Det var det där med stängd lokaltrafik och miljonstad. När vi stod där och mentalt förberedde oss för en lång och jävlig promenad kom det fram en man som visade sig heta Marco. Marco erbjöd oss en taxitur med honom för det dubbla priset vad det egentligen kostade. För det skulle vi slippa köa. Vi nappade efter många om och men på erbjudandet och trängde därför in oss tillsammans med en annan okänd man i Marcos minimala Audi.
Marco visade sig vara en man som gillade sjukt skum musik, cigaretter och höga hastigheter. Vi susade igenom Milano med en topphastighet på 110 km/h samtidigt som sjukaste musiken spelades och Marco rökte. Vi i baksätet skrattade och filmade vår chaufför, vilket han också noterade med glädje. Helt plötsligt stannade han därför och började dra ned taket på sin Audi samtidigt som han garvade högt.
Resan må ha varit dubbel så dyr som den borde vara, men så välinvesterade pengar har jag aldrig fått. Vi fick Marcos nummer och skakade hans hand. Den gången jag får tråkigt i Milano ska jag definitivt ringa honom.
Italiens djupa dalar och höga toppar visade sig för oss under några få timmar. Och det var bara vår första dag…
Del 2 kommer handla om hur livet som reseledare är och om Serie B-matchen Brescia-Empoli. På återhörande.
